I den kommande söndagens evangelietext kan vi läsa om det lilla fåret som förirrat sig bort från sin flock och från sin herde. Det är Jesus välkända liknelse som beskriver hur vår Herre ständigt söker efter och aldrig ger upp hoppet om att finna den som sprungit bort ur hans trygga hägn.

Berättelsen om det bortsprungna fåret är tydlig och lätt att ta till sig. Även ett litet barn kan föreställa sig den övergivenhet som bilden av det vilsna fåret ger uttryck för. Rädslan för att bli lämnad ensam sägs vara en av människans största. Att, som det lilla fåret, plötsligt vara utlämnad i en oviss och otrygg vilsenvärld där ingenting av det hemtama finns i sikte, det är något allmänmänskligt skrämmande.

När jag var barn var jag livrädd för att bli borttappad i en storstad, för där skulle jag vara som en nål i en höstack. Ingen skulle bry sig om att leta efter mig där trodde jag. Möjligtvis min mamma, för en stund, men det skulle vara henne en alltför övermäktig uppgift att att på egen hand lyckas hitta mig där i myllret att hon till slut måste ge upp. Storstaden var i min barndoms svartvita tankevärld livsfarlig; kom jag bort där skulle jag vara för alltid vilse och förlorad.

I vuxenvärlden och livet igenom möter vi helt andra slags vilsenheter. Den själsliga vilsenheten, där vi frågar oss vart och till vem vi ska ta vägen i livet. Ibland är vi bokstavligt vilsna och utanför flocken, då vi upplever att vi inte hör till. ”Det finns ingen plats för mig i gemenskapen” – så har du kanske känt någon gång.

Den andliga vilsenheten drabbar oss då vi kommer bort från Gud. Ibland märker vi inte själva att vi kommit bort från honom, en annan gång vänder vi i vredesmod eller uppgivenhet oss bort från honom. Likt barnet som rymmer hemifrån, rymmer ända till busken längst bort i trädgården, väntar vi på att vår förälder ska komma och leta efter oss. När detta inte sker ögonblickligen är det lätt att tro att ingen saknar en. Vad vi ska minnas då är bilden av den sökande herden. Det är föräldern som från köksfönstret hela tiden har sett dig där du kurar under busken. Det är bilden av Herren som hela tiden ser dig och som letar efter dig när du är vilsen.

När du tror att du är en nål i en höstack, när du tror och att ingen letar efter dig är Herren alltid outtröttlig i sitt sökande efter dig. Du är alltid oändligt älskad och sedd. Alltid värd att sökas efter. Aldrig förlorad.

I medmänniskans tjänst

//Viktoria Adolfsson Agnesten, diakoniassistent i Karlsborgs pastorat

Utanför Kyrkans hus finns en äng. En liten en.

Har du sett hur gräset vajar där? Hur det böljar i vinden som om någon drog handen över det? Har du tänkt på axen, på färgen, hur de går över från grönt, till glansigt mörkt brunt längst ut? På allt som blommar, omkring och emellan, under.

Blommorna, ja, har du sett hur många de är? Hur tuvan av prästkrage blivit större för varje år, hur en ensam, tunn förgätmigej blivit till flera?

Har du sett hur den röda vallmon står i en allt längre rad där längst in längs husväggen, där ingenting annat vill växa? På hur vallmons knopp ser tung ut, får stjälken att huka sig, medan blomman är lätt och skir? Som silkespapper.

Har du tänkt på att det varken växer kattfot eller blå viol där, men mandelblom? På att mandelblommans första bladrosett som kommer upp ur marken liksom bildar en blomma i sig?

Senare kommer harklövern, den ulliga, med sin försiktiga ljusrosa färg. Ensam ser den ut som något man broderar på en kudde. I ett fång… är det bara vackert. Ännu syns bara bladen. Med ängsvädden kommer kanske en humla, svartkämparen kommer i alla fall med sin ljusgula krans, och är det kungsljusens grågröna blad som tittat upp? Vi får vänta och se.

