I och med coronapandemin är vi med om något som det kommer att pratas om länge i framtiden. Det vi gör kommer man att utvärdera och lära sig av. Många gånger har jag utbildats i och övat på hur man agerar i kriser och katastrofer, men denna typ av kris har aldrig behandlats i de kurser och övningar jag deltagit i. Experter säger att det är så mycket vi inte vet om detta virus att vi får lära oss efter hand under tiden. Därför är det inte särskilt konstigt att vi agerar olika och fattar olika beslut. Det finns helt enkelt inget ”facit”, inga mallar, inget handlingsmönster som är ”det rätta”.
För kyrkan är detta en tid då vi på allvar måste tänka efter vad vi är till för. Vad är vår huvuduppgift? Det är så mycket vi gör som är bra och efterfrågat och allt detta kan nu inte göras så som vi är vana vid. Det är tid för eftertanke. Många medarbetare, inte minst kyrkoherdar, arbetar för högtryck med att ställa om och vara kyrka i en osäker och oprövad situation. Som biskop är jag stolt över vår kyrka och alla dess medarbetare! Jag ser hur de sliter med att finna lösningar. Vi ska ha stor respekt för varandra och de olika beslut vi fattar.
När vi inte kan fira gudstjänst på de sätt vi är vana vid i våra vackra kyrkorum behöver vi tänka om. Vi firar gudstjänst ändå, men bara med några få deltagare fysiskt närvarande. Ibland filmas och sänds gudstjänsten så att fler kan vara med, andra gånger firar vi gudstjänst i en liten grupp utan att filma. Det är en nyttig påminnelse om att gudstjänstens syfte inte är att samla så många som möjligt – utan att den faktiskt blir av även om ingen kan eller får komma dit. Vi påminns om att tänka kvalitet före kvantitet. Frågan vid gudstjänstplanering bör vara ”Hur gör vi gudstjänsten så bra som möjligt?” inte ”Hur ska vi få många att komma?” – ett förhållningssätt som förvisso, och förhoppningsvis, kan leda till att många upptäcker storheten i Gudsmötet.
Vår uppgift är att berätta om hur Gud kommer till människor i Jesus Kristus och gestalta detta i ord och sakrament. Det betyder att vår uppgift är att fira gudstjänst, be, predika och fira nattvard, att växa i vår relation med Gud själv och att möta människor i själavårdande samtal. Guds kärlek bevisas av kristna i dessa sammanhang och kärnan är relationen mellan Gud och människor.
I min dagliga bön ber jag för stiftet och uppmanar er alla att be för varandra. Det är en tid då vi paradoxalt nog kan komma närmare varandra och närmare Gud – trots social distansering.