Jag ber\u00e4ttade om tomrummet som jag tvivlade p\u00e5 n\u00e5gonsin hade varit fyllt. Att den n\u00e4rvaro jag trott mig f\u00f6rnimma en g\u00e5ng kanske inte varit n\u00e5got mer \u00e4n ett verk av min fantasi och l\u00e4ngtan. Att den Gud jag trott mig s\u00f6ka kanske \u00e4nd\u00e5 inte finns. Kanske inte f\u00f6r mig i alla fall. Att jag stod i en \u00e5terv\u00e4ndsgr\u00e4nd och blickade upp p\u00e5 mot en himlen l\u00e5ngt borta. Och att min v\u00e4rld mest var fylld av krav som inte spelar n\u00e5gon roll n\u00e4r det kommer till kritan. Krav och sn\u00f6slaskigt v\u00e4der. <\/p>\n\n\n\n
Hon sa att det inte spelar n\u00e5gon roll. Att Guds n\u00e4rvaro inte \u00e4r avh\u00e4ngig p\u00e5 mig. \u201cHan \u00e4r marken du g\u00e5r p\u00e5. Han \u00e4r din grund, och oavsett om du k\u00e4nner det eller ej s\u00e5 \u00e4r han d\u00e4r\u201d.
Kan det vara s\u00e5 enkelt? t\u00e4nkte jag inombords men jag kramade om henne och tackade f\u00f6r skjutsen och de uppmuntrande orden. Att krama henne \u00e4r enkelt, f\u00f6r hennes kramar \u00e4r alltid riktiga. Alltid varma. Och aldrig har jag t\u00e4nkt att hennes ord \u00e4r f\u00f6rs\u00f6k till att sopa n\u00e5got under mattan eller f\u00f6rringa det som \u00e4r. <\/p>\n\n\n\n
Andliga \u00e5terv\u00e4ndsgr\u00e4nder g\u00e5r inte att l\u00e4mna, men kroppen kan springa. S\u00e5 n\u00e5gra dagar senare for jag ut och gjorde just det. Jag sprang. Jag sprang trots l\u00e4ngden p\u00e5 kravlistan och den halka som r\u00e5dde. Trots fuktig dimma och vattnigt sn\u00f6slask. Och n\u00e4r jag kom till v\u00e4gen d\u00e4r asfalten brutit fram och klockan p\u00e5 min handled registrerat n\u00e5gra hundra meter till kom tanken till mig; \u201c\u00c4r det s\u00e5 h\u00e4r Gud finns?\u201d Stadig, utan att svikta eller ge vika, steg efter steg, som asfaltsv\u00e4gen p\u00e5 en l\u00f6ptur. <\/p>\n\n\n\n
En bil kom mig till m\u00f6tes och jag placerade mig p\u00e5 den kant av sn\u00f6slask som fanns kvar p\u00e5 sidan om v\u00e4gen. F\u00f6rnimmelsen i f\u00f6tterna och benen blev med ens annorlunda. Asfalten var inte borta. Den var d\u00e4r, under isen och den bl\u00f6ta sn\u00f6n som krasade under mina skor s\u00e5 visste jag s\u00e4kert att den fanns. F\u00e4rgen hade f\u00f6rsvunnit, greppet likas\u00e5, och stegen som tog mig fram\u00e5t k\u00e4ndes annorlunda. Jag f\u00e4rdades fram p\u00e5 fast mark, absolut, men marken var inte lika tydlig som f\u00f6r en kort stund sedan. \u201c\u00c4r det s\u00e5 h\u00e4r Gud finns?\u201d t\u00e4nkte jag igen. Osynlig, utan att man kan se eller tydligt k\u00e4nna honom, men som en tydlig b\u00e4rare av mig, sn\u00f6slask och grus? <\/p>\n\n\n\n
Kan det vara s\u00e5 enkelt? <\/p>\n\n\n\n