Och så kommer akleja, akvileja. Små plantor skänkta av en församlingsbo, av frön från hennes mors trädgård.

Kanske har du sett allt det där, kanske inte. Man ser och tycker olika. Där den ena ser något vackert ser en annan ogräs, en tredje tittar kanske åt ett helt annat håll på något helt annat. Insekterna ser i alla fall mat.

I några veckor till är den lilla ängen grön och frodig, senare är det dags att slå, och efter det brukar det bli torrt och brunt där i solgasset. Då tror jag att jag tar och tittar på något annat ett tag. Fjärilar kanske? Eller fåglar?

Hälsar Lisa, kyrkogårdsarbetare

Foto: Berne Perzon

Den ena av de två konfirmandgrupperna har friluftstema som inriktning, och vad passar då bättre än att bege sig på äventyr i en gammal barnkoloni-trädgård med omnejd? Ebbanäs Gård i Mölltorp har en synnerligen diakonal historia då den under större delen av 1900-talet inhyst sommarkoloni för barn. Gården, byggd 1895, skänktes till Skövde kommun på 1930-talet, och under decennierna har många späda barfotafötter sprungit i den kuperade trädgårdens solvarma gräs. Gossarna i konfirmandgruppen – det råkar vara enbart sådana i ”På färd”-gruppen – behöll dock klokt nog sina skor på i den kylslagna våreftermiddagen. Pastorsadjunkt Gunnar och fritidsledare Johannes välkomnade oss alla med en muntert sprakande eldkorgsbrasa, så nog fanns det värmande inslag ändå. Träffen inleddes med mellanmål i sann barnkoloni-anda: sirapslimpa med möjlighet att tvesovla med både ost och prickig korv, samt jordgubbar och grädde – allt uppdukat i gröngräset som ännu inte hunnit få sin första vårklippning.

Runt elden samtalade vi om diakonins mångfacetterade fält, dess innebörd och var gränsen egentligen går för vad som är en diakonal handling och vad som ”bara” är snälla saker man gör i sin vardag. Det senare utgjorde en av pojkarnas mycket kloka frågor som de förberett inför lektionspasset. En av de mest spännande sakerna med Gud kan jag personligen tycka är hans sätt att verka i det fördolda; vi människor har ju ingen aning om hur Han ordnar saker och ting för oss. En kärleksfull handling som inte är tänkt att vara i Guds namn kanske i själva verket är precis just det. Hans hemliga plan för allt som sker pågår hela tiden runt omkring oss i livets brus och stiltje. Utan att vi kanske ens har en aning om det. Diakoni och ”vanliga” kärleksfulla handlingar – allt vävs liksom samman, tror jag. Detta blev pojkarna själva under eftermiddagen lite av ett tecken på, något som vi skall komma till.

Då jag fått höra att årets friluftskonfirmander är mäkta förtjusta i tävlingsmoment fick jag lägga eget tycke och smak åt sidan och förbereda just ett sådant. Resultatet blev en kombination av skattjakt, samarbetsutmaning och springtävling – allt i diakonins tecken givetvis. 10 stationer med olika uppgifter och klurigheter väntade utspridda över ägorna – utomhuspedagogik i sin renaste form!

Det visade sig att två av konfirmanderna var frånvarande, vilket till en början ställde till den tänkta laguppställningen jag förberett för lektionsövningen – men givetvis var Herren tydligt med oss och det hela löste sig på ett oväntat sätt. Hoppandes ur gamla kolonibyggnaden kom nämligen två av grannpojkarna och i deras ögon lyste det av nyfikenhet och spirande kämpaglöd. De hade tydligen sett hur jag satt upp tävlingsbanan dagen innan och var nu mäkta nyfikna på vad som skulle hända i deras trädgård. Trots att ingen av dem ännu har åldern inne för konfirmationsläsning kom de att utgöra två stadiga tredjedelar i det ena laget.

