Ett sekulärt självbedrägeri


Jag vaknar ur en sorglig dröm där Christer Sturmark och Morgan Johansson sitter ensamma på Gyldene Freden och har en sekulär samling efter den sekulära invigningen av den sekulära riksdagen och skålar i Asti Martini medan alla andra är i Storkyrkan och hämtar kraft ur stillheten, mod ur berättelserna och lugn ur bönen till den Onåbare att ett år till förbarma sig över alla misstag och tafatta försök och välsigna årets gröda. Men det var bara en dröm. Tror jag.

Att måla in Gud i ett hörn är ett sorgligt försök att förstora sig själv. Ungefär som när humanisterna leker härmaleken med hela kristenheten. Andliga övningar hjälper oss att komma närmare Gud. Musik, konst, meditation, gudstjänst….öppningarna till Gud är så många. Sekulära övningar hjälper oss rimligen att komma bort från Gud. Helt ok, det låter bara så oändligt tråkigt och destruktivt. Andefattigt.

”Kanske skulle man kunna kalla det moderna Sveriges förhållande till sin gamla statskyrka för ett sekulärt självbedrägeri. Kyrkans kulturella inflytande är som en luktfri gas. Ingen vill låtsas om den. Men likväl finns den.” Så skriver Björn Wiman flödande och vackert i söndagens DN. Wiman pekar på ett korsdrag där det andliga och världsliga möts. Den vind i vilken Jesus gick med lärjungarna en sabbat och ryckte ax från stråna fast lagen förbjöd det. Och hur Jesus på de laglärdes fördömanden svarade: Sabbaten blev till för människan, och inte människan för sabbaten.

Allt hör ihop, skapelsen är fylld av Guds ande och utan den inget liv. De enda som tycker sig ha rätt må stänga sina dörrar, i självpåtaget utanförskap och bittert grälande på gränser som suddas ut. Och de kliniskt sekulära må stänga sina sinnen och fortsätta samlas separat men som andra ändå fast utan Gud. Ingenting förändrar det faktum att Gud fyller universum med sin ande.

Det finns platser och stunder där alla gränser upplöses och det blir som jag tror det är tänkt att vara. El Molinos i Nerja i södra Spanien är en sådan plats. Där vet man vad helighet är. Minnet tar mig 17 år tillbaka i tiden:

Baren är fylld av människor och det är allsång och solosång, fingerdans och magdans och liv i överflöd. Klockan tolv på natten tystnar musiken. Dansen upphör och lamporna släcks. En spotlight tänds och riktas mot hörnet där vi sitter. Ovanför oss, på en gjuten avsats, brinner levande ljus för den heliga modern Maria. Det är stilla en stund, sedan sjungs en hyllningssång till den kvinna som burit gudomligheten inom sig. Applåder och jubel följer på sången, sedan fortsätter allt som förut.

Helighet handlar om gränsöverskridande och det var det vi var med om. Det var inte längre antingen eller, andligt eller sekulärt, kyrkan eller världen, gudomligt eller mänskligt. Det var både ock. Inte två världar, utan en enda. Närhet mitt i avståndet, gudomligt mitt i det mänskliga. Under den korta stunden av stillhet hann jag tänka fem ord: I detta också, även här.

Närhet förutsätter distans. Somligt syns bättre på avstånd och den som inte kan skratta åt sig själv har inte förstått livets allvar. Helighetens motsats är de som tror sig vara Gud. De enda som har rätt, den enda vägens vandrare. De som står över all mänsklig svaghet.

Allt ljus på madonnan. Kanske var meningen den att påminna om någonting annat. Att det mitt i det myckna finns något mer. Ett djup under ytan, en inre puls i allt liv. Ett löfte om återställd balans.

9 kommentarer

Roland säger
23 maj 2016 – 01:52

Väl talat. Bara så.

Gunnar Sjöberg svarar
19 mars 2024 – 07:27

Tack!

Bengt Gustavsson säger
23 maj 2016 – 09:30

Kanske något av det bästa som skrivits idag...

Gunnar Sjöberg svarar
19 mars 2024 – 07:27

Tack Bengt!

håkan säger
24 maj 2016 – 10:46

Bitterheten över att symbiosen stat-kyrka långsamt men säkert krackelerar i takt med minskat medlemsantal lyser igenom. Svenska kyrkans syn på människor som valt en annan livsåskådning än den teistiska visar allt annat än respekt och tolerans.
Är Sjöberg öppen för en offentlig diskussion i ämnet tillsammans med företrädare för den sekulärhumanistiska livsåskådningen?

Gunnar Sjöberg svarar
19 mars 2024 – 07:27

Hej Håkan, tack för din kommentar! Mitt inlägg handlar inte om en eventuell bitterhet över dagens relation mellan kyrka och stat. Men jag kan tycka att humanisterna ställer sig utanför en dimension i livet som för mig och många är så viktig. Nämligen att Gud fyller hela universum alldeles oavsett våra positioneringar, definitioner eller gränsdragningar. Det var det som var poängen med min blogg.
Jag är öppen för en diskussion i denna fråga och forumet för min del är min blogg. Allt gott/ GUnnar

Pether Ström Broman säger
24 maj 2016 – 03:47

Tack Gunnar för kloka ord. Vi behöver alla påminna oss om Guds, det heligas närvaro i allt och alla. När vi tror oss kunna avgränsa och definiera bort och göra anspråk på sanningen är vi i en återvändsgränd. Öppenheten måste bli större för alla seriösa försök att förstå det som inte låter sig fångas av förstånd. Den som säger sig veta behöver vända om och börja tro i öppenhet för andras försök, andras tro.
Där - i prövandet, i osäkerheten öppnas dörrar på glänt till nya upptäkter i förundran.

