För Svenska kyrkan är internationellt arbete och engagemang ingen plusmeny, inget fritt tillval som varje församling kan avstå från. Att vara kyrka är att se längre än sitt eget och bära varandras bördor. Svenska kyrkan är mycket mer än Sverige och att vara kristen är att se skapelsen som en helhet, alla människors samhörighet och lika värde. Kyrka stavas pluralis.

I förra veckan släppte tankesmedjan Timbro en rapport som bl a menade att Svenska kyrkan är partipolitiskt styrd ”med en ideologisk ram formad av marxistisk ideologi”. Som bevis las ett antal pressmeddelanden fram, som tolkades som kyrkoledningens kommunikation med medlemmarna. Pressmeddelandena, bl a kring klimat- och flyktingarbetet, ansågs ha slagsida vänster.

För mig har rapporten ett enda seriöst bidrag; den påminner om vikten av att kyrkan teologiskt motiverar sina ställningstaganden. Vi kan inte förutsätta att människor idag har en given förståelse av kyrkans kontext och uppdrag. Även tankesmedjan Timbro saknar den. Därför kan det som rapporten kallar ”aktivism” ibland uppfattas som ställningstaganden i enskilda frågor utifrån andra utgångspunkter än teologi och kyrkans uppdrag.

Religion är vidare än politik, Gud är större än Marx. En kristen kyrka ska inte tiga inför de brott som sker mot skapelsen och mänskligheten. Inte heller bara stå i ett gathörn och dela ut soppa till de hungriga, den ska också påtala bristerna och formulera orsakerna. Svenska kyrkan är del av en världsvid gemenskap och det är de drabbades röst vi ger ord åt när vi talar om miljöhotet. Och visst, det får politiska konsekvenser. En tro utan gärningar är en död tro, skriver Jakob lakoniskt i Bibeln.

För mig handlar kristen tro om helhet; tro och handling, kropp och själ, mitt eget och andras, Sverige och världen. När Timbro kopplar frågan om partipolitik till tro, då förminskar de trons betydelse och kyrkans uppdrag. Skalan vänster – höger är ointressant i sammanhanget. Självklart kan kristna komma fram till olika uppfattningar om lösningar, alltså skilda partipolitiska val, men grunden är ett bredare perspektiv. Svenska kyrkan är ingen åsiktsgemenskap utan styrkan är just att vi kan komma fram till olika slutsatser ur en gemensam grundförståelse och kallelse.

I SvD den 13 mars skriver ärkebiskopen tillsammans med kyrkostyrelsens 1:e och 2:e vice ordförande en debattartikel som riktar kritik mot regeringens förslag att begränsa asylrätten. Lyssna Timbro, det är inte ett uttryck för en vänstervriden kyrka. Det är ett rop från en kyrka som tar sitt uppdrag på allvar, som vågar utmana makten oavsett partibeteckning. Det är ett perspektiv på världen som saknas just nu.

Svenska kyrkan har många olika röster. Det här är min. Och jag är stolt över att tillhöra en kyrka som, trots olika partipolitiska utgångspunkter, höjer rösten och blicken i en tid när människovärdet hotas och murar byggs för att göra skillnad på människor.

Som en röd tråd genom Nya Testamentet går tanken på att inte göra skillnad på människor. Jesus samlar en brokig grupp lärjungar omkring sig, med olika bakgrund och ställning. ”Allt vad ni vill att människor ska göra er, det ska ni göra dem”, säger han och tycks mena att mänskligheten är en. Om ni bara gör gott mot dem som gör gott mot er, ska ni ha tack för det, frågar han retoriskt och vill vidga vårt ansvar för varandra. Jakob sammanfattar det hela i sin kärnfulla vers: gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus.

Trots det fortgår polariseringen mellan kristna och muslimer här i Sverige, ofta påhejad av företrädare för kristen tro och kristna publikationer som Dagen. Svenska kyrkan fortsätter å andra sidan att anklagas för att vara för tyst om förföljelsen av kristna, trots flera uttalanden av bl a ärkebiskopen som tydligt markerat det fruktansvärda i det folkmord som nu pågår i världen.

Det är möjligt att polariseringen har naiva syften, som nån slags känsla av att ”vi”, dvs de kristna, ska värna om vår egen familj medan ”dom”, dvs muslimerna, får ta hand om sig själva. Men den där elefanten i samtalsrummet som ärkebiskopen talat om, det islamkritiska tankekomplexet, fortsätter ställa till det. ”Vi” blir lätt vi svenskar, eller européer, medan ”dom” blir invandrare, flyktingar och utomeuropéer. Och plötsligt befinner vi oss i den dypöl ur vilken främlingsfientligheten hämtar sin näring. Särskilda asylboenden för kristna…tja, varför inte särskilda boenden för kristna överhuvudtaget. Eller svenskar. Eller västeuropéer. Kom låt oss bygga murar mellan folkslag…

