Jesu kors är det centrala tecknet för kristen tro. Genom tiderna har det använts för en mängd olika syften. Bland annat som en del i populärkulturen, men ofta används det också som ett rent smycke. Men, förhoppningsvis, i de allra flesta fall som ett tecken för att man vill vara kristen och bejaka Jesu budskap.

Så är det för mig. Trots att jag är lågkyrkligt fostrad gör jag ofta korstecknet på mitt bröst: i samband med mässan men också inför svåra uppgifter eller i tacksamhet för det som blev. Korset ger mig trygghet, stärker mig i min kristna identitet och är en ordlös kommunikation. Jag bär mitt kors med stolthet.

Att vi ska ta avstånd från terrorism i religionens namn är självklart. Jag har dock ställt mig frågande till kampanjen #mittkors, som startade som en följd av det fruktansvärda mordet på den franske prästen Jacques Hamel, för att Jesu kors riskerar att användas som ett tecken MOT en annan grupp bekännare. Inte bara som ett tecken FÖR utsatta kristna. Jag är orolig för att korset blir en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och ett dom, och inte det hoppets tecken som jag menar Jesus står för.

Jesu kärlek gäller alla människor oavsett religion, nationalitet, sexuell läggning, bakgrund etc. Den är gränslös. Min bön nu är att hela världen ska omfamnas av korsets armar. Att alla vi sorgsna, oroliga, arga tryggt ska kunna luta oss mot det korset i tider av terrordåd. Jag hoppas att det meningslösa mordet ska kunna vändas till något som enar oss människor mot det onda. Att vi tillsammans, i skuggan av korset, kan komma närmare varandra.

Jag skriver detta blogginlägg då jag inser att mitt inlägg på Facebook har väckt många frågor och reaktioner. Jag kommer aldrig sluta göra korstecken, jag kommer heller aldrig vika från min tro på att korsets armar sträcker sig runt alla människor och utmanar oss att i ord och handling gestalta den kärlek Jesus bar.

Efter en vår och försommar av medial granskning (bra), konspiration (underhållande), känslighet (överraskande), partiskhet (oproffsigt) och ren och skär lögn (sorgligt) gör jag som Luther: lyfter på hatten och går vidare. I mitt fall in i semester och mediaskugga så gott det nu går.

Nathan Söderblom skrev 1917 en bok om Luther med rubriken ”Humor och Melankoli”. Det antas att Söderblom själv led av depressioner och därför speglade Luthers liv i pendlingen mellan livsmod och missmod. Oavsett vilket, kämpade Luther hårt mot missmodet. Men oj vad han skulle skratta åt bilden av honom hos oss födda före 1990. En skuldbeläggande dysterkvist – bah, han som var en av de råaste skämtarna och bästa livsnjutarna!

Inför semestern vill jag ge min version av Luthers Lilla Sommarkatekes. Han skrev ingen sådan, men i olika skrifter angav han många botemedel mot missmod. Eller snarare nycklar till livsmod. Jag ger dig hela knippan i min tolkning, kanske några passar till dina inre lås.

1. Ordet. Luther menar Guds ord, men inte bara begränsat till Bibelns bokstäver. Guds
ord öppnar upp nya perspektiv med hjälp av hela skapelsen, konsten och människors tilltal. Öppna dina sinnen, lyssna efter de ord som ger liv.

2. Vänskapen. I ett gott sällskap fördrivs missmodet. Håll dig nära dina vänner. Se ditt beroende, luta dig mot de andras styrka. Du är inte ensam och allt hänger inte på dig.

3. Kroppen. Ät, drick och sov gott, unna dig det som ger glädje. Lyssna till din kropp och lev så länge du lever.

4. Musiken. Luther frågar: ”Vill du upprätta de som är sorgsna eller skrämma de som är glada, uppliva de som misströstar, hota de övermodiga, lugna de som älskar, mildra de som hatar? Kan du då finna någonting som är verksammare än musiken?”

5. Humorn. Ett gott skratt förlänger livet, framförallt förmågan att skratta åt människans ringhet och förträfflighet. Den äkta humorn sårar inte, den bara avslöjar och upprättar. Att kunna skratta åt sig själv är en välsignelse.

