Tro och tvivel: en predikan på tredje söndagen i fastan


Hållen i S:ta Birgittakyrkan 170319

Tema

Kampen mot ondskan

Mark 9:14-32

1 Kung 18:26-29, 36-39

Upp 3:14-19

Ps 25:12-22


Predikan 

Idag har vi ett klassiskt tema i kyrkan. Ett tema som präglar många böcker och många filmer och bibeln ligger ofta där i bakgrunden och har bidragit med inspiration. Allra tydligast är det väl i Sagan om ringen och Harry Potter. Domedagsfilmerna går i samma anda. Många av dessa kanske passar bättre att se på Domsöndagen eller söndagen före Domsöndagen eller kanske den helige Mikaels dag, då läser vi texter ur Uppenbarelseboken om en stor strid och om den sista striden. Då finns också texterna om att det en dag ska skipas rätt som i en slutförhandling i en domstol. Rättvisan ska segra, det onda ska besegras och det goda regera helt och fullt till slut.

Idag är mer ett litet steg på vägen i fokus. En mer vardaglig händelse, i alla fall i Jesu liv, står i fokus. I den här berättelsen är finns det två huvudteman. Det handlar om tro och det handlar om Jesus som den främste bland helare.

I andra berättelser om helande är det mycket tydligare någon sjukdom som står i fokus. I Matteus version av berättelsen är det mer tydligt att det handlar om epilepsi (Matt 7:15). Men Markus är inte så intresserad av någon medicinsk diagnos. Här handlar det om att pojken är besatt och det som krävs är exorcism för att han ska bli sig själv igen. Berättelsen skildrar alltså mer en andlig kamp än en kamp mot sjukdomar. Den ande som på något sätt uppfyllt pojken i princip hela hans liv får i den här berättelsen representera det Onda som måste bort.

Att det är en andlig kamp förtydligas när Jesus säger ”den sorten kan bara drivas ut med bön.” Jesus uttalande markerar också att det handlar om tro. Bön är en av de viktigaste troshandlingarna i en kristen människas liv.

Två gånger i berättelsen verkar tron inte riktigt räcka till. Lärjungarna klarar inte av att befria pojken från demonen när Jesus inte är där. Och pappan till pojken uttrycker sin osäkerhet om Jesus ska klara av det han ber om, han säger: ”Om du kan”.

Jesus blir frustrerad och säger ”Detta släkte som inte vill tro!”. Som vi läser i berättelsen så blir pojken befriad från den onda anden. Den brist på tro som fadern och lärjungarna uppvisar är inget hinder för Jesus. Men samtidigt vill Jesus lyfta deras tro till en ny nivå. Både pappan och lärjungarna är också öppna för det, ja de till och med ber Jesus om det.

Pappan säger de sköna orden: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Detta utrop fångar så väl varje kristen människas erfarenhet av tron. Att tron och tvivlet går hand i hand, men också önskan och bönen om hjälp att komma igenom tvivlet. Samtidigt visar pappan i denna berättelse en stark tro, han kommer med sin son i hopp om att Jesus ska kunna hjälpa till. Eller är det ett sista desperat rop på hjälp efter en lång kamp för sin son? 

Jesus blir frustrerad över både pappas brist på tro och lärjungarnas, som inte förmår hjälpa till. Lärjungarnas brist på tro verkar vara av ett annat slag än pappans. De verkar inte ha kommit på tanken att de ska be att den orena anden ska lämna pojken. Att be är att lämna över problemet och arbetet till Gud. Lärjungarna kanske tror sig själva om att kunna få pojken tillbaka till sig själv igen? En stark tro på sig själv kan hindra tilliten till Gud. Samtidigt som Gud verkar ha en stark tillit till varje människa och överlåter förmågan att välja och kraften att utföra stora saker. Lärjungarnas otro ligger kanske i att de glömde bort Gud och Guds kraft.

Samtidigt som tilliten till Gud, tron på Gud, jag relationen till Gud är så självklar för Jesus så kopplas ändå texten till de svåraste situationerna i hans liv. Det finns kopplingar till Getsemane och döden på korset, men också till uppståndelsen. När folket greps av bäven används samma ord, fylld av känslor, som när Jesus våndas i Getsemane kvällen före sin egen död (Mk 14:33). Men det är också samma ord som används när kvinnorna kommer till graven och den är tom och de möter den uppståndne (Mk 16:5). Trots Jesu starka relation till sin Fader och Gud drabbas han av ångest och bävan i Getsemane. Han vet vad som väntar honom, lidande och död. Trots tilliten till Gud så lider han som en sann människa, både till kropp och till själ. När han sedan är på väg att dö på korset utbrister han i ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Vi vet att det inte var sant, uppståndelsen väntar ju runt hörnet. Jesus borde också veta det. Ändå är känslan av övergivenhet så stark inför döden.

Tron har den där komponenten ständigt närvarande, tvivlet, osäkerheten, oron och känslan av frånvaro.

Ändå slutar berättelsen liksom lyckligt. Jesus sträcker ut sin hand och reser upp sonen. Samma scen utspelar sig när Petrus svärmor helas (Mk 1:31) och när Jairos dotter blir frisk (Mk 5:41). Också detta pekar mot Jesu egen uppståndelse där det inte är Jesus själv som reser sig upp. Det är Fadern som lyfter upp honom från de döda.

Jag började med de stora pampiga kamperna som i filmerna ackompanjeras med musikstycken så att stolarna vibrerar. Harry Potters kamp mot Voldemort eller Frodos kamp mot Gollum så att ringen och därmed Sauron och Mordor kan förintas till sist. 

Så ser inte vår kamp mot det onda i vardagen ut. Det är en pappa som kämpar för sitt barns hälsa. Det är kampen att välja rätt för egen del och för sina barns del. Det är kampen att få en balans mellan sömn och vila och arbete och fysisk aktivitet. Det är kampen att prioritera rätt med sin tid och sina pengar. Och i allt detta pågår en trons kamp mellan tillit och tvivel. Bär Gud mig i vardagen? Kan jag lita på att Gud är där när det krisar?

Även om Jesus inte verkar värdera vår tro först och sedan handla. Så verkar Jesus vilja lyfta vår tro till en nya nivå. Det är det som kallas helgelse med kyrkans språk. Det är inte för Jesu eller Guds skull, men för vår egen skull. Så att vi kan leva våra liv trygga i Guds hand i kampen mot ondskan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *