Att bära sitt kors

Jesu kors är det centrala tecknet för kristen tro. Genom tiderna har det använts för en mängd olika syften. Bland annat som en del i populärkulturen, men ofta används det också som ett rent smycke. Men, förhoppningsvis, i de allra flesta fall som ett tecken för att man vill vara kristen och bejaka Jesu budskap.

Så är det för mig. Trots att jag är lågkyrkligt fostrad gör jag ofta korstecknet på mitt bröst: i samband med mässan men också inför svåra uppgifter eller i tacksamhet för det som blev. Korset ger mig trygghet, stärker mig i min kristna identitet och är en ordlös kommunikation. Jag bär mitt kors med stolthet.

Att vi ska ta avstånd från terrorism i religionens namn är självklart. Jag har dock ställt mig frågande till kampanjen #mittkors, som startade som en följd av det fruktansvärda mordet på den franske prästen Jacques Hamel, för att Jesu kors riskerar att användas som ett tecken MOT en annan grupp bekännare. Inte bara som ett tecken FÖR utsatta kristna. Jag är orolig för att korset blir en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och ett dom, och inte det hoppets tecken som jag menar Jesus står för.

Jesu kärlek gäller alla människor oavsett religion, nationalitet, sexuell läggning, bakgrund etc. Den är gränslös. Min bön nu är att hela världen ska omfamnas av korsets armar. Att alla vi sorgsna, oroliga, arga tryggt ska kunna luta oss mot det korset i tider av terrordåd. Jag hoppas att det meningslösa mordet ska kunna vändas till något som enar oss människor mot det onda. Att vi tillsammans, i skuggan av korset, kan komma närmare varandra.

Jag skriver detta blogginlägg då jag inser att mitt inlägg på Facebook har väckt många frågor och reaktioner. Jag kommer aldrig sluta göra korstecken, jag kommer heller aldrig vika från min tro på att korsets armar sträcker sig runt alla människor och utmanar oss att i ord och handling gestalta den kärlek Jesus bar.

Att återskapa ett förtroende

Att bygga upp ett förtroende tar lång tid, det kräver upprepade bekräftelser i handling. Att förlora ett förtroende kan vara ett ögonblicks verk.

Svenska kyrkan har ett högt förtroende hos svenska folket, både bland medlemmar och de som inte är medlemmar. Det framgår av flera olika förtroendeundersökningar, bl a så sent som i juni i år. Men, förtroendet balanserar på en tunn linje och är i den meningen bräckligt. Förtroendet måste bekräftas i handling och det sker starkast genom allt arbete som sker i de olika församlingarna. Ju mer personligt bandet mellan församling och medlem är, desto stabilare relation.

Idag redovisar vi de första siffrorna vad gäller utträden under juni månad, alltså den period Ekot och Aftonbladet publicerade sina granskningar om församlingars utlandsresor och Svenska kyrkan i utlandet. Sannolikt följer nu några tvärsäkra påståenden om vad detta beror på, hur det hänger ihop och vad som måste göras åt det. Men – det är för tidigt att dra givna slutsatser redan nu.

Cirka 10.000 fler medlemmar än normalt begärde utträde ur Svenska kyrkan under juni månad. En normal juni är det ca 3.000, denna gång 13.300. Anledningen i de flesta fall torde vara det som framkom i Ekots och Aftonbladets reportage. Även om framförallt Aftonblads granskning var hårt vinklad så är detta sannolikt uttryck för ett brutet förtroende. Särskilt med tanke på att den största gruppen som utträdde är i åldern 65-69. Alltså, människor som varit medlemmar under lång tid och under tidigare toppar av utträden valt att vara kvar. Redan medan granskningarna publicerades märkte vi en djup besvikelse från just den gruppen.

Det är både allvarligt och sorgligt att så många väljer att lämna Svenska kyrkan under denna period. Allvarligt bl a i den meningen att kyrkans verksamhet bygger på förtroende, en upplevelse av att kyrkan finns där jag finns, att den står upp för sunda värderingar och bidrar till ett gott samhälle. Om det förtroendet brister tar det lång tid att bygga upp igen.

