Efter en fullspäckad dag landade vi i soffan på lägergården för att planera vår kvällsandakt. Konfirmanderna själva skulle få planera den och bestämma tema, psalmer och texter. Några av konfirmanderna fick i uppdrag att skriva en egen bön de kunde be under vår andakt. De gick iväg för att fundera och skriva ner bönen. Efter en stund var de tillbaka och bad mig läsa igenom den för att kolla om den var ’godkänd’. Bön tänker jag inte riktigt så! Bön är från hjärtat där vi med egna ord kan uttrycka vad vi känner inför Gud. Den behöver aldrig godkännas och få en stämpel om den är duglig eller inte. Alla böner är dugliga! Gud hör! Oavsett hur kort den är eller hur enkla ord vi använder.
Jag blev rörd av konfirmandernas bön. Den gav en känsla av äkthet och en innerlig önskan om hjälp. Hjälp i det liv vi var och en har. Där vi vet att livet är tufft ibland. Men också hur underbart allt kan vara! I deras bön fanns ett tack också. Ett tack för den gemenskapen vi har och ett tack att Gud är med, alltid. Det är gott att vara på läger med den här gruppen. Jag ber: Tack Gud för de ungdomar jag får möta. För vad de kan lära mig, för vad vi kan lära varandra! De ger mig hopp, hopp om ett bättre samhälle där var och en räknas. Där du alltid är med! Amen