I år läser vi Matteusevangeliets version av Jesu lidande. Vi kan följa med under fastan genom att läsa evangeliebokens passionstexter. Evangelieboken hittar du i de flesta utgåvor av psalmboken efter alla psalmer. Första veckan i fastan läser vi Matteus evangelium 26:1 – 16.
Vi får så att säga stå vid sidan av och se på när människor i tre scener reagerar på Jesus. Frågan är hur jag skulle agera i respektive scen?
Den första scenen handlar om de politisk-religiösa ledarna som samlas hos översteprästen Kajafas. De konspirerar om hur de ska bli av med Jesus som blivit ett allt större problem för dem. De vågar inte gå fram öppet och angripa honom eftersom hans popularitet gör att man inte vet hur stort motståndet skulle bli. Jag anar en rädsla för att mista den egna positionen i samhället. Man vill verka handlingskraftig och stark, men inte förlora folkets förtroende. Att inte ingripa kan kännas som uttryck för svaghet medan ingripande riskerar att gå emot folkopinionen. Resultatet är kanske det fegaste av alla alternativ. Man försöker vara alla till lags genom att komma på en väg att få bort Jesus utan att behöva fronta massorna, åtminstone inte vid själva ingripandet. Vad skulle till exempel hända om han kom undan i tumultet då soldaterna tvingas vända sin uppmärksamhet mot uppretade folkskaror istället för mot Jesus? Snaran dras åt, fällan gillras. Han ska inte få hålla på länge till.
I den andra scenen befinner vi oss hemma hos en man vid namn Simon. Det är en kvinna som är fokus för uppmärksamheten. Det nämns inte vem hon är men vi får anta att det är någon som blivit föremål för ett av Jesu underverk eller liknande ingripande. I Johannes evangelium förekommer en liknande scen och då är det Maria, syster till Marta och Lasaros. Kanske är det samma händelse. Vi är vana vid att möta fattiga människor runt Jesus och missar lätt att även välbärgade sökte sig till honom. Här har vi en kvinna som har pengar. Hon använder en stor summa för att visa sin hyllning och tacksamhet. Det är till och med så att några blir provocerade av den kostsamma hyllningen. Man menar att pengarna kunde ha använts till behövande istället. Frågan är bara om man verkligen menar det eller bara vill anlägga en from fasad över en förnärmad reaktion på kvinnans handlande? Det pågår fortfarande motsvarande samtal vid många kaffebord och sammanträdesbord. Textilier och föremål till kyrkan kan anses dyra och man ifrågasätter inköpen, ibland med hänvisning till behoven inom diakoni. Jesu ord till samlingen hemma hos Simon kan gälla även oss. ”De fattiga har ni alltid hos er…” Det vill säga: ”Vill ni skänka till diakonin? Så bra, gör det då!” Men det behöver inte betyda att man begränsar andra människors tillbedjan. Faktum är att det största behovet för många hjälpsökande är en annan människa som har tid. Kanske får denna scen vara en fråga om jag har tid att avsätta för en medmänniska – och vilja att uttrycka min tacksamhet till Kristus i tillbedjan. Det ena behöver inte utesluta det andra. Kanske är det tvärt om så att tillbedjan och offerviljan går hand i hand? Kanske det är en tanke att bära med under denna fastetids böneliv?
Den tredje scenen är en tragisk scen. En av dem som levt nära Jesus har gett upp. Judas har gett upp hoppet om att Jesus är någon att följa, han vill istället göra honom till någon att leda. Genom att sälja honom kanske han kan visa alla vem han är? Judas har levt nära Jesus och vuxit närmare i en relation som utvecklats under alla vandringar och upplevelser. Men han har inte tålamod att låta Jesus vara vägvisare och gå före. Han vill istället ta saken i egna händer och styra händelseförloppet. Judas kan upplevas som en svikare, men vi ska kanske vara försiktiga när vi dömer. Jag har i samtal med ivriga medarbetare några gånger sagt ”När Jesus ropar ’kom!’ springer du före. Se upp så att du inte springer vilse…”. Det är så lätt att tappa tålamodet, att vilja gå en egen väg istället för att tillsammans med andra tolka och välja väg. Vad skulle jag gjort i var och en av dessa tre scener? Vad skulle du ha gjort?