Det är sorgligt bl a i den meningen att människor som varit med länge nu ser som sin enda möjlighet att protestera mot det som lyfts upp i media, genom att utträda som medlem. Jag har själv mött besvikelsen, sorgen i rösterna som säger; det här trodde jag inte om er, är det dit mina pengar går, varför har ni gjort såhär?

Så, vad gör vi? Vi håller huvudet kallt och våra hjärtan varma. Stiften hjälper församlingar att få bättre rutiner kring resor och för ett resonemang om hur medlemmarnas pengar ska förvaltas och redovisas. Kyrkokansliet gör en oberoende genomlysning dels av utlandskyrkans resor och representation, dels av arbetsmiljön i församlingen i London. Vi gör också en förtroendeundersökning och en fördjupad analys av medlemsstatistiken. Med detta får vi ett brett underlag som kan ge oss en samlad bild. Den kommer vara klar i september, så då kan förhoppningsvis ett nytt samtal ta vid: Om analysen visar att förtroendet skadats, hur återskapar vi det lokalt, nationellt och i utlandsförsamlingarna?

Varje människa är välkommen som medlem i Svenska kyrkan. Skälen kan vara många: att man delar den kristna tron, att det är en tradition, att man vill värna det kulturarv kyrkan bär på, att man vill stödja allt socialt och kulturellt arbete som sker i församlingarna.

Kanske kan de granskningar som genomförts hjälpa oss inse att kyrkan är del av en världsvid gemenskap. Att vi är beroende av varandra, att vi knyter nätverk över nationsgränser och att kyrkans uppdrag är att älska världen tillbaka till Gud.

Luthers lilla sommarkatekes

Efter en vår och försommar av medial granskning (bra), konspiration (underhållande), känslighet (överraskande), partiskhet (oproffsigt) och ren och skär lögn (sorgligt) gör jag som Luther: lyfter på hatten och går vidare. I mitt fall in i semester och mediaskugga så gott det nu går.

Nathan Söderblom skrev 1917 en bok om Luther med rubriken ”Humor och Melankoli”. Det antas att Söderblom själv led av depressioner och därför speglade Luthers liv i pendlingen mellan livsmod och missmod. Oavsett vilket, kämpade Luther hårt mot missmodet. Men oj vad han skulle skratta åt bilden av honom hos oss födda före 1990. En skuldbeläggande dysterkvist – bah, han som var en av de råaste skämtarna och bästa livsnjutarna!

Inför semestern vill jag ge min version av Luthers Lilla Sommarkatekes. Han skrev ingen sådan, men i olika skrifter angav han många botemedel mot missmod. Eller snarare nycklar till livsmod. Jag ger dig hela knippan i min tolkning, kanske några passar till dina inre lås.

1. Ordet. Luther menar Guds ord, men inte bara begränsat till Bibelns bokstäver. Guds
ord öppnar upp nya perspektiv med hjälp av hela skapelsen, konsten och människors tilltal. Öppna dina sinnen, lyssna efter de ord som ger liv.

2. Vänskapen. I ett gott sällskap fördrivs missmodet. Håll dig nära dina vänner. Se ditt beroende, luta dig mot de andras styrka. Du är inte ensam och allt hänger inte på dig.

3. Kroppen. Ät, drick och sov gott, unna dig det som ger glädje. Lyssna till din kropp och lev så länge du lever.

4. Musiken. Luther frågar: ”Vill du upprätta de som är sorgsna eller skrämma de som är glada, uppliva de som misströstar, hota de övermodiga, lugna de som älskar, mildra de som hatar? Kan du då finna någonting som är verksammare än musiken?”

5. Humorn. Ett gott skratt förlänger livet, framförallt förmågan att skratta åt människans ringhet och förträfflighet. Den äkta humorn sårar inte, den bara avslöjar och upprättar. Att kunna skratta åt sig själv är en välsignelse.

6. Bönen. Lev öppet inför Gud, du behöver inte göra dig bättre eller sämre än du är. Var inte rädd, ha tillit till att du duger. Bönen är en livshållning som befriar från självhävdelse och självförminskning.

