Om att följa, och lita på, Mästaren.
Vi läser Matteus evangelium 26:17 – 29 och får höra hur Jesus först förutsäger Judas förräderi, och sedan hur Judas delar den innerligaste gemenskapen vid måltidernas Måltid. När det gäller Judas är det självklart så mycket vi inte vet och ändå kan vi inte upphöra att tänka på och samtala om honom. Var han en ond förrädare eller en tragisk person som ville väl? Genom historien har han behandlats på alla sätt mellan dessa poler. Den historiske Judas kommer jag inte åt men jag kommer åt mig själv. Jag vill inte vara en ond förrädare och tror inte heller att jag är det. Hur jag skulle reagera i en pressad situation vet jag förstås inte men Judas hade alla möjligheter att bara vara tyst och inte göra något alls – som de flesta andra lärjungarna. Han vill istället ta ett initiativ. Är jag sådan? Har jag tålamod? Som ung präst kände jag stor frustration över att det inte blev någon församlingstillväxt att tala om. Jag funderade över om jag gjorde något fel. Det är också många församlingsarbetare jag mött under åren som otåligt vill ta olika initiativ för att ”något ska hända”. Ibland tar olika medarbetare i en församling olika initiativ och det blir bara en kaotisk situation. Ingen vill vänta på den andra. Kanske är vi lite lika Judas? En obehaglig tanke. I 1 Korintierbrevet 3:7 påminns vi om att ”varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud som ger växten”. Självklart betyder vi alla något! Men det är nyttigt att påminna sig om behovet av tålamod. Judas kunde inte vänta och inte acceptera den väg Jesus talade om. Istället hade han en tanke att han skulle kunna påverka händelseförloppet. Var han besviken på Jesus och ville att han skulle dö? Eller trodde han att Jesus skulle bevisa sin makt och stå som hjälte – och tacka Judas för hjälpen? Det kan vi inte veta och det spelar ingen roll. Nu handlar det om mig. Kan jag acceptera att jag bara är en av många som har ett uppdrag i Guds rike eller vill jag styra Gud? Vill jag följa eller leda? Jag talar ofta om andligt ledarskap. Den som leder i vår kyrka och den som vill vara en andlig ledare måste komma ihåg att själv vara ledd. Att vara en andlig ledare är att leda andra närmare Kristus och att leda i Kristi efterföljd. Att vara en andlig ledare är alltså att vara ledd, att själv följa. Jag vill påstå att varje ledarskap i vår kyrka, det teologiska, arbetsledarskapet och alla andra varianter på ledarskap utvecklas i ett följande av Kristus själv. Ledarskapet börjar i följandet. I vår text idag får vi också se hur Judas delar gemenskapen när Jesus instiftar nattvarden. Ibland pratas det om hur man kan vara värdig att dela den gemenskapen och vid andra tillfällen om vilka vi kan bjuda in till den. Då är det väsentligt att minnas att Jesus visste mycket väl vad Judas hade i tankarna när de slog sig ner till måltiden. Judas var välkommen att vara med och blev inte bortvisad. Om han var välkommen så är också jag det. Följandet börjar vid altaret där den innerligaste gemenskapen delas med Kristus själv. I fastetiden får jag stanna upp och fundera igenom mina initiativ och mina projekt. För vems skull gör jag det? Var är Kristus i allt jag gör? Kanske är det på sin plats att använda lite tid för tystnad och lyssnande?