6. Bönen. Lev öppet inför Gud, du behöver inte göra dig bättre eller sämre än du är. Var inte rädd, ha tillit till att du duger. Bönen är en livshållning som befriar från självhävdelse och självförminskning.

7. Trösten. Se alla som vill ge dig tröst – ta emot den. Och se de som behöver din – ge den. Förtvivla inte, det finns förlåtelse och kärlek. Mot det dåliga samvetet ska du enligt Luther säga: ”Du är en liten droppe.” Gud är en oändlig eld som torkar upp den droppen.

8. Arbetet. Konstigt råd i semestertider, men Luther var särskilt förtjust i tankearbetet. Han jublade när han fick argumentera mot påven. Reflektera, prova nya tolkningar och utmana sanningar. Tänk nytt och tänk om.

Tacka Luther för Lilla Sommarkatekesen, stoppa Livsmodets nycklar i din ficka och ta emot den blomstertid som kommer.

Tack för hittills. Jag återkommer med bloggen i mitten av augusti. Vi möts igen. Salve

Det hände sig vid denna ljuva sommartid att jag var på en butik i Uppsala. In i butiken kom en man som drog till sig min och mångas uppmärksamhet. Han var barkroppad, vältränad och brunbränd, dold enbart i ett par korta snickarbyxor med snickarbälte till. Det hängde en massa hammare och grejjer runt hans midja. Tatueringarna var väl synliga och korrekt utförda, solbrillorna så mörka som bara svart kan vara. Han var helt enkelt inte svår att lägga märke till. Och han visste om det.

Han uppträdde som vore han nederstigen från himmelen. Med lätt vaggande och muskulös gång gick han långsamt runt i butiken. Han tog tid på sig i kassan och den väldigt kortväxta men påklädda kvinnan i kön bakom hade svårt att förhålla sig. Men i kassan mötte han sin motståndare. Eller överkvinna.

När den nederstigna mannen skulle betala tittade kassörskan på honom, satt tyst en stund och bad sedan om legitimation. Och som han kom av sig! Legitimation tack, och hans kropp sjönk ihop en linjal. Men han visade sitt leg med ett fortfarande självsäkert leende, för han visste ju rimligen hur gammal han var. Trots allt.

Kassörskan tittade långsamt på legget och mannens ansikte, två gånger upp och ner, sen sa hon: Och ögonen tack. Så mannen fick ta av sig sina svarta solglasögon, hans självsäkra leende krackelerade och med fumlande rörelser samlade han ihop sina flaskor. Och sig själv.

Han kom som nederstigen från himmelen. Han lämnade butiken som en av oss. Nedertagen.

Kanske gick det inte till på precis det sättet men det är så jag vill minnas det. Och vila i hoppet om att han lärde sig något av det. Lugnare andning, färre solglasögon. Öppnare attityd.

Och jag hedrar kassörskan. Hon såg igenom allt, både solbrillorna, tatueringarna och solbrännan. Kom igen, var ju hennes budskap. Inse att du är en av oss. Visa respekt. Klä på dig, inte för att nakenhet är ett problem men för att inget bett dig visa upp dig. Det här är en butik, ingen gympasal.

Jag låter urgammal. Fine, då får det vara så. Kanske kassörskan lärde mannen att kliva ner några steg på stegen. Den människa som har modet att försöka vara mera människa strävar inte mer uppåt utan mer neråt. Närmare livet, inte bort från det. Djupare, inte högre.

Jag tror på Gud, nederstigen från himmelen för att vara mitt ibland oss. Jag tror också på människan, nedertagen från himmelen och illusionen om att själv vara Gud.

Och ögonen tack. I kassörskans ord gömmer sig både en befrielse och ett löfte. Möt min blick. Och bli till.

Mediaveckan som varit: Tusen förolämpande mejl, mobilsamtal och blogginlägg från kränkta och jättearga sekulära humanister apropå min sorgliga dröm jag beskrev i förra bloggen. Öppna brev och slutna. Och en hel domkyrkoförsamling i staden där jag bor som tar avstånd från min sorg. Och kristna bloggare som förfasas över att jag ”raljerar” över ateismen. Krav på att jag ska stänga bloggen, be om ursäkt och sen vara tyst.