Dessa två yngre barn sprang av hjärtans lust backe upp, backe ned och utförde varje uppdrag i tävlingen, kallad ”Diakoniskattens hemlighet”, med största inlevelse och hängivenhet. Härligt nog lyste det av denna sprittande hängivenhet även om de flera år äldre konfirmandpojkarna där de kutade runt mellan stationerna med adrenalinhöjande stämningsmusik i öronen. ”Jag fick sådan feeling när jag sprang över gruset – för musiken passade PERFEKT precis då!!” hojtade en av konfirmanderna i förbifarten i sin väg att runda husknuten för femte gången.

I kallfuktig majvind värmdes hjärtat flera grader vid åsynen av hur konfirmandpojken i Tripp-Trapp-Trull-laget beskyddande översåg att de yngre pojkarna gick försiktigt och inte halkade i regnvåt trätrappa. Vidare högläste den unge konfirmanden tydligt varje ny uppdragsinstruktion för barnen och såg hela tiden till att de båda var med under förflyttning mellan stationerna. Hela eftermiddagen var de äldre pojkarna så tydligt välkomnande och inkluderande mot de två nytillkomna yngre; det var som om konfirmanderna inte gjort annat än att ta om hand de som behöver det lite extra.

Allt vävs liksom samman.

På toppen av det diakonala, där vi alla alltid bör befinna oss, fann de tävlande så sin efterlängtade skatt: ovanpå gamla kolonibyggnadens platta funkis-tak klättrade några av pojkarna varligt uppför stegen för att hämta en försluten väska. I den fann de varsitt doftljus i en dekorativ rosa metallburk. Skatten var alltså ett diakonalt ljus åt varje pojke, som en påminnelse om att alltid låta Herrens kärlek och kärleken till medmänniskan vara ett ledljus i deras liv. (Lite ljuvliga blomsterslingor i skära toner tror jag dessutom är precis vad varje tonårspojke behöver!).

Diakonipasset började sakteliga lida mot sitt slut och avrundades med andakt runt elden, ledd av Gunnar. Konfirmanderna sjöng så att det stod härliga till i de välbekanta psalmerna; jag tror att vissa av stroferna i ”Herren vår Gud är en konung” nästan hördes ända bort till församlingshemmet. De två unga nytillkomna klämde i så gott de kunde, lite blygt under lugg.

Med varsin hem(bageri)bakt vaniljbulle och en mugg hallonsaft i näven avslutade de fem pojkarna sin diakonala eftermiddag i den gamla koloniträdgården, och nog var det som om solen bröt fram lite extra genom molnen när en av de små tog till orda: ”Jag vill börja i det där Ung ton. Det verkar roligt!”.

I medmänniskans tjänst

//Viktoria Adolfsson Agnesten, diakoniassistent i Karlsborgs pastorat

”Utanför fönstret slår våren ut. Marken blir grön igen. Allt som var dött väx till liv. Det kan också vi. Så länge vi andas” Så här börjar Ted Gärdestads fantastiska mästerverk För kärlekens skull. För mig har denna låten alltid varit en symbol för våren. Blommor och växter som vaknar till liv igen. Även vi människor börjar sakta men säkert ge oss ut i naturen igen. 

Men det är ju fortfarande detta mörker som omringar oss som vi måste leva med och orka stå ut med ett litet tag till. Hårda restriktioner, väntan på vaccin och saknaden av nära och kära. Men jag tycker även denna tiden vi genomgår nu kan återfinnas i låten. Nämligen att vaccineringarna börjar öka, äldre får träffa anhöriga igen och att samhället någorlunda börjar bli som vanligt. 

Jag säger som Ted Gärdestad ”Det är för oss. Solen går upp. Lyser som guld. För kärlekens skull”. Det kommer en tid då detta är över. 

Idag är det valborg en symbolisk högtid för ljusets och vårens ankomst. För alla er som inte kan vara vid en valborgseld ikväll kanske kan tända ett ljus, starta en grill eller bara tända en lampa och önska att ljuset skall övervinna mörkret snart. Det vi vet säkert är att sommaren snart är här igen

Jag vill med dessa ord önska er en glad Valborgs helg och guds frid till er alla där ute i stugorna 

//Adam Gustavsson

Så har det blivit vår, april, påsk!

