Att bygga upp ett förtroende tar lång tid, det kräver upprepade bekräftelser i handling. Att förlora ett förtroende kan vara ett ögonblicks verk.

Svenska kyrkan har ett högt förtroende hos svenska folket, både bland medlemmar och de som inte är medlemmar. Det framgår av flera olika förtroendeundersökningar, bl a så sent som i juni i år. Men, förtroendet balanserar på en tunn linje och är i den meningen bräckligt. Förtroendet måste bekräftas i handling och det sker starkast genom allt arbete som sker i de olika församlingarna. Ju mer personligt bandet mellan församling och medlem är, desto stabilare relation.

Idag redovisar vi de första siffrorna vad gäller utträden under juni månad, alltså den period Ekot och Aftonbladet publicerade sina granskningar om församlingars utlandsresor och Svenska kyrkan i utlandet. Sannolikt följer nu några tvärsäkra påståenden om vad detta beror på, hur det hänger ihop och vad som måste göras åt det. Men – det är för tidigt att dra givna slutsatser redan nu.

Cirka 10.000 fler medlemmar än normalt begärde utträde ur Svenska kyrkan under juni månad. En normal juni är det ca 3.000, denna gång 13.300. Anledningen i de flesta fall torde vara det som framkom i Ekots och Aftonbladets reportage. Även om framförallt Aftonblads granskning var hårt vinklad så är detta sannolikt uttryck för ett brutet förtroende. Särskilt med tanke på att den största gruppen som utträdde är i åldern 65-69. Alltså, människor som varit medlemmar under lång tid och under tidigare toppar av utträden valt att vara kvar. Redan medan granskningarna publicerades märkte vi en djup besvikelse från just den gruppen.

Det är både allvarligt och sorgligt att så många väljer att lämna Svenska kyrkan under denna period. Allvarligt bl a i den meningen att kyrkans verksamhet bygger på förtroende, en upplevelse av att kyrkan finns där jag finns, att den står upp för sunda värderingar och bidrar till ett gott samhälle. Om det förtroendet brister tar det lång tid att bygga upp igen.

Det är sorgligt bl a i den meningen att människor som varit med länge nu ser som sin enda möjlighet att protestera mot det som lyfts upp i media, genom att utträda som medlem. Jag har själv mött besvikelsen, sorgen i rösterna som säger; det här trodde jag inte om er, är det dit mina pengar går, varför har ni gjort såhär?

Så, vad gör vi? Vi håller huvudet kallt och våra hjärtan varma. Stiften hjälper församlingar att få bättre rutiner kring resor och för ett resonemang om hur medlemmarnas pengar ska förvaltas och redovisas. Kyrkokansliet gör en oberoende genomlysning dels av utlandskyrkans resor och representation, dels av arbetsmiljön i församlingen i London. Vi gör också en förtroendeundersökning och en fördjupad analys av medlemsstatistiken. Med detta får vi ett brett underlag som kan ge oss en samlad bild. Den kommer vara klar i september, så då kan förhoppningsvis ett nytt samtal ta vid: Om analysen visar att förtroendet skadats, hur återskapar vi det lokalt, nationellt och i utlandsförsamlingarna?

Varje människa är välkommen som medlem i Svenska kyrkan. Skälen kan vara många: att man delar den kristna tron, att det är en tradition, att man vill värna det kulturarv kyrkan bär på, att man vill stödja allt socialt och kulturellt arbete som sker i församlingarna.

Kanske kan de granskningar som genomförts hjälpa oss inse att kyrkan är del av en världsvid gemenskap. Att vi är beroende av varandra, att vi knyter nätverk över nationsgränser och att kyrkans uppdrag är att älska världen tillbaka till Gud.

Svenska kyrkan har alla skäl att självkritisk hämta in och bedöma det som framkom av förra veckans granskning både i Ekot och Aftonbladet. Men det finns lika många skäl att nu lägga ner stenarna på marken och låta sanning möta lögn innan den slutliga domen faller. Allt har sin tid, nu är tid att fundera över folkets förväntningar, bibelns etik och vad det är att vara del i en större kyrka än den egna församlingen.