Lite märkligt, men nu vet jag var gränsen går för vad som är möjligt skämta om. Allt allt allt kan vi skämta om. Absolut. Det som är heligt för kristna, muslimer och judar – inga problem, det är till och med vår skyldighet att våga skämta om det. Men ett viktigt undantag: absolut inte förberedelsen för den sekulära samling efter den sekulära riksdagens sekulära öppnande. Nån måtta får det vara.

Härmed lägger jag ner den diskussion jag inte ens avsåg starta. Nu har jag känt doften av det ton- och känsloläge som gäller i det rummet. Gode Gud, hjälp mig öppna dörren. Utåt. Amen.

Att kräva felfrihet av sig själv är omänskligt. Ur kravet växer en rädsla för felsteg som gör att livet begränsas till bara säkra stigar. Själva rädslan för ett felsteg, fokus på ens egna fötter, gör att vi snubblar och missar omvärldens förlåtande blick. Fallet blir så onödigt stort, för att inte tala om domen över sig själv. Den som inte tillåter sig att göra fel kan inte heller förlåta sig själv.

Det är synd om människan sa Strindberg. Absolut. Särskilt den som tror sig kunna leva ett felfritt liv, utan en ond tanke och självisk handling. I teorin vet vi ofta hur det borde vara men i praktiken blir det annorlunda. Sådan är människans lott. Det är inte lätt att vända andra kinden till när man får ett slag under bältet.

Simul justus et peccator sa Luther. Människan är både rättfärdig och syndare. Både ock, inte antingen eller. Det finns en god kraft inom oss som brinner för att göra rätt. Men också en oförmåga att alltid göra gott. Vägen ut ur överkrav eller ständig skuldbörda är att bejaka både kravet och nåden. Att sträva efter det goda men också förlåta och bli förlåten.

Jag har mött många människor som lever med en inre rättegång. Det där blev fel, så där får du inte känna, du duger inte. Tusen inre röster som påpekar varje felsteg och utkräver självbestraffning. Inget fängelse är svårare att ta sig ur än ett sådant, ingen domare så hård som det egna jaget.

Så var finns frälsningen? Befrielsen? Jag tror den finns i kapitulationen. I bejakandet av tillkortakommandet men också mottagandet av förlåtelsen. Och tilliten till att detta erbjuds utifrån, att det inte hänger på mig själv. Vi kan inte frälsa oss själva.

För 325 år sedan skrevs psalm 43 i den svenska psalmboken, Jesus är min vän den bäste. Den är som en vandringspsalm genom det verkliga och mediala livet. Psalmen ger stadga åt stegen även på okänd mark liksom sinnesrobönen ger perspektiv på den egna insatsen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen.

Jag vaknar ur en sorglig dröm där Christer Sturmark och Morgan Johansson sitter ensamma på Gyldene Freden och har en sekulär samling efter den sekulära invigningen av den sekulära riksdagen och skålar i Asti Martini medan alla andra är i Storkyrkan och hämtar kraft ur stillheten, mod ur berättelserna och lugn ur bönen till den Onåbare att ett år till förbarma sig över alla misstag och tafatta försök och välsigna årets gröda. Men det var bara en dröm. Tror jag.

Att måla in Gud i ett hörn är ett sorgligt försök att förstora sig själv. Ungefär som när humanisterna leker härmaleken med hela kristenheten. Andliga övningar hjälper oss att komma närmare Gud. Musik, konst, meditation, gudstjänst….öppningarna till Gud är så många. Sekulära övningar hjälper oss rimligen att komma bort från Gud. Helt ok, det låter bara så oändligt tråkigt och destruktivt. Andefattigt.