För mig betydde påsken förr alltid släkt och familj i fjällstugan. Längdskidor, vinterfiske, grillad falukorv, kalla tår, spela kort i värmestugan med storasystrar och kusiner. Hänga över axeln på morfar eller farfar som la patiens, senare lära sig lägga själv. Måla ägg såklart, och varje år konstatera att färgen gått igenom när vi skulle äta dem. Höra den äldre generationen berätta om hur annorlunda det var när de var små, vad de fick och inte fick göra på långfredagen.

Påsken var alltid sista vinterhelgen det gick att ta sig till stugan. Sen följde en tid när vägarna var för blöta och leriga, det gick varken att åka skidor, gå eller köra bil de sista kilometrarna. När vi kom ner från fjällen hade snön smält bort, våren kommit, som jag minns det var det alltid så.

Våren ja, jag har så dubbla känslor inför den. Så mycket att glädjas åt, så mycket vackert att se omkring sig, små färgklickar som sticker upp i allt det grå o bruna som vintern lämnat. Och så solen, ljuset. Bra för själen, jag vet, men jag… känner mig som en morgontrött björn. Som om någon stuckit in en bygglampa i mitt ide, när jag bara är redo för ett ensamt litet värmeljus. Höstmörkret liksom smyger sig på försiktigt, medan vårsolen plötsligt hoppar fram och säger BU! Men jag vänjer mig snart, det gör jag varje år, snart lapar jag glatt i mig varje solstråle. I år var det ju dessutom länge ganska mulet, så kanske går de i samma takt i år, vårsolen och den inre morgontrötta björnen.

Är det någon som känner igen sig? Vem är du inför vårsolen, som den morgontrötta björnen eller står du i givakt som tuppen, redo att gala?

På kyrkogårdarna betyder våren städning. Kratta bort sådant som vintervindarna blåst ner, kratta fram sådant som vill åt de där starka och välgörande solstrålarna. Rensa bort de första ogräsen. Titta efter de lökar vi petade ner i höstas, gräma sig lite över att vi inte satte fler.

I år väntar också projektet med att anlägga och plantera Mariaträdgården utanför Tacksägelsekyrkan. Projektet startade i slutet av förra sommaren, en grupp på ca tio personer från pastoratets församlingar bildades tillsammans med mig och Pia, med målet att skapa en plantering med anknytning till den kristna tron. I detta nu står ringblommor i mitt fönster och växer sig förhoppningsvis stora och stadiga tills det är dags att kruka om dem igen. De är uppdrivna hos en i gruppen och har nu fått flytta hit ett tag, det blir beresta plantor. På Skyttängen i ett fönster någonstans, står tre andra sålådor med skira, sköra plantor av käringtand, blåklocka och gulmåra.

Om allt går som planerat är Mariaträdgården anlagd och planterad i mitten av juni, och då kommer man att kunna besöka den för att både se och läsa om växter med anknytning till jungfru Maria. Eller bara för att sitta ned en stund.

Men ännu är det vår, april, påsk. Och snart ska jag lära mina söner hur man lägger en patiens.

Glad påsk till er alla!

önskar Lisa, kyrkogårdsarbetare

Under läsåret 20/21 studerar jag Kyrkans grundkurs vid Hjo folkhögskola. Det är en så själavärmande och matnyttig kurs där vi deltagare får fördjupa oss i den kristna tron och lära oss om Svenska kyrkans församlingsliv. En av uppgifterna vi arbetar med heter Verksamhet i församling och innebär att deltagaren deltar i en svenskkyrklig veckoverksamhet under minst en termin. Som ni alla säkert redan begriper har det sannerligen inte varit enkelt att få till stånd denna uppgift…

