Så läser vi i Bibeln i profeten Jesajas urgamla bok varje julnatt, julotta eller högmässa på juldagen. Det profeten talar om är egentligen inte en stjärnklar julnatt utan en tillvaro där livet blivit som ett mörker där hoppets ljus tycks frånvarande. Just i år kan många inte höra orden på plats i en kyrka. Men vi kan läsa berättelsen, delta i en gudstjänst digitalt, på radio och TV och där höra orden ljuda in i vår tid – en tid då vi fått uppleva en motgång bortom vår kontroll, något som för många blivit till ett existentiellt mörker.
Första gången orden ropades ut var till Israels folk i Jerusalem när fienderna hopades runtomkring och oron stegrades till dödsångest. Det judiska folket har burit profetian vidare genom seklerna och vi kristna har med tacksamhet tagit del av den. I tacksamhet? Nja, ett av de mörker det judiska folket har fått uppleva är nog just bristen på tacksamhet från oss kristna gentemot det folk som burit den profetiska traditionen in i vår tid. Den antisemitism vi kristna, medvetet eller omedvetet, varit en del av är en mörk skam som vi måste våga öppna ögonen inför. Att göra det är inte att förneka vår tro eller vårt arv, det är att ta avsteg ifrån den avart av kultur som tillåtits växa fram inom den del av världen som kyrkan har velat sätta sin prägel på.
När jag för ett par år sedan fick förmånen att gästa Judiska Församlingen i Malmö och prata om min syn på Jesus som jude upplevde jag något av en ögonöppnare. Jesus kallade sig aldrig kristen och ingen annan kallade honom kristen. Han var en jude som gick i synagogan. Hur man ska se på Jesu utläggning av Mose lag och hans syn på sig själv som Messias är en annan text – för om detta har kristna och judar olika uppfattning. Men vi behöver inte bli ovänner för att vi konstaterar att vi tror olika. Judarna är det folk Jesus föddes in i och deras rättigheter ska försvaras av alla kristna!
Vi står inför en julhelg när vi sörjer närmare 8 000 människor som avlidit bara i Sverige, ofta i ensamhet, med Covid-19. Många av oss kan inte fira jul som vi brukar och istället för tusen människor i julnattsmässan kommer jag att möta åtta personer. Vi ska läsa profetens ord som handlar om att Gud inte glömt sitt folk. När det ser mörkt ut finns hoppet om en framtid och ett slut på mörkret. Vi erbjuds en möjlighet att våga se det mörker andra människor lever i – även det mörker vi ibland är med att bära ansvar för. Tillsammans kan vi lyfta blicken. Först och främst för att se varandra i ögonen. Då kan vi också skymta en gnista av ett ljus, och vi kan se en glimt av Gud.