7. Trösten. Se alla som vill ge dig tröst – ta emot den. Och se de som behöver din – ge den. Förtvivla inte, det finns förlåtelse och kärlek. Mot det dåliga samvetet ska du enligt Luther säga: ”Du är en liten droppe.” Gud är en oändlig eld som torkar upp den droppen.

8. Arbetet. Konstigt råd i semestertider, men Luther var särskilt förtjust i tankearbetet. Han jublade när han fick argumentera mot påven. Reflektera, prova nya tolkningar och utmana sanningar. Tänk nytt och tänk om.

Tacka Luther för Lilla Sommarkatekesen, stoppa Livsmodets nycklar i din ficka och ta emot den blomstertid som kommer.

Tack för hittills. Jag återkommer med bloggen i mitten av augusti. Vi möts igen. Salve

Sår

Kaxigt skrev jag om ”tystnaden som dike” för fyra månader sedan i min första bloggpost. Att jag inte ville vara tyst, trots svårigheten att kombinera ”eget tyckande” med min yrkesroll. Och trots svårigheten att ha en respektfull dialog i sociala medier.

Det finns många diken på nätet och jag har själv kört ner i några. Jag vill be Christer Sturmark och Humanisterna om ursäkt för mina raljerande ord när jag skrev texten ”ett sekulärt självbedrägeri”. Jag skrev respektlöst om en annan livsåskådning, om andra människors personliga livssyn. Att säga att det inte var meningen låter tomt. Det var dumt, onödigt och sårande. Jag har lärt mig av den diskussion som uppstod och hoppas ärligt att min ursäkt tas emot.

Under samma fyra månaderna har jag samtidigt aldrig tidigare fått så många otrevliga mejl och telefonsamtal, aldrig mött så många förolämpande tillmälen om min roll och person på nätet. Från första start har de uttryckts av människor jag inte känner med kommenterar till min egen blogg (där jag själv kan hindra publicering), i andras bloggar och kommentarsflöden och i röstbrevlådan. Sakta men säkert äter sig kommentarerna in under huden och blir till sår som antingen föder tystnad eller vrede.

Jag vill inte vara med i det. Jag vill inte triggas att skriva nedlåtande om andra, inte heller tolka varje kommentar som ett personligt angrepp. Jag vill inte skuldbelägga, men heller inte ständigt be om ursäkt. Jag vill inte fyllas av den självskadande narcissism som gör att jag letar upp kommentarer på nätet som antingen gläder mitt ego eller sänker min självbild. Jag vill kunna vara mig själv i det som är. Oavsett. Och överleva både som person och i min yrkesroll.

Jag vill inte vara tyst och vika undan. Inte såra eller bli sårad. Jag vill försöka ett tag till. Och hoppas på förlåtelse när jag ber om det.

För 16 år sedan skrev jag en text som jag under många år avslutat varje föreläsning med. Den heter Sår och skrevs i Luleå på den tid Inger Aasa Marklund levde och vi arbetade tillsammans. Den lyder så här:

Barn vet ofta bäst. Det behövs bara en rodnad för att de ska ropa att de blöder, bara en rispa för att de ska kräva ett plåster. Barn vet värdet av en omplåstring.

Med ett luttrat ”äh” avböjer en riktig vuxen alla plåster och bandage. När livet sårar oss reder vi oss själva, biter ihop, står ut, blir härdade. Som ett tomhetens mantra säger några ”Kul, kul” och hoppas att ingen ska säga emot. ”Det är okej” säger andra och sväljer blod. Sårbarhet har blivit en svaghet och hård hud en styrka. Men ibland sörjer jag våra uppkurade axlar och vår sänkta blick och undrar vart barnet tog vägen. Barnet och insikten.

Alla får sår och alla behöver plåster, hur vuxna de än är.

Nedertagen från himmelen

Det hände sig vid denna ljuva sommartid att jag var på en butik i Uppsala. In i butiken kom en man som drog till sig min och mångas uppmärksamhet. Han var barkroppad, vältränad och brunbränd, dold enbart i ett par korta snickarbyxor med snickarbälte till. Det hängde en massa hammare och grejjer runt hans midja. Tatueringarna var väl synliga och korrekt utförda, solbrillorna så mörka som bara svart kan vara. Han var helt enkelt inte svår att lägga märke till. Och han visste om det.