Jag började glad i hågen tidigt i höstas med att anmäla mig till en i pastoratet helt nystartad vuxengrupp kallad ”Vuxenminiorer”. Där är tanken att alla vi som längtar efter – och avundas – barnens lekfulla kyrkaktiviteter ska få en chans att omfamna den kristna tron under skogaholmslimpe-utflykter, pysselstunder, sitta-i-ring-mys och bibelläsningslekar. Ett tillfälle hann gruppen träffas innan pandemin satte denna på vänt. Tursamt nog hade jag just i den svängen även börjat sjunga i Undenäs kyrkokör och beslöt – nästan – lika glad i hågen att nu får detta bli min verksamhet i församlings-aktivitet. Fem-sex tillfällen under ledning av makalösa kantor Christina hann jag få vara med och sjunga, och lyckligtvis nog även spela in adventsmusik till pastoratwebben innan omvärldsläget lade även denna verksamhet i träda.

Nu ska jag allt besegra dig, erbarmliga eländespandemi! tänkte jag med den skarpaste av beslutsamhet något mälardalskt kyrkbarn kan uppbåda. Du må skörda människors liv och väl, men min verksamhet i församling rår du icke på! Och hör sen. Det enda sättet att besegra pandemin i denna David-Goliatkamp insåg jag var att välja en församlingsverksamhet som uppstått ur själva smittproblematiken och de behov de skapat – och som därmed skulle finnas kvar så länge pandemin i sig gjorde det. Vips föll valet på pastoratets handlingshjälp för riskgrupper, vilken jag själv haft glädjen att få vara med att introducera för ganska precis ett år sedan. Då skötte jag på egen hand all handling och leverans åt de församlingsbor som på grund av smittrisk inte bör vistas ute bland folk. Efter ett par månader gick pastoratet samman med kommunens arbetsmarknadsenhet (AME) och jag fick även tacksamt hjälp av hårt arbetande kollegor.

Handlingshjälpen får sägas vara en av pastoratets stora diakonala satsningar under pandemiåret sett till hur mycket arbetstid som tas i anspråk. På ett samarbetsidealiskt och solidariskt vis värnar vi de som i och med pandemin befinner sig i en utsatt livssituation; det kan helt enkelt vara livsfarligt för vår nästa att gå och köpa mjölk. Karlsborgs pastorats handlingshjälp i samarbete med Karlsborgs kommun är diakonalt arbete i sin sannaste klädedräkt. Grunden för vårt arbete är Guds kärlek, vilken vi får möjlighet att ge vidare till vår nästa i form av en hemlevererad matkasse med tillhörande pratstund på trappan.

Handlingshjälpen är ett ypperligt exempel på diakonal verksamhet i församling där människor med olika bakgrund och varierande ålder samlas kring ett viktigt och kärleksfullt syfte. Vi som kyrka är samordningscentral och tar emot handlingslistor från de församlingsbor som önskar hjälp. Varje tisdag och torsdag morgon kl. 07.30 samlas vi mellan fyra och tio personer utanför matbutiken, väl rustade med vagnar och handspritade händer.

Med varsin lista i högsta hugg betar vi oss igenom grönsaks- och charkavdelning, smyger, slingrar och skuttar undan för varandra likt prima ballerinor i de trånga mejerimyllerkorridorerna och inväntar tålmodigt det färskbakade brödets ankomst. Gladast i stan är den som får en lista där församlingsbon ansträngt sig att skriva varorna i ordning enligt butikens uppbyggnad – det vill säga inte glassen och toalettpappret först varvat med en grönsak här och en frukt där samt, som kronan på verket, en enliters ekologisk filmjölk sist på listan. Sådana listor är förvisso också spännande emellanåt, men vi i handlingshjälpen försöker hålla glest mellan utmaningarna. Med respektfull glimt i ögat vill jag låta nämna att alla som någon gång handlat åt någon annan torde veta vad jag menar.