Aftonbladet granskar och anklagar medan läsarna dömer. Reptilhjärnan får oss att plocka upp första bästa sten inför löpsedelns svarta rubrik. Ekot granskar och reflekterar, ställer frågor för att förstå. Däri ligger en avgörande skillnad. Nästan vänlig hjälpte Ekots reporter en förtroendevald att inte svara helt galet. Hans ”nä, så kan det väl inte vara” fick henne att behålla värdigheten när hon bekräftade med ”nä, så kan det väl inte vara”. Ekots granskning kommer hjälpa oss i kyrkan att kritiskt granska både syfte, mål och upplägg kring de resor som måste göras.

Aftonbladets granskning, eller avslöjande som det oftare kallas, manar mer till chock än eftertanke. Med stenhårt urval av de uppgifter som samlats in kokas soppa på ett antal skruvar. X bodde på hotell för 9000 kronor. Skandal! Y åt middag för 4000 kronor. Skandal!! Att sedan antalet hotellnätter och de som åt var fler än 10 får läsaren själv lista ut. Men även Aftonbladet har hjälpt oss i kyrkan att se över rutiner och efterlevnaden av de riktlinjer som redan finns.

Den dubbla granskning, som pågått flera månader, skedde utan att Aftonbladet och Ekot visste om varandra. Så när Aftonbladet såg Ekots annonsering om kommande granskning la de på ett kol så de hann kasta första stenen innan första eftertankens kranka blekhet. På tisdag morgon rullade Ekot in sitt tyngre maskineri. Uppgifter om cirka 1400 församlingars resor har samlats in, av dessa fann de 41 skäl att granska vidare.

Mängden resor som Ekot kikat på måste vara gigantiskt. Och jag tror många av oss i kyrkan tänkte; hur hamnade vi här, hur tänkte vi? ”Vi har budgeterat för detta” är ett dåligt försvar. Budgeten är inget eget väsen, den är medlemmarnas eller givarnas pengar. Och ”vi” är inte en sluten grupp eller ett företag. Det är en världsvid gemenskap. Svenska kyrkan är ingen koncern med vinstintresse.

Granskningarna gjorde nåt med samhörigheten. En kristen kyrka ska präglas av samhörighet; bilden av kyrkan som en kropp får Paulus att konstatera att om en kroppsdel lider så lider också de andra. Men mot slutet av veckan började stenar kastas inifrån. Präster, kyrkliga debattörer och förtroendevalda beskrev Aftonbladets granskning som en profetisk röst om den kyrka som enligt dem nu slutgiltigt lämnat den kristna tron. Med två portioner gåslever och fyrtio tunna reseprogram ska Svenska kyrkan fällas! Och några församlingar var noga med att säga om sin grannförsamling: Vi är inte som dom! Det uppstod också tendenser till att markera avstånd mot Utlandskyrkan: Dom är inte vi! Den Utlandskyrka som finns där svenskar finns. Den som fanns i Paris och Bryssel vid terrordåden, den som finns hos svenska ungdomar som reser runt i Thailand och hos de svenskar som fallit igenom systemet och sover på spanska stränder. Den Utlandskyrka som kommer att finnas till hands även framöver, när svenskar behöver stöd, gemenskap och en trygg famn att vila i.

Jag vill inte komma med tidiga anklagelser eller försvar redan nu. Debatten måste fortsätta, vi har mycket att lära och kritiskt fundera över. Granskningarna har skakat om och det är väl också meningen med en storm. Fälla sådant som behöver fällas och riva upp det som måste upp till ytan. Vattnet blir alltid grumligt efter en storm, nu är läge att låta det klarna.

Den senaste veckan har jag bemött en lögn som är sammanvävd för att smutskasta min arbetsplats, kyrkokansliet i Uppsala. Det sorgliga är egentligen inte att väven består av lögner. Det sorgliga är med vilken snabbhet lögnen sprids vidare utan eftertanke i sociala medier. Källkritiken kamrater. Källkritiken och eftertanken, vart tog de vägen?

Margareta Raab drogs in i väven utan att alls ha med den att göra. Därför skriver hon nu i sin blogg om sin syn på den anklagelse som lades fram på bloggen Kristen Opinion den 4 april. Länk längst ner i detta inlägg.

