Sår


Kaxigt skrev jag om ”tystnaden som dike” för fyra månader sedan i min första bloggpost. Att jag inte ville vara tyst, trots svårigheten att kombinera ”eget tyckande” med min yrkesroll. Och trots svårigheten att ha en respektfull dialog i sociala medier.

Det finns många diken på nätet och jag har själv kört ner i några. Jag vill be Christer Sturmark och Humanisterna om ursäkt för mina raljerande ord när jag skrev texten ”ett sekulärt självbedrägeri”. Jag skrev respektlöst om en annan livsåskådning, om andra människors personliga livssyn. Att säga att det inte var meningen låter tomt. Det var dumt, onödigt och sårande. Jag har lärt mig av den diskussion som uppstod och hoppas ärligt att min ursäkt tas emot.

Under samma fyra månaderna har jag samtidigt aldrig tidigare fått så många otrevliga mejl och telefonsamtal, aldrig mött så många förolämpande tillmälen om min roll och person på nätet. Från första start har de uttryckts av människor jag inte känner med kommenterar till min egen blogg (där jag själv kan hindra publicering), i andras bloggar och kommentarsflöden och i röstbrevlådan. Sakta men säkert äter sig kommentarerna in under huden och blir till sår som antingen föder tystnad eller vrede.

Jag vill inte vara med i det. Jag vill inte triggas att skriva nedlåtande om andra, inte heller tolka varje kommentar som ett personligt angrepp. Jag vill inte skuldbelägga, men heller inte ständigt be om ursäkt. Jag vill inte fyllas av den självskadande narcissism som gör att jag letar upp kommentarer på nätet som antingen gläder mitt ego eller sänker min självbild. Jag vill kunna vara mig själv i det som är. Oavsett. Och överleva både som person och i min yrkesroll.

Jag vill inte vara tyst och vika undan. Inte såra eller bli sårad. Jag vill försöka ett tag till. Och hoppas på förlåtelse när jag ber om det.

För 16 år sedan skrev jag en text som jag under många år avslutat varje föreläsning med. Den heter Sår och skrevs i Luleå på den tid Inger Aasa Marklund levde och vi arbetade tillsammans. Den lyder så här:

Barn vet ofta bäst. Det behövs bara en rodnad för att de ska ropa att de blöder, bara en rispa för att de ska kräva ett plåster. Barn vet värdet av en omplåstring.

Med ett luttrat ”äh” avböjer en riktig vuxen alla plåster och bandage. När livet sårar oss reder vi oss själva, biter ihop, står ut, blir härdade. Som ett tomhetens mantra säger några ”Kul, kul” och hoppas att ingen ska säga emot. ”Det är okej” säger andra och sväljer blod. Sårbarhet har blivit en svaghet och hård hud en styrka. Men ibland sörjer jag våra uppkurade axlar och vår sänkta blick och undrar vart barnet tog vägen. Barnet och insikten.

Alla får sår och alla behöver plåster, hur vuxna de än är.

7 kommentarer

Kenneth Landelius säger
20 juni 2016 – 07:38

Fint skrivit! Vi är många som gillar din blogg.

Med vänlig sommarhälsning
Kenneth Landelius, bloggpräst
Stockholm Inside
blogg.svenskakyrkan.se

Gunnar Sjöberg svarar
20 juni 2024 – 11:16

Tack Kenneth!

Johan Ernstson säger
20 juni 2016 – 10:10

Tack Gunnar! Tar med mig dina ord - särskilt de sista om barnen - ut i sommaren! Tänkvärt och viktigt...och samtidigt sorgligt att din text alls måste skrivas...kyrie eleiseon!

Sommarkram/ Johan

Gunnar Sjöberg svarar
20 juni 2024 – 11:16

Härligt! Fin sommar!

Tore Mellberg säger
20 juni 2016 – 10:25

Hej Gunnar! Jag är själv humanist och reagerade på det du skrev tidigare. Men jag är uppriktigt imponerad av din ursäkt. Det kändes bra. Att du drabbats av hatmail är verkligen tråkigt. Det är så viktigt att man skiljer på åsikter och personer. Åsikter och idéer får och bör man kritisera, inte minst avarterna i olika livsåskådningar. Men det är så tråkigt när kritiken glider över till att bli hat och kränkningar mot personen som uttryckt åsikterna. Du vill inte vara med om det och inte jag heller.
Hoppas vi i våra olika livsåskådningsorganisationer kan bygga det goda samhället, både var för sig och kanske ibland tillsammans! Det gäller inte minst i kampen för mänskliga rättigheter.
Trevlig sommar!
Tore M.

Gunnar Sjöberg svarar
20 juni 2024 – 11:16

Tack Tore! Jag önskar dig en fin sommar också/Gunnar

Patrik Lindenfors säger
20 juni 2016 – 11:05

Tack Gunnar. All värme till dig. Glad sommar.

Gunnar Sjöberg svarar
20 juni 2024 – 11:16

Tack Patrik, detsamma önskar jag dig/Gunnar

Anders Göranzon säger
20 juni 2016 – 11:55

Gunnar, min vän. Ja, låt oss fortsätta ett tag till. Själv undrar jag också ofta om jag borde lämna bloggosfär, facebook och twitterflöden. Det blir så lätt fel. Men samtidigt är detta också en verklighet där många av oss uppehåller sig. Och egentligen skiljer den sig inte nämnvärt från livet away from keyboard. Även i den kroppsligt närvarande tillvaron sårar vi ju varandra. Även där krävs att vi vandrar försoningens väg. Så låt oss fortsätta ett tag till. Frid och allt gott.

Håkan Wiklund säger
20 juni 2016 – 07:16

Mycket bra text. Jag gillar också Tore Mellbergs kommentar, som jag stödjer till fullo. Det finns hopp för mänskligheten...:)

Gunnar Sjöberg svarar
20 juni 2024 – 11:16

Tack Håkan! Allt gott/ Gunnar

Younes säger
21 juni 2016 – 04:04

En text som gick över gränsen, följd av en uppriktig ursäkt - mycket civiliserat och hoppingivande!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *