Veckans text är hämtad från Matteusevangeliet 26:57–75
Två händelser står i fokus. Rättegången mot Jesus där det verkar svårt att hitta bevis och komma till en dom. Och Petrus som smyger omkring utanför rättegången och konfronteras av människor som känner igen honom. Han ljuger och påstår att han inte känner Jesus – ett svek byggt på feghet.
Rättegångsscenen är närmast patetisk. De styrande har haft flera månader på sig att förbereda sig och de har bestämt sig för att Jesus ska dö. Men de vet att det finns ett folkligt stöd för Jesus som de måste ha med i beräkningarna och därför planerar de noga. Ändå hamnar de i en situation där vittnen motsäger varandra och rättegången allt tydligare framstår som en skenrättegång. Det råd Jesus står inför saknar dessutom rätten att utdöma dödsstraff och därför är det nödvändigt att man kan presentera vattentäta skäl för någon som kan det – romarna eller Herodes.
Hela tiden står Jesus tyst och svarar inte på anklagelserna. Hans undergivenhet provocerar. Han verkar vänta ut sin dom utan att försöka försvara sig. Det är till och med så att det ser ut som om det är han som till slut hjälper sina anklagare på traven. På frågan om han är Messias svarar han inte på den direkta frågan men ger ett svar på en fråga som aldrig ställs. Att utge sig för att vara Messias behöver inte innebära dödsstraff. Det behövs mer. Jesus säger ”Ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln”. Han förklarar sig stå jämsides med Skaparen och Gudförklarar sig själv. Det är hädelse (såvida han inte har rätt!) och straffet för hädelse är döden. Det räcker inte räcker för romarna så därför ändrar man anklagelsen senare till att han sätter sig upp mot Kejsaren.
Utanför på gården smyger Petrus omkring. Han sätter sig vid en eld för att värma sig. Han blir igenkänd men nekar och går därifrån. Han ställer sig vid porten och konfronteras av en annan kvinna. Återigen nekar han och går vidare. Då kommer några fram och säger sig känna igen honom. För tredje gången nekar han – han känner inte Jesus. Vi vet inte om de som känner igen honom är emot honom eller kanske på hans sida. Han vet nog inte heller det men tar det säkra före det osäkra. Han förnekar sin egen identitet och sviker det löfte han själv trodde på ”även om de andra sviker ska jag aldrig göra det”. Hur lätt är det inte att känna igen sig i hans situation? Vem kan säga att man aldrig av rädsla ljugit om vad man tror, vad man sett eller vet?
När tuppen gal måste det varit som ett uppvaknande. Jesus hade sagt att Petrus tre gånger skulle förneka sin relation med Jesus innan tuppen gol. Nu kommer han ihåg och inser att det han gjort är ett svek mot sig själv och mot Jesus. Och han inser att Jesus på något sätt har vetat det i förtid – och inte förhindrat det. Uppgivenheten måste ha varit total när han gick iväg med gråt och bitterhet.
Det är värt att ta en blick in i det som då var framtid. Petrus blir de andra apostlarnas ledare och hela den unga kyrkans ledare. Han räknas som den förste biskopen i Rom. Man kan tycka att Gud väljer ut de starka, de med tydlig tro som är trygga i sin identitet. Därför är det lätt att känna sig liten inför vilken uppgift det än kan vara som man får i kyrkan. Tänk då på Petrus! En feg stackare som inte står vid sitt ord. Han är impulsiv och oövertänkt. Han blir utvald. Kan Gud använda honom så kan även jag bli använd.