Jag vill inte moralisera över hur lätt det är att i sociala medier trycka gilla på en kommentar eller sida som sedan visar sig handla om något helt annat. Det är misstag vi gör, men i livet utanför surfplattan är det ännu svårare att avgöra vad som ska bemötas och vilka strider som ska tas. Ögonkontakten blir besvärande.

Ett sådant dilemma var när jag gick längst bak i tågvagnen för att hämta en kopp kaffe och väl där passade på att duscha handsprit på händerna. När jag kom tillbaka till min plats med min kaffekopp hörde jag en kvinna snett bakom viska till sin man; det luktar sprit! Att i det läget ivrigt börja argumentera för att det bara är vanligt kaffe och att jag minnsann inte druckit någon sprit och att klockan ju bara är 11.10 och att det faktiskt är vanlig handsprit som möjligen luktar men att det är bra att sprita sig när så många får vinterkräksjukan och hur skulle det vara om alla fick vinterkräksjukan och så vidare… Puh, vid det laget hade mina öron varit högröda och damen helt övertygad om att jag druckit sprit, möjligen självaste handspriten.

Med rykten är det lika svårt – vad är värt att bemöta och inte? En rimlig livshållning är i alla fall är att aldrig försöka bidra till ryktesspridning. Rykten sårar men skadar ryktesspridaren mest. Ja-sägarnas uppmärksamhet är kortvarig och framförallt trolös.

Jag läste en kolumn om att ha tolkningsföreträde till sin egen självbild. Med kloka ord applicerades det på bilden av norrbottningar som antingen vilka som helst eller eljest men framförallt upp till betraktaren att hela tiden avgöra. Konsten uppstår möjligen i betraktarens öga, men inte Norrbotten och Människan. Detsamma gäller för Svenska kyrkan, tänker jag. Vi har ett eget ansvar för vad som kommuniceras och hur vi framträder.

Självbilden är inte statisk, den som tar frågan ”vem är jag/vilka är vi” på allvar dras in i en livslång reflektion som kräver energi och förändring. Å andra sidan är alternativet att överlämna hela tolkningen till omvärlden, reducera sig till någon eller något alla kan få ha sin helt egna uppfattning om. Men att bara vilja bli sedd genom andras ögon, hur sorglig är inte en sådan hållning? En sådan människa förtärs, en sådan kyrka marginaliseras.

Nåväl. Min enkla tanke är att se livet som en pågående tolkning. Att vara ödmjuk inför de sanningar jag själv tror mig finna och djupt i mitt hjärta bära frågan vad jag egentligen vill. Den som orkar pröva sina egna livsval orkar kanske också bära det som blir fel; allt behöver inte försvaras och förklaras.

Men visst, livet tär på oss och det finns gränser för allt och alla. Vi sårar och blir sårade, men när vi vacklar inför bilder om oss själva får vi försöka återvinna omtanken som grundhållning. De allra flesta vill oss väl, förtroende är en gåva given åt alla och kärleken är meningen.

Länk till Margareta Raab:http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/

Skapelsens första morgon svepte en gudsvind fram över vattnet. Den finns kvar och fyller allt. Var skulle jag komma undan din närhet, vart skulle jag fly för din blick, frågar kung David i en tacksam utandning 1000 år före Kristus. Jag är med er alla dagar, sa Jesus som en konsekvens av allt detta. Min tro är att Gud är livets källa, oavsett vår tro.

Det betyder isåfall att humanetikernas kamp för att skapa sekulära frizoner utan Gudsnärvaro är hopplös. Om man så ritar in en gudsfri ruta på varje skolgård, så är Gud ändå där. Det betyder också att det inte går att prata om liv och död, människans villkor och skapelsens kondition utan att prata om Gud.

Ändå finns de dem som tycker att Svenska kyrkan ”pratar för lite” om Gud. I debatten kring Timbros rapport, där Svenska kyrkans ledning påstås vara formad inom ett marxistiskt ramverk, anklagas kyrkan för att ägna för mycket tid åt sådant som klimathot, krig och orättvisor. Som om det inte har med Gud att göra. Birger Schlaug, det före detta språkröret för Miljöpartiet, tas som sanningsvittne då han enligt Timbro inte tycker kyrkan ska ägna sig åt miljö. Kyrkan borde ägna sig åt Gud istället, som om Gud kan begränsas till en ritad gudsruta på varje skolgård.

