Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting.

Första Krönikeboken kapitel 29

När jag tog mina steg genom barndomslandet, vidare genom ungdomstiden och sedermera ut i vuxenvärlden fick jag med mig en förståelse att företeelsen ”att tro” är någonting dåligt. ”Tro gör man i kyrkan” har jag hört mer än en lärare säga genom åren, och meningen ”Tro är att inte veta” har människor nära och längre bort från mig uttalat flertalet gånger, och alltid med en ton av förakt.

Jag drog tidigt kopplingen mellan att inte vara klok och duktig och att inte vara säker på min sak. Jag fick med mig ett budskap om att det var fult att fundera för mycket. Att undra. Det var ju så självklart, någonting som alla vettiga människor förstod; att det vi kan se och ta på är verkligt och att allt annat tillhörde barndomslandets sagor. Och vem vill vara kvar i barndomsland när man funderar över vilken gymnasielinje man ska gå? Eller när man sitter på after worken med kollegorna? Kanske någon. Men inte jag. Jag ville vara duktig och klok. Och jag ville absolut inte att mina vänner och min familj skulle tycka att jag var barnslig eller konstig.

Idag har jag på ett vis förlikat mig med det faktum att hur hårt jag än skulle anstränga mig så kommer inte alla att tycka om mig. Även om det stundtals kan kännas svårt att acceptera så vet jag att det är så det är. Det är en del av att vara människa.

Jag har också förstått att en del för mig, i detta med att vara människa, och för att kunna hantera denna resa som kallas livet, är att jag behöver tro. Jag behövde det redan som liten flicka, som kroppsfixerad tonåring och som ohälsosamt ambitiös ung vuxen. Jag behövde tro redan då, men jag tillät mig inte att göra det på grund av rädsla. Ack, denna förlamande rädsla.

Jag är fortfarande rädd. Rädd för att människor jag har i min närhet, och människor jag möter, ska titta snett på mig. Inte vilja ha mig i deras sällskap för att jag är konstig och udda. Så jag pratar inte högt om min tro, mitt tvivel och mitt sökande. Jag vill ju inte bli avvisad. Vill inte bli ensam kvar.

Men jag skriver, och jag skriver. Och ibland, när någon hör av sig genom ett meddelande och berättar att ett särskilt blogginlägg berört, eller när någon noterar frälsarkransen runt min högra handled och säger ”Frälsarkransen, coolt” så kan jag känna mig lite modigare.

Och jag behöver modet för att våga tro. Och jag behöver tro för att kunna leva mitt liv. Detta behov, som för mig varit sant genom hela mitt liv, är nog det som driver mitt sökande. Tvivlet ingår i konceptet tänker jag. Det går inte att söka en tro som man känner att man behöver utan att man tvivlar. För mig skulle denna resa inte vara sann om jag inte tillät mig till att tvivla också.

Det är en utmaning, att våga tro. Men det är ett nödvändigt behov. För jag behöver tro att det finns en större mening med detta liv. Jag behöver tro att allt inte är meningslöst. Att jag inte sitter här och skriver, och ska möta människor senare idag och genom det förhoppningsvis kunna bidra till att världen blir en gnutta bättre. Det får inte vara utan mening. Mitt liv får inte vara utan mening. Jag vill inte att det är utan mening. Så jag behöver tro.

Men är mening och Gud samma sak? Jag tror det. Jag vill tro att livet i sig självt bär mening och att det är så tänker jag beror på en god kraft. En kraft utanför vårt mänskliga förstånds förmåga att ta in. Jag tänker att det är denna kraft som kallas Gud inom kristendomen. Det är så jag vill tolka det i alla fall. Det är så jag behöver tolka det.

”Att tro är att inte veta”, det kanske stämmer.
Men att behöva tro för att få ihop detta liv, det är jag övertygad om.