Gunnar Sjöberg svarar
19 mars 2024 – 07:27

Hej Pether, tack för dina kloka ord! Allt gott/ Gunnar

Karin säger
27 maj 2016 – 09:44

Skrämmande att vår kommunikationschef är så intolerant mot andra livsåskådningar! Byt ut humanisterna mot muslimer eller judar och du kommer få löpa gatlopp i media.

Som förtroendevald är jag mån om kyrkans värderingar och önskar fler kom till tro, den trygghet och värme Gud ger finns ingen annanstans, men jag har samtidigt full respekt för den (grundlagsfästa) religionsfriheten och den livsåskådningspluralism vi ser idag.

Detta tror jag även Jesus ställer sig bakom. Han erbjuder en väg, en sanning och ett liv man inte kan få på något annat sätt än att följa honom men han tvingar ingen och han trycker inte ner någon. Det borde inte du heller göra!

Gunnar Sjöberg svarar
19 mars 2024 – 07:27

Hej Karin, tack för din kommentar. Min avsikt var inte att uttrycka intolerans och min text syftar inte på andra religioner utan på humanisterna. De flesta religioner förenas ju av min grundtanke: att Gud är större än våra definitioner av Gud. Explicit för kristendomen är att vi bekänner Jesus som Guds son, men det innebär inte ett förnekande av rätten till andra tolkningar. Inte heller humanisternas.

Jag inser att min blogg kan uppfattas raljerande och att det kan skymma sikten för min poäng. Jag beklagar det. Samtidigt kan jag ärligt tycka att humanisterna ställer sig utanför en dimension i livet som för mig och många är så viktig. Nämligen att Gud fyller hela universum alldeles oavsett våra positioneringar, definitioner eller gränsdragningar. Det var det som var poängen med min blogg. Allt gott/ Gunnar

Daniel säger
27 maj 2016 – 10:15

Gunnar, menar du att eftersom jag inte tror på samma gud som du gör så är jag per definition "andefattig"? Eller är det bara om jag inte tror på någon gud alls?

Gunnar Sjöberg svarar
19 mars 2024 – 07:27

Hej Daniel, tack för din kommentar. Jag menar inte att humanisterna är andefattiga, jag gör en ordlek av det kända begreppet andliga övningar som finns alla religioner och det okända begreppet sekulära övningar. Sekulära övningar låter andefattigt. Ingen människa är andefattig, Gud har gett oss sin ande oavsett religion eller livsåskådning. Gud fyller universum oavsett om vi bejakar det eller inte. Och min tro är att Gud är större än alla definitioner. Se mitt svar till Karin också.Allt gott/ Gunnar

Carl Gustaf Olofsson säger
27 maj 2016 – 11:15

Bäste Gunnar Sjöberg, man kan göra sig blind på olika sätt. Man kan även använda ordet Gud för att göra sig blind för livets och tillvarons gåta. Många gör tyvärr det. Du skriver med en självsäkerhet som gör mig undrande: "Andliga övningar hjälper oss att komma närmare Gud. Musik, konst, meditation, gudstjänst….öppningarna till Gud är så många. Sekulära övningar hjälper oss rimligen att komma bort från Gud. Helt ok, det låter bara så oändligt tråkigt och destruktivt. Andefattigt."

En text som komplicerar bilden är "Sekulär andlighet - finns den?". Den är från en föreläsning/seminarie som arrangerades av Humanisterna i Stockholm våren 2013.
Länk: http://www.existentiell-tro.net/foredrag/foredrag04-cgo-20130327.htm.

Ytterligare en text som komplicerar bilden av tråkighet och andefattighet är publicerad i Humanisten nr 2/2016. Rubrik: "Gustaf Fröding, Richard Dawkins och den nya ateismen". Den är skriven av Rolf Erik Solheim och börjar på s. 26 i pdf-filen. Länk: http://www.humanisterna.se/hi/humanisten2016-2.pdf.

Vänliga hälsningar från Carl Gustaf Olofsson, en som tillhör de "andefattiga" i den syn på tillvaron du formulerar i denna blogg.

Gunnar Sjöberg svarar
19 mars 2024 – 07:27

Hej Carl Guataf, tack för din kommentar. Vill bara poängtera att du inte är ”andefattig”. Begreppet sekulära övningar, som jag hittade på i bloggen, låter däremot andefattigt i mina öron. Och med sekulära övningar menar jag inte samlingen efter riksdagens öppnande, även om jag förstå att det kan uppfattas så. Bästa/ Gunnar

Marcus Pollack säger
27 maj 2016 – 11:29

Tack för en välskriven, poetisk och djuplodande text. Veckans viktigaste, veckans bästa.

Gunnar Sjöberg svarar
19 mars 2024 – 07:27

Tack Marcus! Allt gott/ Gunnar

Ulf Olsson säger
30 maj 2016 – 10:59

Hej Gunnar! Tack för varma möten på Bergnäset, kyrka och BAIK. Jag upplevde mkt fin värme och tolerans i de korta möten vi hade med barnen.

Gunnar Sjöberg svarar
19 mars 2024 – 07:27

HEj Ulf, tack för både din kommentar och tiden i Luleå! Allt gott/Gunnar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *