Sitter på tåget hem efter att ha varit gästlärare under två dagar för musikpedagoger i Sundsvall.
Möjligen är jag något udda då jag faktiskt tar ledigt från mitt vanliga ordinarie jobb för att arbeta med annat. Men jag älskar varje stund. Det är det här jag mer och mer också vill göra… Ut och förmedla den känslan och erfarenheter jag har av ett pedagogiskt arbete.
Mina två dagar i Sundsvall handlade om mig som pedagog, hur jag agerar och lär ut gentemot främst ungdomar. Jag fick använda mig av all den erfarenheten jag har som församlingspedagog med just ungdomar som fokus.
Ofta tänker jag att jag inte gör något speciellt, jag är ju bara jag, så vad har jag att förmedla? Tydligen mer än jag tror! Genom berättelser, praktiska övningar, lekar, samtal, diskussioner har två dagar rusat fram… och jag tror jag lätt hade kunnat ha en dag till. Speciellt då det under dagarna gått upp för mig hur mycket mer många önskade sig. Mer i avseende hur man kan öppna upp för för att ”komma ungdomar inpå livet”. Öppningar att lära känna ungdomar känns inte svårt för mig, och jag tänker nog att det inte är något. Det är ju bara att prata med dem och lära känna dem. Köra någon aktivitet eller lek som isbrytare och sedan sköter det sig själv, eller…
Det är kanske inte så lätt för alla. Rädslan att göra fel, vara för vuxen eller för töntig. Rädsla för att säga fel saker, få fel ingång kanske gör att man hämmas i att ta kontakt. Sitter här på tåget och funderar vilka ingångar jag har, hur gör jag? För rätt ofta har jag lätt att få kontakt med just ungdomar. Har jag egentligen någon Quick fix? Vet faktiskt inte… mer än att jag är inte rädd utan jag bara gör! Det andra löser sig längs vägen. En sak vet jag att jag gör… Det är att jag behandlar dem så som jag själv vill bli behandlad. Jg försöker vara lyhörd, positiv och ta dem i beaktande. Visa att ungdomarna har en plats! Här på jorden och i mitt hjärta!