”Kanske skulle man kunna kalla det moderna Sveriges förhållande till sin gamla statskyrka för ett sekulärt självbedrägeri. Kyrkans kulturella inflytande är som en luktfri gas. Ingen vill låtsas om den. Men likväl finns den.” Så skriver Björn Wiman flödande och vackert i söndagens DN. Wiman pekar på ett korsdrag där det andliga och världsliga möts. Den vind i vilken Jesus gick med lärjungarna en sabbat och ryckte ax från stråna fast lagen förbjöd det. Och hur Jesus på de laglärdes fördömanden svarade: Sabbaten blev till för människan, och inte människan för sabbaten.

Allt hör ihop, skapelsen är fylld av Guds ande och utan den inget liv. De enda som tycker sig ha rätt må stänga sina dörrar, i självpåtaget utanförskap och bittert grälande på gränser som suddas ut. Och de kliniskt sekulära må stänga sina sinnen och fortsätta samlas separat men som andra ändå fast utan Gud. Ingenting förändrar det faktum att Gud fyller universum med sin ande.

Det finns platser och stunder där alla gränser upplöses och det blir som jag tror det är tänkt att vara. El Molinos i Nerja i södra Spanien är en sådan plats. Där vet man vad helighet är. Minnet tar mig 17 år tillbaka i tiden:

Baren är fylld av människor och det är allsång och solosång, fingerdans och magdans och liv i överflöd. Klockan tolv på natten tystnar musiken. Dansen upphör och lamporna släcks. En spotlight tänds och riktas mot hörnet där vi sitter. Ovanför oss, på en gjuten avsats, brinner levande ljus för den heliga modern Maria. Det är stilla en stund, sedan sjungs en hyllningssång till den kvinna som burit gudomligheten inom sig. Applåder och jubel följer på sången, sedan fortsätter allt som förut.

Helighet handlar om gränsöverskridande och det var det vi var med om. Det var inte längre antingen eller, andligt eller sekulärt, kyrkan eller världen, gudomligt eller mänskligt. Det var både ock. Inte två världar, utan en enda. Närhet mitt i avståndet, gudomligt mitt i det mänskliga. Under den korta stunden av stillhet hann jag tänka fem ord: I detta också, även här.

Närhet förutsätter distans. Somligt syns bättre på avstånd och den som inte kan skratta åt sig själv har inte förstått livets allvar. Helighetens motsats är de som tror sig vara Gud. De enda som har rätt, den enda vägens vandrare. De som står över all mänsklig svaghet.

Allt ljus på madonnan. Kanske var meningen den att påminna om någonting annat. Att det mitt i det myckna finns något mer. Ett djup under ytan, en inre puls i allt liv. Ett löfte om återställd balans.

Syndabekännelsen är en höjdare, gudstjänstens peak. Den är det enda sättet att lära sig älska sig själv och därmed sin medmänniska på ett balanserat sätt. Balanserat i den meningen att vi alla gör misstag och att allt faktiskt inte går att göra om och göra rätt. Somligt måste bara benämnas och förlåtas. Och lämnas.

I veckan som gått har tecknaren och författaren Jan Lööf hudflängts för illa passande teckningar i barnböcker. ”Rita rätt”, ropar vuxna som för 20 år sedan med stor förtjusning läste böckerna för sina barn. ”Obligatorisk läsning”, ropar andra i samma vecka och länkar oreserverat till Svenska Akademiens slarviga svar på förslaget till ny kyrkohandbok. Sociala medier är öppet mål för reptilhjärnan; ut med eftertanken, in med klatschiga fördömande och snabba puckar som träffar där det gör som mest ont. Hysta in applåder från följarna och satsa på ännu en dag utan att konfronteras med det egna livet. Och de egna misstagen.

Men veckan visade också på en möjlig medial motrörelse som kan gå arm i arm med kyrkans nödvändiga nötande med högmässor och syndabekännelser. ”Jag tror att kontakten med kyrkan bidrog till att utveckla både min empati och moralkompass”, skriver Marcus Dunberg varmt och engagerat i lördagens SvD.

Och i debatten om Lööfs teckningar protesterar Erik Helmerson i DN mot det han kallar fail-kulturen, alltså det falska löftet att det som blev fel och föraktat omedelbart kan göras om så det blir rätt och hyllat. ”Konsten är ju inte att göra rätt varje gång utan att lära sig av livets oundvikliga felsteg”, skriver Helmerson och ingenting kan egentligen vara mer självklart och nödvändigt att säga om och om igen.