De butiksanställda har nästan blivit som goda kollegor och deras superkompetens är till stor hjälp när det kommer till att försöka hitta de lite mer besynnerliga livsmedlen såsom senapspulver eller en alldeles särskild sorts nylanserad chokladkaka som inte ens kommer i butik förrän i slutet av mars. Varorna packas i särskilda handlingshjälpskassar, som återanvänds, och levereras till dörren av vaktmästare Viktor och Malin – alltsammans oerhört professionellt, smittsäkert och serviceinriktat skött!

Till del är det församlingsbor vi känner igen från våra ordinarie verksamheter som önskar handlingshjälp, men vi har också gjort oss många nya härliga bekantskaper – människor som kanske annars inte skulle ha hittat till Svenska kyrkan. Detta ser jag som den rikaste gåva – både för församlingsbon och för oss som kyrka. Den kristna gemenskapen skapas och får förhoppningsvis på sikt möjlighet att fördjupas.

Även det hängivna gänget från arbetsmarknadsenheten har blivit som extra kollegor, och jag känner starkt att jag kommer att sakna dem den dag då handlingshjälpen inte längre behövs. Då talar vi om att ha en stor fest, alla vi som handlat tillsammans i snart ett år, och jag hoppas att detta kan bli början på att några av dessa personer närmar sig kyrkan. Guds rike utbreds medan vi hjälps åt bland färdigrätterna i frysdisken.

Mitt hjärta värms vid tanken på de skämtsamma pratstunderna med vår smått vikingalike AME-kille iförd, misstänkt satanistlik, metallsymbol kring halsen. Han känns som en gammal vän, är så enkel att prata med och vi skulle förmodligen aldrig ha kommit att samtala om det inte vore på grund av (tack vare?) pandemin. Då denne unge herre tidigare arbetat i butiken har han stenkoll på varorna; tipsar om var de finns och hjälper mig alltid att knappa in tobaksvaror i den moderna automaten intill kassorna. Ibland har jag funderat över vad han skulle vilja göra i kyrkan om jag en dag bjöd med honom dit. Just som det brukar bli en solig dag löste sig denna fundering av sig själv, under överinseende av Gud kärleksfulla blick, då AME-vännen en dag vid chipshyllan sonika vände sig till mig och frågade retoriskt: ”Vet du om att det finns kristen dödsmetall?”

Såklart! När vi inte längre handlar kan vi lyssna på musik tillsammans.

I medmänniskans tjänst

Viktoria Adolfsson Agnesten

Det här är Snöfrid. Hon bor i en liten by där det finns en pizzeria och en stor sjö. En kyrka finns det också. Om söndagarna frågar Mamma om de ska gå till kyrkan tillsammans. Snöfrid svarar nästan alltid ja – det är roligt i kyrkan!

Tornet som sticker upp är sockenkyrkan. Det är Snöfrids egen kyrka. När hon var liten bebis döptes hon där, och ibland går de förbi kyrkan med förskolan. Tornet är det finaste med kyrkan tycker Snöfrid. En dag ska hon få gå upp i det, det har en av vaktmästarna lovat. Snöfrid längtar och tänker att hon kommer kunna se långt långt bort. Kanske ända till Sörmland där mormor och morfar bor.

Vaktmästare, det är en sådan som står i dörren och tar emot när man kommer in. Snöfrid tänker att vaktmästaren också vaktar psalmböckerna, så att de inte kommer bort. Snöfrid hämtar en psalmbok ur hyllan. Sedan tar hon handsprit ur en pumpflaska. Snöfrid kan både pumpa och gnida in hanspriten alldeles själv. Särskilt tummarna kan hon gnida så att de blir alldeles rena.

När Snöfrid och Mamma satt sig i kyrkbänken börjar orgeln att spela. BÖÖÖMM-BÖÖMM-BAAMM-BAAMM låter det bakom dem. Snöfrid vänder sig om för att få syn på kantorn som spelar. Man vet aldrig vilken kantor som dyker upp när det är Öppen kyrka. Idag är det hon som har ett jättelångt namn.