Han uppträdde som vore han nederstigen från himmelen. Med lätt vaggande och muskulös gång gick han långsamt runt i butiken. Han tog tid på sig i kassan och den väldigt kortväxta men påklädda kvinnan i kön bakom hade svårt att förhålla sig. Men i kassan mötte han sin motståndare. Eller överkvinna.

När den nederstigna mannen skulle betala tittade kassörskan på honom, satt tyst en stund och bad sedan om legitimation. Och som han kom av sig! Legitimation tack, och hans kropp sjönk ihop en linjal. Men han visade sitt leg med ett fortfarande självsäkert leende, för han visste ju rimligen hur gammal han var. Trots allt.

Kassörskan tittade långsamt på legget och mannens ansikte, två gånger upp och ner, sen sa hon: Och ögonen tack. Så mannen fick ta av sig sina svarta solglasögon, hans självsäkra leende krackelerade och med fumlande rörelser samlade han ihop sina flaskor. Och sig själv.

Han kom som nederstigen från himmelen. Han lämnade butiken som en av oss. Nedertagen.

Kanske gick det inte till på precis det sättet men det är så jag vill minnas det. Och vila i hoppet om att han lärde sig något av det. Lugnare andning, färre solglasögon. Öppnare attityd.

Och jag hedrar kassörskan. Hon såg igenom allt, både solbrillorna, tatueringarna och solbrännan. Kom igen, var ju hennes budskap. Inse att du är en av oss. Visa respekt. Klä på dig, inte för att nakenhet är ett problem men för att inget bett dig visa upp dig. Det här är en butik, ingen gympasal.

Jag låter urgammal. Fine, då får det vara så. Kanske kassörskan lärde mannen att kliva ner några steg på stegen. Den människa som har modet att försöka vara mera människa strävar inte mer uppåt utan mer neråt. Närmare livet, inte bort från det. Djupare, inte högre.

Jag tror på Gud, nederstigen från himmelen för att vara mitt ibland oss. Jag tror också på människan, nedertagen från himmelen och illusionen om att själv vara Gud.

Och ögonen tack. I kassörskans ord gömmer sig både en befrielse och ett löfte. Möt min blick. Och bli till.

Efter stormen

Svenska kyrkan har alla skäl att självkritisk hämta in och bedöma det som framkom av förra veckans granskning både i Ekot och Aftonbladet. Men det finns lika många skäl att nu lägga ner stenarna på marken och låta sanning möta lögn innan den slutliga domen faller. Allt har sin tid, nu är tid att fundera över folkets förväntningar, bibelns etik och vad det är att vara del i en större kyrka än den egna församlingen.

Aftonbladet granskar och anklagar medan läsarna dömer. Reptilhjärnan får oss att plocka upp första bästa sten inför löpsedelns svarta rubrik. Ekot granskar och reflekterar, ställer frågor för att förstå. Däri ligger en avgörande skillnad. Nästan vänlig hjälpte Ekots reporter en förtroendevald att inte svara helt galet. Hans ”nä, så kan det väl inte vara” fick henne att behålla värdigheten när hon bekräftade med ”nä, så kan det väl inte vara”. Ekots granskning kommer hjälpa oss i kyrkan att kritiskt granska både syfte, mål och upplägg kring de resor som måste göras.

Aftonbladets granskning, eller avslöjande som det oftare kallas, manar mer till chock än eftertanke. Med stenhårt urval av de uppgifter som samlats in kokas soppa på ett antal skruvar. X bodde på hotell för 9000 kronor. Skandal! Y åt middag för 4000 kronor. Skandal!! Att sedan antalet hotellnätter och de som åt var fler än 10 får läsaren själv lista ut. Men även Aftonbladet har hjälpt oss i kyrkan att se över rutiner och efterlevnaden av de riktlinjer som redan finns.