I en bransch som inte är känd för att måla med hela färgpaletten, öppnar både Dunberg och Helmerson upp för perspektiv som är grunddrag både i kristen tro och – hur osannolikt det än kan låta – förslaget till ny kyrkohandbok.

Vi sitter på samma bänk, kan vi då inte starta ett nytt samtal? Sluta trycksvärta ner varandra och istället försöka se den storhet och ömklighet som förenar oss som människor. Tillfredsställelsen i att fyndigt såga en annan människa är så sorgligt kortsiktig i relation till det avstånd det föder – både till min medmänniska och mig själv.

Det är fint med folk som har överseende. Sådana som söker glädjen och ser med kärlek på ofullkomligheten. Människor med goda hjärtan. En sådan var nog prosten Lindberg som mitt i bönen Fader Vår gav ifrån sig en nysning så kraftig att löständerna hamnade på altaret. De som var med i bönhuset i Ragvaldsträsk på den tiden berättar att han bara tystnade någon sekund, lyfte ena ögonlocket, sträckte ut armen och i en sakral svepning la tillbaka dem där de hörde hemma. Sedan fortsatte han be; ”förlåt oss våra skulder…”.

Fullkomligheten är fördold och förnekandet av detta är människans största misstag.

Jag blir sorgsen när jag läser avslöjandena om Mona Sahlin och den där livvakten. Kanske är allt sant, men vill jag veta alla detaljer och påminnas om det som kanske blev fel redan förr? Och vad tror jag mig egentligen förstå? ”Det blir bra Gunnar”, sa hon när jag skulle inta scenen direkt efter Ronny Eriksson på Arbetsmarknadsdepartementets jubileumskonferens i Luleå för tusen år sedan. Hennes ord gav mig styrka, och jag vill minnas henne för dem.

Och Kommunals ordförande Annelie Nordström, inte tror väl någon att hon tog förtroendeuppdraget med onda avsikter? Jag känner henne inte, men jag litar fullt ut till hennes ärliga avsikt. Sen faller hon likt Mona i de djupa schakt som redaktioners grävgrupper gräver. Gropar svåra ta sig ur utan vänner som både kan se bortom svarta rubriker och krypa ner i gropen för att dela förödmjukelsen.

Visst, jag invänder nästan självmant mot vad jag nu skriver. Makt korrumperar och makt ska granskas. Absolut. Sen flera månader tillbaka gör både Aftonbladet och Ekot en granskning av Svenska kyrkan. Ekot med fokus resor, Aftonbladet med fokus nånting, vadsomhelst men nånting. Och visst, det finns värderingar och beteenden som inte är okej och som granskningar kan hjälpa oss ta tag i. Men det är nåt med det där mörkerseendet jag har svårt för, särskilt när det så uppenbart drabbar människor som i grunden vill väl. Avslöjanden som bara vill döma, sällan förklara. Vi får se var vi hamnar i Svenska kyrkans fall. Utgångsläget är illa när giljotinen redan är riggad och folkdomstolen otålig.

Det är synd om människan, som Strindberg sa. Sanningen är väl att det bor en löpsedel inom oss alla. Kanske fladdrar den långt därinne, dold bakom en välknuten slips eller välstruken blus. Eller så är den alltid för våra ögon, en ständig källa till skuld och självförakt. Löpsedeln lovar pinsamma avslöjanden. Men vad lär oss en löpsedel?

Varje människa är en berättelse och bakom varje avslöjande finns en historia. Kanske inte en ursäkt, men en djupare berättelse som kan öppna för en annan förståelse. Allting är alltid mycket mer komplicerat än det ser ut att vara.

Det tragiska för de som avslöjas och hängs ut är att ingen orkar lyssna till den längre berättelsen. Löpsedeln eller det korta klippet med hundra hatiska kommentarer på Fejjan antas säga allt, dagen efter är det andra avslöjanden som gäller. Två dagar efter en massaker avslöjar Aftonbladet sommarens sämsta lådviner och Expressens hur många sockerbitar som gömmer sig i 91 livsmedel. That’s nyhetsvärdering.