Ibland får Snöfrid gå upp på orgelläktaren. Där kan man sitta på orgelpallen och provspela lite. Snöfrid spelar nästan lika bra som kantorn. En gång öppnade kantorn dörren till orgeln så att man kunde gå in där. Det var som ett litet hus, men inte tillräckligt mysigt för att bo i. Snöfrid tänker att man skulle kunna ha sina leksaker inuti orgeln.

Där Snöfrid bor finns det tre präster och Inga. Inga är prästhjälpare och måste vara lite överallt eftersom det finns så många kyrkor. Idag står Pia Präst framme i koret. Pia är ett bra prästnamn tycker Snöfrid. ”Nu är det dags att sjunga en psalm tillsammans” säger Pia Präst. Snöfrid kan bläddra fort fort i psalmboken. Mamma tycker att det går lite för fort och vill ta psalmboken, men det vill inte Snöfrid. Hon kan bläddra försiktigt också.

Nu vill Pia Präst ha Snöfrids hjälp med något viktigt. Framme vid dopfunten står en stol och en vattenkanna. Snöfrid får klättra upp på stolen och hälla vatten i dopfunten. Det klingar till så fint när vattenstrålen träffar dopfatet. Lite vatten hamnar på golvet, men det gör ingenting. Vattnet glittrar i det blänkande dopfatet.

Snöfrid vill inte gå tillbaka och sätta sig. Hon vill kika in i de andra kyrkbänkarna. Dörrarna smäller så lustigt när man släpper dem. ”Akta fingrarna!” viskar Mamma, men då skrattar Snöfrid och springer längre ned i altargången. Mamma ser inte glad ut – men Snöfrid är glad. Kanske kommer Mamma att busjaga henne runt i kyrkan nu?

När alla psalmerna sjungits klart är det kyrkkaffe. Det är bland det bästa med kyrkan; ofta får man någonting gott och alltid finns det festis. En söndag fick de tårta som kyrkfika. Vid fikat behöver man heller inte sitta still i kyrkbänken. Snöfrid tänker på sin vän Gideon i Forsvik. De brukar springa runt runt tillsammans i kyrkan tills Mamma säger ”Stopp stopp!”

Nu har kantorn äntligen kommit ned från orgelläktaren. Hon vill säkert också ha festis efter allt spelande. ”Du kan kalla mig Bella” säger kantorn med det långa namnet. Det tycker Snöfrid är ett bra kantorsnamn. Bella Kantor och Pia Präst är det som jobbar i kyrkan idag – och Gud också såklart. Han jobbar alla dagar.

Snöfrid jobbar också i kyrkan, men ihop med vaktmästaren. Hon brukar hjälpa vaktmästare Lennart med viktiga papper. Först samlar hon in dem, och sen ställer hon tillbaka dem på sin plats. Det är viktigt att papprena står snyggt i varje kyrkbänk. Men idag arbetar inte Lennart, utan en annan vaktmästare. Hon ser snäll ut och säger att Snöfrid får följa med och titta i prästens garderob.

Nu är det dags att gå hem, men Snöfrid vill helst stanna lite till. Det brinner många ljus runt om i kyrkan, och Snöfrid har inte hunnit titta på alla. Bella Kantor och Pia Präst vinkar och säger att de också ska åka hem snart. Den snälla vaktmästaren vaktar psalmböckerna och vinkar hon med.  Snöfrid tänker att när de lärt känna varandra kan de också jobba tillsammans.

I medmänniskans tjänst

Viktoria Adolfsson Agnesten, diakoniassistent i Karlsborgs pastorat

Jag Adam tillsammans med mina kollegor Johannes och Jenny hade ett möte tidigt i januari då vi visste att verksamheten låg nere men vi ville ändå hålla kontakten med barnen i verksamheten. Då kläckte vi idéen om att göra filmer. Dessa skulle läggas ut varje fredag klockan 12.00 på Facebook och på svenska kyrkans ungas instagramkonto @skuundenasforsvik och kännas som den vanliga verksamheten.