Den dubbla granskning, som pågått flera månader, skedde utan att Aftonbladet och Ekot visste om varandra. Så när Aftonbladet såg Ekots annonsering om kommande granskning la de på ett kol så de hann kasta första stenen innan första eftertankens kranka blekhet. På tisdag morgon rullade Ekot in sitt tyngre maskineri. Uppgifter om cirka 1400 församlingars resor har samlats in, av dessa fann de 41 skäl att granska vidare.

Mängden resor som Ekot kikat på måste vara gigantiskt. Och jag tror många av oss i kyrkan tänkte; hur hamnade vi här, hur tänkte vi? ”Vi har budgeterat för detta” är ett dåligt försvar. Budgeten är inget eget väsen, den är medlemmarnas eller givarnas pengar. Och ”vi” är inte en sluten grupp eller ett företag. Det är en världsvid gemenskap. Svenska kyrkan är ingen koncern med vinstintresse.

Granskningarna gjorde nåt med samhörigheten. En kristen kyrka ska präglas av samhörighet; bilden av kyrkan som en kropp får Paulus att konstatera att om en kroppsdel lider så lider också de andra. Men mot slutet av veckan började stenar kastas inifrån. Präster, kyrkliga debattörer och förtroendevalda beskrev Aftonbladets granskning som en profetisk röst om den kyrka som enligt dem nu slutgiltigt lämnat den kristna tron. Med två portioner gåslever och fyrtio tunna reseprogram ska Svenska kyrkan fällas! Och några församlingar var noga med att säga om sin grannförsamling: Vi är inte som dom! Det uppstod också tendenser till att markera avstånd mot Utlandskyrkan: Dom är inte vi! Den Utlandskyrka som finns där svenskar finns. Den som fanns i Paris och Bryssel vid terrordåden, den som finns hos svenska ungdomar som reser runt i Thailand och hos de svenskar som fallit igenom systemet och sover på spanska stränder. Den Utlandskyrka som kommer att finnas till hands även framöver, när svenskar behöver stöd, gemenskap och en trygg famn att vila i.

Jag vill inte komma med tidiga anklagelser eller försvar redan nu. Debatten måste fortsätta, vi har mycket att lära och kritiskt fundera över. Granskningarna har skakat om och det är väl också meningen med en storm. Fälla sådant som behöver fällas och riva upp det som måste upp till ytan. Vattnet blir alltid grumligt efter en storm, nu är läge att låta det klarna.

Rädslan för ett felsteg

Mediaveckan som varit: Tusen förolämpande mejl, mobilsamtal och blogginlägg från kränkta och jättearga sekulära humanister apropå min sorgliga dröm jag beskrev i förra bloggen. Öppna brev och slutna. Och en hel domkyrkoförsamling i staden där jag bor som tar avstånd från min sorg. Och kristna bloggare som förfasas över att jag ”raljerar” över ateismen. Krav på att jag ska stänga bloggen, be om ursäkt och sen vara tyst.

Lite märkligt, men nu vet jag var gränsen går för vad som är möjligt skämta om. Allt allt allt kan vi skämta om. Absolut. Det som är heligt för kristna, muslimer och judar – inga problem, det är till och med vår skyldighet att våga skämta om det. Men ett viktigt undantag: absolut inte förberedelsen för den sekulära samling efter den sekulära riksdagens sekulära öppnande. Nån måtta får det vara.

Härmed lägger jag ner den diskussion jag inte ens avsåg starta. Nu har jag känt doften av det ton- och känsloläge som gäller i det rummet. Gode Gud, hjälp mig öppna dörren. Utåt. Amen.

Att kräva felfrihet av sig själv är omänskligt. Ur kravet växer en rädsla för felsteg som gör att livet begränsas till bara säkra stigar. Själva rädslan för ett felsteg, fokus på ens egna fötter, gör att vi snubblar och missar omvärldens förlåtande blick. Fallet blir så onödigt stort, för att inte tala om domen över sig själv. Den som inte tillåter sig att göra fel kan inte heller förlåta sig själv.