Kvällstidningarna gör sitt jobb och fyller uppenbarligen något slags behov. Men tänk om ett av de behoven just är flykten från våra egna liv? Så länge vi kan svära över andras försyndelser slipper vi ta itu med våra egna. Löpsedlarna erbjuder både avrättning och undanflykt. Men de eldar också på rädslan som vill kväva oss; mardrömmen att själv hängas ut även med de brister vi inte ens själva känner. Dagen då allting dras fram och ingen bryr sig om din förklaring. Dagen då du, bara du, blöder trycksvärta för världens synder och dina.

Åh, livet handlar så mycket mer om att söka glädjen mitt i all möda; att försöka se guldkornen och njuta av dem. Jag tror att varje ”chock” och ”avslöjande” äter en bit av vår livsglädje, den förvrider perspektivet bort från glädjen till skandaliserandet och moraliserandet.

Kanske överdriver jag. Och granskning behövs. Absolut, absolut, absolut. Men tänk om vi lite oftare kunde se på varandra med Guds förlåtande blick. Blaise Pascal sa att religionens främsta bidrag är att påminna människan om hennes storhet och elände. Inte antingen eller utan både ock. En löpsedel rymmer sällan mer än ett perspektiv.

Som ett insmugglat knallskott i en blåvit hejaklack öppnar internet famnen för anonyma påhopp. Det finns så många ord utan ansikte, så mycket hat och vrede gömt i nätets anonyma skugga. Bokstäver som blir till knivar i vår hand med vilka vi kan såra utan att möta den andres blick och avkrävas ansvar. Jag tänker på vad det gör med oss och vem det är mest synd om: Den som utsätts för orden eller den som uttrycker dem.

Visst, anonymitet är ett viktigt skydd. Utan den skulle visselblåsaren aldrig kunna andas en ton, inga larm eller avslöjanden tvinga makten till förändring. Anonymiteten värnar viktiga värden, men inte rätten att kränka, håna och hota. Missbruket av den, är dess största hot.

På Svenska kyrkans nationella Facebooksida använder vi logotypens sköld som profilbild men skriver under med förnamn som signatur. Steget från en kall myndighetsmässig ton till en varm och mer personlig har varit stort men inte alldeles enkelt. Det kostar på att ärligt försöka visa sig som den man är i sociala medier. Samtidigt är det en förutsättning för att kunna reflektera tillsammans. Vilket vi vill i våra kanaler.

Balansen mellan anonymitetens skydd och ansiktets öppenhet är inte heller enkel i bloggar och kommentarsflöden. Dold bakom signaturen ”anonymous” och en siluett kan vi skrika ut förolämpningar, lögner och hot och heja på hatet på nätet. Ännu lättare blir det när vi slipper se den vi förolämpar, så vi inte behöver ta ansvar för såren och smärtan våra ord kan orsaka. Hur många flöden finns det inte som kokar av oförskämdheter och raljans utan eftertanke och minsta gnutta av omsorg och sanning? Den som möjligen, öppet med sitt namn, skulle vilja bidra med en kommentar för att vidga perspektiven eller lugna tonen låter bli, i rädsla att bli dränkt i ett sunkigt flöde.

Sambandet mellan bokstäver och blick blir påtaglig i en film som presentas i Resumé. Filmen visar hur män kommer av sig och vill be om ursäkt när de läser upp hatmejl andra män skrivit till kvinnor samtidigt som de ska möta kvinnans blick när de läser mejlen.. Se mig i ögonen, säger den som vill veta sanningen om både kärlek och hat. Och be om förlåtelse.

Jag tänker på vad Immanuel Levinas skriver om ansiktet: Ansiktets hud är den naknaste huden, den mest blottade. Den naknaste, fastän dess nakenhet är anständig. Och samtidigt den mest blottade: det finns i ansiktet en väsentlig fattigdom, vilket bevisas av att man försöker maskera denna fattigdom genom att förställa sig, genom att se obesvärad ut. Ansiktet är utsatt, hotat, som om det inbjöd till våldshandlingar. Samtidigt är det ansiktet som förbjuder oss att döda.”

