Jag har börjat på den här texten så många gånger. Jag vet precis vad jag vill säga men trasslar in mig hela tiden, fladdrar iväg åt olika håll. Men den handlar om glasbitar. Om hur vackra de är, om hur de en gång var skräp, kantiga och vassa. Sen runda, mjuka.

Vi har varit på stranden några gånger nu, jag och barnen. Vi var inte där så mycket i somras, ville inte trängas med så många andra, men nu. Nu är det tomt.

Vi har plockat glasbitar. De där som slipats av sand och vågor. Barnen har visat mig glasbitarna, jag har aldrig sett dem förut men nu är jag förtrollad. Jag är uppväxt i inlandet, vid en avlång sjö med klart vatten, ändå har jag inte sett sådana glasbitar förr. Jag kanske aldrig tittat ordentligt.

Så vackra de är. Jag blir lika glad som barnen när de ropar Jag hittade en guldfärgad!

Färgerna är milda, olika nyanser av vatten, himmel, strand.

Jag tittar på de där glasbitarna, förundras, tänker att jag skulle vilja göra något av dem. Placera ut dem, göra mönster, något som jag kan titta på som blir lika vackert som det jag upplever.

Ja, jag tänker mycket på de där glasbitarna. Det där skräpet, trasiga flaskor, de där vassa bitarna som kan göra så mycket skada. Som blivit runda, mjuka.

Jag hittar en glasbit som ser ut som en tår.

Jag tänker på glasbitarna, och så tänker jag på pandemin. Jag vill inte tänka på pandemin, inte skriva om den, inte prata om den men gör det ändå, allt handlar ju om den. Den där sjukdomen som gör så mycket skada. Jag tänker lite till, undrar om det är med den som med glasbitarna. Om det går att göra den lite mjukare, ta bort de där allra vassaste kanterna. Jag undrar om det är det jag gör just nu, när jag är på stranden med barnen blåsiga höstdagar istället för soliga sommardagar. Jag tänker att de sett glada ut, den dagen vågorna var så höga att vi inte ens kunde gå ner i sanden skrek de av förtjusning.

Jag tänker på jobbet. Hur det tänks om, hur man hittar andra sätt att fira julen, hur man försöker lindra ensamhet och isolering, möjliggöra värdiga avsked av de som avlider. Och inte bara där, överallt ser jag sandkorn, vågor.

Pandemin blir nog aldrig vacker. Men kanske kan vi bli av med de vassaste kanterna.

/Lisa