Det är synd om människan sa Strindberg. Absolut. Särskilt den som tror sig kunna leva ett felfritt liv, utan en ond tanke och självisk handling. I teorin vet vi ofta hur det borde vara men i praktiken blir det annorlunda. Sådan är människans lott. Det är inte lätt att vända andra kinden till när man får ett slag under bältet.

Simul justus et peccator sa Luther. Människan är både rättfärdig och syndare. Både ock, inte antingen eller. Det finns en god kraft inom oss som brinner för att göra rätt. Men också en oförmåga att alltid göra gott. Vägen ut ur överkrav eller ständig skuldbörda är att bejaka både kravet och nåden. Att sträva efter det goda men också förlåta och bli förlåten.

Jag har mött många människor som lever med en inre rättegång. Det där blev fel, så där får du inte känna, du duger inte. Tusen inre röster som påpekar varje felsteg och utkräver självbestraffning. Inget fängelse är svårare att ta sig ur än ett sådant, ingen domare så hård som det egna jaget.

Så var finns frälsningen? Befrielsen? Jag tror den finns i kapitulationen. I bejakandet av tillkortakommandet men också mottagandet av förlåtelsen. Och tilliten till att detta erbjuds utifrån, att det inte hänger på mig själv. Vi kan inte frälsa oss själva.

För 325 år sedan skrevs psalm 43 i den svenska psalmboken, Jesus är min vän den bäste. Den är som en vandringspsalm genom det verkliga och mediala livet. Psalmen ger stadga åt stegen även på okänd mark liksom sinnesrobönen ger perspektiv på den egna insatsen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen.

 

Ett sekulärt självbedrägeri

Jag vaknar ur en sorglig dröm där Christer Sturmark och Morgan Johansson sitter ensamma på Gyldene Freden och har en sekulär samling efter den sekulära invigningen av den sekulära riksdagen och skålar i Asti Martini medan alla andra är i Storkyrkan och hämtar kraft ur stillheten, mod ur berättelserna och lugn ur bönen till den Onåbare att ett år till förbarma sig över alla misstag och tafatta försök och välsigna årets gröda. Men det var bara en dröm. Tror jag.

Att måla in Gud i ett hörn är ett sorgligt försök att förstora sig själv. Ungefär som när humanisterna leker härmaleken med hela kristenheten. Andliga övningar hjälper oss att komma närmare Gud. Musik, konst, meditation, gudstjänst….öppningarna till Gud är så många. Sekulära övningar hjälper oss rimligen att komma bort från Gud. Helt ok, det låter bara så oändligt tråkigt och destruktivt. Andefattigt.

”Kanske skulle man kunna kalla det moderna Sveriges förhållande till sin gamla statskyrka för ett sekulärt självbedrägeri. Kyrkans kulturella inflytande är som en luktfri gas. Ingen vill låtsas om den. Men likväl finns den.” Så skriver Björn Wiman flödande och vackert i söndagens DN. Wiman pekar på ett korsdrag där det andliga och världsliga möts. Den vind i vilken Jesus gick med lärjungarna en sabbat och ryckte ax från stråna fast lagen förbjöd det. Och hur Jesus på de laglärdes fördömanden svarade: Sabbaten blev till för människan, och inte människan för sabbaten.

Allt hör ihop, skapelsen är fylld av Guds ande och utan den inget liv. De enda som tycker sig ha rätt må stänga sina dörrar, i självpåtaget utanförskap och bittert grälande på gränser som suddas ut. Och de kliniskt sekulära må stänga sina sinnen och fortsätta samlas separat men som andra ändå fast utan Gud. Ingenting förändrar det faktum att Gud fyller universum med sin ande.

Det finns platser och stunder där alla gränser upplöses och det blir som jag tror det är tänkt att vara. El Molinos i Nerja i södra Spanien är en sådan plats. Där vet man vad helighet är. Minnet tar mig 17 år tillbaka i tiden:

Baren är fylld av människor och det är allsång och solosång, fingerdans och magdans och liv i överflöd. Klockan tolv på natten tystnar musiken. Dansen upphör och lamporna släcks. En spotlight tänds och riktas mot hörnet där vi sitter. Ovanför oss, på en gjuten avsats, brinner levande ljus för den heliga modern Maria. Det är stilla en stund, sedan sjungs en hyllningssång till den kvinna som burit gudomligheten inom sig. Applåder och jubel följer på sången, sedan fortsätter allt som förut.