Jag tänker också på en rapport jag läste för många är sedan, skriven av professor Eva Hamberg. Den beskrev svenska folkets gudsbild, och jag vill minnas att ett av kapitlen hade rubriken ”En Gud utan ansikte”. Det handlade om att många tror på Gud men få på Jesus Kristus. Konsekvensen blir en Gud utan ansikte; konturlös, anonym och till intet förpliktigande. Jesus är Guds ansikte, i honom avspeglas Guds sanna väsen. I honom ser vi sanningen, även den om oss själva.

Som Jesus mötte makten och medmänniskan med sin öppna blick, möter Gud vår. Det hände då, det händer nu. Vad händer om vi vågar ta ett steg ut ur skuggan och möta varandras? Blicken bakom bokstaven?

Den senaste veckan har jag bemött en lögn som är sammanvävd för att smutskasta min arbetsplats, kyrkokansliet i Uppsala. Det sorgliga är egentligen inte att väven består av lögner. Det sorgliga är med vilken snabbhet lögnen sprids vidare utan eftertanke i sociala medier. Källkritiken kamrater. Källkritiken och eftertanken, vart tog de vägen?

Margareta Raab drogs in i väven utan att alls ha med den att göra. Därför skriver hon nu i sin blogg om sin syn på den anklagelse som lades fram på bloggen Kristen Opinion den 4 april. Länk längst ner i detta inlägg.

Jag vill inte moralisera över hur lätt det är att i sociala medier trycka gilla på en kommentar eller sida som sedan visar sig handla om något helt annat. Det är misstag vi gör, men i livet utanför surfplattan är det ännu svårare att avgöra vad som ska bemötas och vilka strider som ska tas. Ögonkontakten blir besvärande.

Ett sådant dilemma var när jag gick längst bak i tågvagnen för att hämta en kopp kaffe och väl där passade på att duscha handsprit på händerna. När jag kom tillbaka till min plats med min kaffekopp hörde jag en kvinna snett bakom viska till sin man; det luktar sprit! Att i det läget ivrigt börja argumentera för att det bara är vanligt kaffe och att jag minnsann inte druckit någon sprit och att klockan ju bara är 11.10 och att det faktiskt är vanlig handsprit som möjligen luktar men att det är bra att sprita sig när så många får vinterkräksjukan och hur skulle det vara om alla fick vinterkräksjukan och så vidare… Puh, vid det laget hade mina öron varit högröda och damen helt övertygad om att jag druckit sprit, möjligen självaste handspriten.

Med rykten är det lika svårt – vad är värt att bemöta och inte? En rimlig livshållning är i alla fall är att aldrig försöka bidra till ryktesspridning. Rykten sårar men skadar ryktesspridaren mest. Ja-sägarnas uppmärksamhet är kortvarig och framförallt trolös.

Jag läste en kolumn om att ha tolkningsföreträde till sin egen självbild. Med kloka ord applicerades det på bilden av norrbottningar som antingen vilka som helst eller eljest men framförallt upp till betraktaren att hela tiden avgöra. Konsten uppstår möjligen i betraktarens öga, men inte Norrbotten och Människan. Detsamma gäller för Svenska kyrkan, tänker jag. Vi har ett eget ansvar för vad som kommuniceras och hur vi framträder.

Självbilden är inte statisk, den som tar frågan ”vem är jag/vilka är vi” på allvar dras in i en livslång reflektion som kräver energi och förändring. Å andra sidan är alternativet att överlämna hela tolkningen till omvärlden, reducera sig till någon eller något alla kan få ha sin helt egna uppfattning om. Men att bara vilja bli sedd genom andras ögon, hur sorglig är inte en sådan hållning? En sådan människa förtärs, en sådan kyrka marginaliseras.

Nåväl. Min enkla tanke är att se livet som en pågående tolkning. Att vara ödmjuk inför de sanningar jag själv tror mig finna och djupt i mitt hjärta bära frågan vad jag egentligen vill. Den som orkar pröva sina egna livsval orkar kanske också bära det som blir fel; allt behöver inte försvaras och förklaras.

