Kvinnorna vid graven gav inte efter för rädslan. Alla de andra kring Jesus hade gömt sig. De satt samlade innanför stängda dörrar och var rädda att också de skulle drabbas på samma sätt som Jesus. Men dessa kvinnor lät inte rädslan styra dem. Längtan och den kärlek de var drabbade av är starkare än rädslan.
Självklart var de inte förberedda på vad de skulle möta. Verkligheten drabbade dem och deras världsbild vändes upp och ned. De sprang genom gränderna till det hus där lärjungarna gömde sig. Jag kan föreställa mig hur det var. De hade chockats av vad de mötte vid den tomma graven. De sprang uppbragta genom staden och kommer in med andan i halsen. Den första av dem ropar: ”Jesus är uppstånden!” och den andra nickar och ropar: ”Ja, han är sannerligen uppstånden!”
Deras rop har sedan upprepats varje år av dem som insett vad som hände. Det som skedde var en historisk händelse vid en specifik tidpunkt men händelsens värde ligger inte i vad som hände då utan i vad som händer nu. Därför ropar vi inte ”Kristus har uppstått” utan ”Kristus ÄR uppstånden”.
Kyrkan fortsätter att utropa uppståndelsen varje år. Kyrkan förvaltar också sakramenten, heliga handlingar, som här och nu binder oss samman med den historiska händelsen. Dopet ger oss en delaktighet i Jesu död och därmed i hans uppståndelse. Hans liv blir vårt liv. I nattvarden får vi del av hans kropp och blod och får del i honom och hans liv. Nattvarden är som ett kosmiskt maskhål som knyter oss genom tid och rum till det som hände.
I år har vi en pandemi som gör att det blir svårare att få del av nattvardens gåvor. Alla har inte möjlighet att komma till kyrkan och vi har inte alltid möjlighet att ta emot av bröd och vin. Då blir det ännu viktigare att kunna se och höra att det sker. Ibland kan vi följa mässan på en skärm, ibland är vi på avstånd i rummet. Genom att se och höra att nattvarden firas kan vi i bön och tillbedjan vara delaktiga och påminnas om sakramentets innebörd. I längtan får vi se fram emot att åter ta del av gåvorna i sin fullhet.
Det påminner oss också om att delaktighet i gudstjänsten kan se olika ut. Ibland är vi i gemenskap i rummet, ibland i olika rum men förbundna med varandra i bön. Gudstjänst är kyrkans firande, åberopande av påskens händelser, varje söndag, oavsett hur många som sitter tillsammans i lokalen. Gudstjänstens kvalitet avgörs inte av antalet som är närvarande.
Även om jag sitter ensam vill jag utropa ”Kristus är uppstånden!” och ”Herren lever! Våga tro det.” (Sv ps 155)