Helighet handlar om gränsöverskridande och det var det vi var med om. Det var inte längre antingen eller, andligt eller sekulärt, kyrkan eller världen, gudomligt eller mänskligt. Det var både ock. Inte två världar, utan en enda. Närhet mitt i avståndet, gudomligt mitt i det mänskliga. Under den korta stunden av stillhet hann jag tänka fem ord: I detta också, även här.

Närhet förutsätter distans. Somligt syns bättre på avstånd och den som inte kan skratta åt sig själv har inte förstått livets allvar. Helighetens motsats är de som tror sig vara Gud. De enda som har rätt, den enda vägens vandrare. De som står över all mänsklig svaghet.

Allt ljus på madonnan. Kanske var meningen den att påminna om någonting annat. Att det mitt i det myckna finns något mer. Ett djup under ytan, en inre puls i allt liv. Ett löfte om återställd balans.

Konsten att göra misstag

Syndabekännelsen är en höjdare, gudstjänstens peak. Den är det enda sättet att lära sig älska sig själv och därmed sin medmänniska på ett balanserat sätt. Balanserat i den meningen att vi alla gör misstag och att allt faktiskt inte går att göra om och göra rätt. Somligt måste bara benämnas och förlåtas. Och lämnas.

I veckan som gått har tecknaren och författaren Jan Lööf hudflängts för illa passande teckningar i barnböcker. ”Rita rätt”, ropar vuxna som för 20 år sedan med stor förtjusning läste böckerna för sina barn. ”Obligatorisk läsning”, ropar andra i samma vecka och länkar oreserverat till Svenska Akademiens slarviga svar på förslaget till ny kyrkohandbok. Sociala medier är öppet mål för reptilhjärnan; ut med eftertanken, in med klatschiga fördömande och snabba puckar som träffar där det gör som mest ont. Hysta in applåder från följarna och satsa på ännu en dag utan att konfronteras med det egna livet. Och de egna misstagen.

Men veckan visade också på en möjlig medial motrörelse som kan gå arm i arm med kyrkans nödvändiga nötande med högmässor och syndabekännelser. ”Jag tror att kontakten med kyrkan bidrog till att utveckla både min empati och moralkompass”, skriver Marcus Dunberg varmt och engagerat i lördagens SvD.

Och i debatten om Lööfs teckningar protesterar Erik Helmerson i DN mot det han kallar fail-kulturen, alltså det falska löftet att det som blev fel och föraktat omedelbart kan göras om så det blir rätt och hyllat. ”Konsten är ju inte att göra rätt varje gång utan att lära sig av livets oundvikliga felsteg”, skriver Helmerson och ingenting kan egentligen vara mer självklart och nödvändigt att säga om och om igen.

I en bransch som inte är känd för att måla med hela färgpaletten, öppnar både Dunberg och Helmerson upp för perspektiv som är grunddrag både i kristen tro och – hur osannolikt det än kan låta – förslaget till ny kyrkohandbok.

Vi sitter på samma bänk, kan vi då inte starta ett nytt samtal? Sluta trycksvärta ner varandra och istället försöka se den storhet och ömklighet som förenar oss som människor. Tillfredsställelsen i att fyndigt såga en annan människa är så sorgligt kortsiktig i relation till det avstånd det föder – både till min medmänniska och mig själv.

Det är fint med folk som har överseende. Sådana som söker glädjen och ser med kärlek på ofullkomligheten. Människor med goda hjärtan. En sådan var nog prosten Lindberg som mitt i bönen Fader Vår gav ifrån sig en nysning så kraftig att löständerna hamnade på altaret. De som var med i bönhuset i Ragvaldsträsk på den tiden berättar att han bara tystnade någon sekund, lyfte ena ögonlocket, sträckte ut armen och i en sakral svepning la tillbaka dem där de hörde hemma. Sedan fortsatte han be; ”förlåt oss våra skulder…”.

Fullkomligheten är fördold och förnekandet av detta är människans största misstag.