Sagt och gjort vi bokade in oss en heldag på Skagagården för att filma vårt första avsnitt. Johannes och Jenny var huvudpersonerna och jag sprang runt med min mobil och filmade allt. Sedan när dagen började gå mot sitt slut så skulle vi komma på ett namn till vårat program. Då kom vi på Fumbo-TV Fumbo står för Forsvik, Undenäs, Mölltorp, Brevik med omnejd. Och så började det.

Vi ville att det skulle vara filmer för alla åldrar därför ville vi blanda Humor, bibliska berättelser, mystik och musik i en härlig mix. Vi har fördelen att ha en sådan fantastisk musiker som Johannes Lindman med oss i gänget och han producerar varje vecka ny musik.

Sedan ville vi även att de bibliska berättelserna skulle vara moderna och enkla att ta till sig för barn idag, därför har vi haft barnens bästa bibel som inspiration där Historia, nutid och fantasi målas upp på ett fint sätt. Bland annat gjorde vi berättelsen om Tolvårige Jesus i templet till en actionfylld kurragömma lek där fokuset låg på Josefs och Marias försök att hitta sitt försvunna barn.

Eller som när vi berättade berättelsen om Jesu dop och lade storyn under vintern och floden Jordan hade frusit. Då fick Jesus damma av sitt snickarbälte och tillsammans med Johannes döparen bygga en kyrka där dopet kunde stå.

Vilken berättelse som kommer framöver skall vi inte avslöja. Det vi kan säga är att vi kommer fortsätta med Fumbo-TV varje vecka.

Ha det bra //Adam

…Man gjorde själaringningen för hand. Upp i tornet, öppna luckorna och på med hörselkåporna. Sen dra i repen till de stora kläpparna. Först den ena klockan tre gånger. Den stora för en man och den lilla för en kvinna. Sen, i långsam takt. Stora klockan. Lilla klockan. Stora klockan. Lilla klockan. Klockan tio i tio minuter, hela byn skulle höra. Tills sist tre gånger med samma klocka igen. Ett. Två. Tre.

De stora träbalkarna knakade när klockorna svängde under dem, ljudet av dem var lika vackert som ringandet. Dingandet, dongandet, för själen.

Jag vet inte hur vanligt det är med själaringning nu. Kyrkklockorna var ju ett sätt att kommunicera och det gör vi på andra sätt idag, och jag förstår att det inte är genomförbart i större samhällen. Jag känner heller inte att jag vill eller ska propagera för att fortsätta med eller införa själaringning. Jag konstaterar bara att jag tycker att det är en fin stund, ett vackert ord, en värdig gest för att hedra den avlidne.

Och att det är ett av de tillfällen jag känt mig nära döden. Att arbeta på kyrkogård är ju att bokstavligen befinna sig nära döden hela tiden, samtidigt som arbetsuppgifterna handlar om liv. Hålla växterna välmående vid liv, kratta grusgångar för de som är kvar i livet att gå på. Jag kan bara tala för mig själv, men när jag utför mina arbetsuppgifter tänker jag sällan på just döden, även om den på många sätt känns så närvarande. När jag kör gräsklippare funderar jag på i vilken ordning jag ska köra, försöker undvika att köra i samma spår som sist för att inte nöta ut gräsmattan. När jag rensar ogräs funderar jag på smartare sätt att rensa, så att det ska gå fortare och hålla sig fint längre. När jag krattar grusgångar tittar jag mot himlen och hoppas att det inte ska bli regn så att det fortsätter att vara torrt och lätt. Kyrkogården är min arbetsplats, medan sorgen, gravplatserna, minnena, är besökarnas. Jag ska sköta mitt, hålla fint och ordningsamt, för de anhörigas skull.

Men så ibland, kommer de där stunderna när döden kommer nära. Som när jag stod där i kyrktornet, under de enorma klockorna. De har ringt för så många liv, under så många år. Samma klockor, samma klang, lika länge för alla. Men samtidigt för en själ i taget, just nu ringer de för just denna själ. Och jag tänker att det värmer. Inte sorgen, saknaden, men tanken på att varje själ är viktig och att den får den där stunden.

/Lisa