Där jag kommer ifrån, en by i Jämtlands skogar, finns det inga rödhakar. Åtminstone fanns det inte när jag var liten, åtminstone såg jag aldrig någon. Det fanns andra färggranna småfåglar: domherrar, talgoxar och säkert många andra som mina ringa fågelkunskaper inte räcker till att identifiera. Men rödhake? Näpp, icke.

Första gången jag såg en rödhake bodde jag i Skåne, i en liten stuga med stora fönster in mot trädgården. Jag hade en nyfödd bebis med magont, så många timmar om dagen tillbringade jag vid de fönstren, vaggandes, gåendes, vyssjandes, vad helst som kunde trösta den ledsna bebisen en smula. Och där, utanför de stora fönstren, såg jag den första rödhaken i mitt liv. Den höll mig ofta sällskap, lyste upp både den bruna, snöfria, gräsmattan och mitt trötta sinne.

Jag försökte mata den, åkte och köpte en stor påse fågelmat med en bild av en rödhake på, men fågeln på min gård ville inte ha, den gick inte ens i närheten. När jag sedan läste om det, visade det sig att rödhakar mest äter insekter, påsen jag köpt innehöll bara fröer. Märkligt val av bild på påsen, tänkte jag, men rödhaken stannade i alla fall utanför fönstret den vintern.

Sedan dess har rödhaken varit speciell för mig, och fastän jag sett den många gånger under åren som min bebis blivit stor, blir jag alltid lika glad.

Här på kyrkogårdarna i pastoratet finns det ett rikt fågelliv och fåglarna gör sig ofta påminda, om än på lite olika sätt. I lövskogsdungen utanför Forsviks kyrkogård låter det som en djungel om våren och på åkrarna runtomkring brukar tranorna sjunga sin mystiska sång. På Norra kyrkogården gör både gröngölingen och spillkråkan regelbundna besök, liksom kråkfåglarna som så retligt drar upp blommorna ur vasarna för att dricka vatten.

Och så är det då rödhaken. Den är ofta här så här i slutet av sommaren, början av hösten. Jag har ju redan berättat om den gången den slog följe när vi planterade sommarblommor, och häromdagen var det dags igen. Vid ett annat planteringsarbete, i Askgravplatsen, kom det en liten tufsig krake och slog sig ned. Tittade, lade huvudet på sned, hoppade närmare. När vattnet var påfyllt i fågelbadet hoppade den i och tog sig ett dopp.

När jag skrivit detta, ett litet planlöst inlägg till bloggen, började jag och en arbetskamrat prata om rödhaken igen. Några googlingar senare visade hon mig att det finns en legend om hur rödhaken fick sin röda färg. I begynnelsen var fågeln helt grå men Gud gav den ändå namnet Rödhake tillsammans med orden att färgen måste den förtjäna själv. När den lilla fågeln såg Jesus på korset drog den av medlidande ut en tagg från törnekronan som fastnat i Jesus panna, och en droppe blod föll och färgade fågelns bröst rött. Den handlingen, det medlidande fågeln visat, gjorde att den skulle få behålla den röda färgen för alltid.

Medlidande alltså, rödhaken symboliserar medlidande. Och så fick inlägget då sitt slut. För medlidande var nog det vi behövde den där vintern i Skåne, både bebisen och jag. Och på kyrkogården, vad kan vara finare att få som sällskap här? Oavsett om man vill tro på legenden eller inte, så tycker jag att det är en fin historia. Och oavsett så hoppas jag att rödhaken fortsätter att hälsa på här och ge både arbetare och besökare sällskap och… ja, medlidande om man så behöver.

Lisa