Texten är Matteusevangeliet 26:47-56
Judas kommer och visar soldaterna vägen så att de kan gripa Jesus. En lärjunge (Petrus enligt Johannesevangeliet 18:10) drog ett svärd och högg mot en av soldaterna. Till slut flyr alla och lämnar Jesus ensam med soldaterna.
Judas återkommer i olika sammanhang dessa veckor. Nu händer det. Han får sina minuter i rampljuset med sin kyss, ”Judaskyssen”. Jesus kallar honom vän och konstaterar att han nu gjort sitt. Vad betyder det? Hade Judas ett gudagivet uppdrag? Det vet vi inte och kan inte veta. Men vi behöver nog ibland spegla oss i Judas. Det är lätt att döma när man inte varit i hans situation. Kanske är det därför Jesus bemöter honom med ömhet? Varför gjorde Judas som han gjorde? Även den frågan får vi lämna obesvarad. Hur skulle jag gjort? Kan jag stillatigande låta ett händelseförlopp fortsätta i lågt tempo eller vill jag skynda på? Är jag beredd att spela vänlig och kärleksfull för att lämna ut en nära medmänniska?
Petrus verkar gå från att vara väldigt kaxig och prata modigt till att framstå som feg och rädd. Han har en gång sagt att även om alla andra skulle svika kommer han aldrig att lämna Jesus. Nu drar han svärd mot övermakten. Han hugger till och med mot en tränad soldat och lyckas hugga av ett öra. Dumdristigt eller modigt? Jesus stoppar blodbadet och märkligt nog låter soldaterna Petrus vara. Enligt Lukasevangeliet 22:51 botade Jesus soldaten så att örat läkte. Det måste ha gjort Petrus överraskad – och förvirrad. När det står klart att Jesus är gripen och det börjar lugna ner sig är det slut med kaxigheten för Petrus och alla de andra. Då flyr de och lämnar Jesus med soldaterna.
När jag ställer mig frågan om vem jag är i en bibelberättelse och funderar över situationer idag blir Petrus en utmaning här. Kanske blir Petrus också lite av en befrielse – ingen ”är på ett visst sätt”. Är Petrus feg eller modig? Svaret är ”båda delar”. Vi är alla sammansatta personer som reagerar olika beroende på omständigheterna. Ibland tar Petrus ett steg fram, ställer sig i centrum och tar ton, ibland drar han sig undan och flyr. Så är det nog med mig också. Kanske kan jag erkänna detta för mig själv och söka svaret på vad som gör mig modig – och vad som gör mig rädd. Då kan jag förbereda mig för det liv som ligger framför och som säkerligen kommer att sätta mig på prov flera gånger.