Den kände journalisten Kjell Albin Abrahamson har den senaste tiden skrivit några kolumner som på ett obehagligt sätt öppnar upp för sådana strömningar, även om det kanske inte är hans medvetna avsikt. Nyligen skrev han i LT Östersund att ”inflödet av flyktingar från muslimska länder har skapat en rädsla för att sedvänjor negativt förändrar europeisk kultur”. Ok, vilka ur-europeiska sedvänjor är hotade? Ja, mot slutet skriver han att ”det civiliserade livet uppstod i kristna samhällen, inte muslimska eller buddhistiska”. Ok, vi pratar alltså civiliserat liv mot ociviliserat liv… I sin kolumn tänjer han polariseringen på ett förbluffande oblygt sätt som om flyktingarna är ett hot mot vårt civiliserade liv. Helt klart veckans peak i mitt flöde.

Den 31/10 i år inbjuder Vatikanen och Lutherska Världsförbundet, med runt 150 medlemskyrkor, till ett gemensamt möte i Lund. Påven närvarar, tillsammans med många andra religiösa ledare. Temat är ”från konflikt till gemenskap” och syftet är bl a att visa att ”togetherness” är möjlig i vår tid. Att det finns en annan hållning än polarisering, segregation och främlingsfientlighet. Att den bibliska hållningen är att Gud har skapat alla människor lika och att kyrkans uppdrag är att älska världen tillbaka till Gud. Jag hoppas mötet kan bli en fackla i ett Europa som just nu mörknar.

I allt fler kolumner och insändare förordas åtgärder som gör skillnad på människor idag. Vi mot dom. Kristna mot muslimer. Européer mot resten. Förra veckan skrev jag att det måste vara möjligt att samtidigt både hävda att det är fruktansvärt med den förföljelse som nu sker mot kristna och att all förföljelse av troende är lika fruktansvärd. Att det, inte minst i en kristen kyrka, måste vara möjligt att värna sina kristna bröder och systrar utan att samtidigt bygga upp de murar Jesus bröt ner.

Säg att det är möjligt.

I olika media och tonläge har den senaste veckans debatt handlat om att Svenska kyrkan gör för lite för att skydda kristna flyktingar och protestera mot det pågående folkmordet av kristna i Syrien och Irak. Vem som är ”Svenska kyrkan” i sammanhanget är oklart men det landar ofta i ärkebiskopen eller ”kyrkans ledning”.

Svenska kyrkan är framförallt dess församlingar och det är i församlingarna det mesta jobbet görs. Volontärer och anställda som engagerar sig i språkcafeer, besök på asylboenden, projekt för att främja integration med mera. Det perspektivet tycks ointressant för de som påstår att Svenska kyrkan gör för lite. Den illa adresserade kritiken, bland annat i SvD, DN, Dagen och Hemmets vän, fortsätter ändå och syftet med det kan man fundera över. Vill kritikerna locka ut ”kyrkans ledning” i en debatt som ökar polariseringen mellan kristna och muslimer i stort? Sammanhanget är alltid ett viktigt perspektiv och det finns, som ärkebiskopen skriver i DN 11/2, en elefant i det samtalsrummet: Det islamkritiska tankekomplexet.

Antydningar att Svenska kyrkan är likgiltig inför kristnas situation i världen i stort och som flykting i Sverige stämmer inte men upprepas i en sådan omfattning att det kan uppfattas som sanning. Därför behövs många röster som både lyfter fram allt arbete som sker i församlingar och att vi inte ska göra skillnad på människor.

”Människa först, kristen sedan”, sa Grundtvig för 150 år sedan. Det är dags att upprepa det. Förföljelsen av människor på grund av deras tro är lika illa vilken tro det än gäller. Det måste vara möjligt att hävda det i en kristen kyrka utan att bli kallad svikare eller otrogen.

Förslagen om särskilda asylboenden för kristna är både ett besynnerligt och skrämmande korn i den här gröten. Lär oss inte historien från Sydafrika och USA att åtskillnad som politik inte fungerar? En politik som cementerar rädsla för de som inte är som mig och fokuserar på det som skiljer oss åt istället för på det som förenar oss – det mänskliga. Och sådana förslag öppnar också upp för makthavare som kan dela upp folk i grupper på oklara grunder, för vem avgör vem som är kristen? Var ska muslimerna bo? Och de som är varken eller? En folkdomstol ledd av…tja, vem? Kyrie eleison.

Alla har rätt till ett liv utan våld och det som sker mot kristna flyktingar både i hemlandet, längs flyktvägen och i Sverige är fruktansvärt och ska fördömas. I lokala media berättas ofta om det arbete församlingar gör för att skapa mötesplatser som underlättar integration och vardagsliv. Där möts kristna och muslimer på ett medmänskligt plan. Där anar vi också en framtid bortom den åtskillnad historien borde avskräcka drakarnas och tabloidernas debattörer från att väcka till liv.