Men visst, livet tär på oss och det finns gränser för allt och alla. Vi sårar och blir sårade, men när vi vacklar inför bilder om oss själva får vi försöka återvinna omtanken som grundhållning. De allra flesta vill oss väl, förtroende är en gåva given åt alla och kärleken är meningen.

Länk till Margareta Raab:http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/

Allt fler väljer att aktivt bli medlemmar i Svenska kyrkan. Samtidigt fortsätter antalet medlemmar att minska i långsam takt från forntidens 100%. Idag 6 225 091 medlemmar, 63,2% av befolkningen.

När statistiken presenteras börjar kommentarer på Facebook och Twitter att söka orsaken till minskningen, eller ”tappet” som det av någon oförlöst anledning kallas i media. Årets förslag från ”sverigevänner” och deras kusiner är att Svenska kyrkan vill ersätta kristendom med islam. Korsen ska ju bort, Mecka pekas ut, Jesus får man inte prata om, moskéer ska sponsras, biskoparna tror inte på Gud och att kristna förföljs spelar ingen roll. Ungefär så, för det har stått i bloggar som t o m skrivits av präster. Och i Avpixlat sådetså. Plus det där som Timbro nyss kastade in från höger: Att man måste rösta vänster för att vara medlem.

He jär båra na vhaller, som farmor hade sagt på pitemål. Det är bara svammel. De tre vanligaste skälen till att man lämnar kyrkan är: Man dör. Det är för dyrt. Man tror inte. Punkt.

Ingenting talar för att Svenska kyrkans respekt för andra religioner och att inte göra skillnad på människor är ett vanligt skäl till utträde. Tvärtom är det ett sannolikt skäl till att man blir medlem. Svenska kyrkan uppfattas som bärare av viktiga värden, främst genom församlingarnas diakonala arbete. Man gör ett schysst jobb helt enkelt, så varför inte stödja det?

Jag minns en studieresa till Hamburg för många år sedan. Vi studerade hur den största kyrkan, St Mikael, reagerat på att massor av hamburgare lämnat kyrkan. De senaste 10 åren hade den tappat 200 000 medlemmar och eftersom den Tyska evangeliska kyrkan, precis som den svenska, är beroende av medlemsavgifter så var läget ganska tungt.

Vi mötte en kedjerökande hauptpastor som med blicken mot kyrktornet berättade om stora satsningar på konserter, företagsgudstjänster, media och riktade insatser mot inflytelserika grupper. Med stolthet berättade han också om den påbörjade renoveringen av kyrktornet. Det skulle göras ännu högre, ännu vackrare, ännu synligare.

Lite omtumlad gick jag ut efter mötet, oklar över om det var en präst eller företagschef jag pratat med. Jag drack vatten ur kyrkans egen designade glasflaska och hörde vinden slå i kyrkans jättebanderoller med texten ”Mein Michel”.

Jag ökade steglängden för att komma undan både pipdoften och ett sorgligt stråk i mitt sinne. Under mina fötter såg jag kyrkans sponsortrappa med sponsorplattor inskruvade i stenbeläggningen. Gustav Mahler, Siemens, Mercedes, Frau Birgitte Kirsch… var och en hade de bidragit med minst 100 000 kronor för att tornet skulle bli högre. Vi räknade till fler än 80 sponsorplattor. Jag suckade och trampade Mahler på hans förnamn.

I Hamburg finns flest miljonärer i Tyskland. Många av dem bor på gräddhyllan, från vilken man kan se två enorma pråmar där flyktingar trängs mellan iskalla plåtväggar. Lite närmare centrum ligger de hemlösa i portuppgångar medan unga tjejer från öst hålls inlåsta och drogade på Reeperbahn.

”Vad gör ni för de fattiga” var det någon som frågade Der Hauptpastor. ”Det ingår inte i vår profil” sa han och återvände med blicken till kyrktornet.

Humbug i Hamburg och svammel i Sverige. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ, sa Jesus. Det gäller också för Svenska kyrkan. Välkommen som medlem, du behövs. Hjälp oss hålla fast och stå emot.