Löpsedlar

Jag blir sorgsen när jag läser avslöjandena om Mona Sahlin och den där livvakten. Kanske är allt sant, men vill jag veta alla detaljer och påminnas om det som kanske blev fel redan förr? Och vad tror jag mig egentligen förstå? ”Det blir bra Gunnar”, sa hon när jag skulle inta scenen direkt efter Ronny Eriksson på Arbetsmarknadsdepartementets jubileumskonferens i Luleå för tusen år sedan. Hennes ord gav mig styrka, och jag vill minnas henne för dem.

Och Kommunals ordförande Annelie Nordström, inte tror väl någon att hon tog förtroendeuppdraget med onda avsikter? Jag känner henne inte, men jag litar fullt ut till hennes ärliga avsikt. Sen faller hon likt Mona i de djupa schakt som redaktioners grävgrupper gräver. Gropar svåra ta sig ur utan vänner som både kan se bortom svarta rubriker och krypa ner i gropen för att dela förödmjukelsen.

Visst, jag invänder nästan självmant mot vad jag nu skriver. Makt korrumperar och makt ska granskas. Absolut. Sen flera månader tillbaka gör både Aftonbladet och Ekot en granskning av Svenska kyrkan. Ekot med fokus resor, Aftonbladet med fokus nånting, vadsomhelst men nånting. Och visst, det finns värderingar och beteenden som inte är okej och som granskningar kan hjälpa oss ta tag i. Men det är nåt med det där mörkerseendet jag har svårt för, särskilt när det så uppenbart drabbar människor som i grunden vill väl. Avslöjanden som bara vill döma, sällan förklara. Vi får se var vi hamnar i Svenska kyrkans fall. Utgångsläget är illa när giljotinen redan är riggad och folkdomstolen otålig.

Det är synd om människan, som Strindberg sa. Sanningen är väl att det bor en löpsedel inom oss alla. Kanske fladdrar den långt därinne, dold bakom en välknuten slips eller välstruken blus. Eller så är den alltid för våra ögon, en ständig källa till skuld och självförakt. Löpsedeln lovar pinsamma avslöjanden. Men vad lär oss en löpsedel?

Varje människa är en berättelse och bakom varje avslöjande finns en historia. Kanske inte en ursäkt, men en djupare berättelse som kan öppna för en annan förståelse. Allting är alltid mycket mer komplicerat än det ser ut att vara.

Det tragiska för de som avslöjas och hängs ut är att ingen orkar lyssna till den längre berättelsen. Löpsedeln eller det korta klippet med hundra hatiska kommentarer på Fejjan antas säga allt, dagen efter är det andra avslöjanden som gäller. Två dagar efter en massaker avslöjar Aftonbladet sommarens sämsta lådviner och Expressens hur många sockerbitar som gömmer sig i 91 livsmedel. That’s nyhetsvärdering.

Kvällstidningarna gör sitt jobb och fyller uppenbarligen något slags behov. Men tänk om ett av de behoven just är flykten från våra egna liv? Så länge vi kan svära över andras försyndelser slipper vi ta itu med våra egna. Löpsedlarna erbjuder både avrättning och undanflykt. Men de eldar också på rädslan som vill kväva oss; mardrömmen att själv hängas ut även med de brister vi inte ens själva känner. Dagen då allting dras fram och ingen bryr sig om din förklaring. Dagen då du, bara du, blöder trycksvärta för världens synder och dina.

Åh, livet handlar så mycket mer om att söka glädjen mitt i all möda; att försöka se guldkornen och njuta av dem. Jag tror att varje ”chock” och ”avslöjande” äter en bit av vår livsglädje, den förvrider perspektivet bort från glädjen till skandaliserandet och moraliserandet.

Kanske överdriver jag. Och granskning behövs. Absolut, absolut, absolut. Men tänk om vi lite oftare kunde se på varandra med Guds förlåtande blick. Blaise Pascal sa att religionens främsta bidrag är att påminna människan om hennes storhet och elände. Inte antingen eller utan både ock. En löpsedel rymmer sällan mer än ett perspektiv.