I Människor och tro i P1 fick jag frågan för nån vecka sedan om jag inte har hört kritiken att Svenska kyrkan ”pratar för lite” om Jesus. Den som lyssnade hörde tröttheten i mitt svar… Hallå, välkommen till Svenska kyrkan. Varje dag pratar vi, sjunger, ber, lyssnar, gestaltar, smakar den gudsvind som blivit människa i Jesus Kristus. Det är inte hur många gånger vi säger ordet Jesus som är det viktiga – tänk om det vore så enkelt. Det viktiga är hur vi låter gudsvinden svepa genom våra händer, fötter och hjärtan. Så att ordet blir kött.

Stig-Björn Ljunggren skriver i en krönika i Piteå-tidningen förra veckan att ”kyrkan har droppat Gud för att inte irritera”. Jag vet inte riktigt vad han menar, men mot slutet faller han in i det svepande snacket om att kyrkan och ärkebiskopen inte vågar tala om Gud. Jag tänker att eftersom ”så många” – Schlaug, Stig-Björn, Sturmark och Timbro – lutar åt att kyrkan borde göra nåt annat än hon gör idag så irriterar hon uppenbarligen. Hon låter sig nämligen inte begränsas, lika lite som Gud kan begränsas.

Kyrkans uppdrag är att i varje tid gestalta evangeliet i ord och handling. Det sker ibland genom debattartiklar i riksmedia men framförallt genom dagligt arbete i alla församlingar. Där är sanningens ögonblick, när ”pratet om Jesus och Gud” blir till tröstande samtal med sörjande, en varm soppa till hungrande och en blick till den som ingen ser. Allt hör ihop: i debatt och samhällsengagemang ska kyrkan ge röst åt de svaga och utsatta och värna skapelsen som helhet och mänskligheten som en enda kropp.

Så, välkommen till Svenska kyrkan! Visst, det kan kännas tomt och ihåligt ibland, även irriterande eller meningslöst. Men grejen är att Gud inte ens begränsas av kyrkan. Tillsammans får vi svepas med av gudsvinden för att älska världen tillbaka till Gud. Det behövs. I ord och handling.

För Svenska kyrkan är internationellt arbete och engagemang ingen plusmeny, inget fritt tillval som varje församling kan avstå från. Att vara kyrka är att se längre än sitt eget och bära varandras bördor. Svenska kyrkan är mycket mer än Sverige och att vara kristen är att se skapelsen som en helhet, alla människors samhörighet och lika värde. Kyrka stavas pluralis.

I förra veckan släppte tankesmedjan Timbro en rapport som bl a menade att Svenska kyrkan är partipolitiskt styrd ”med en ideologisk ram formad av marxistisk ideologi”. Som bevis las ett antal pressmeddelanden fram, som tolkades som kyrkoledningens kommunikation med medlemmarna. Pressmeddelandena, bl a kring klimat- och flyktingarbetet, ansågs ha slagsida vänster.

För mig har rapporten ett enda seriöst bidrag; den påminner om vikten av att kyrkan teologiskt motiverar sina ställningstaganden. Vi kan inte förutsätta att människor idag har en given förståelse av kyrkans kontext och uppdrag. Även tankesmedjan Timbro saknar den. Därför kan det som rapporten kallar ”aktivism” ibland uppfattas som ställningstaganden i enskilda frågor utifrån andra utgångspunkter än teologi och kyrkans uppdrag.

Religion är vidare än politik, Gud är större än Marx. En kristen kyrka ska inte tiga inför de brott som sker mot skapelsen och mänskligheten. Inte heller bara stå i ett gathörn och dela ut soppa till de hungriga, den ska också påtala bristerna och formulera orsakerna. Svenska kyrkan är del av en världsvid gemenskap och det är de drabbades röst vi ger ord åt när vi talar om miljöhotet. Och visst, det får politiska konsekvenser. En tro utan gärningar är en död tro, skriver Jakob lakoniskt i Bibeln.

För mig handlar kristen tro om helhet; tro och handling, kropp och själ, mitt eget och andras, Sverige och världen. När Timbro kopplar frågan om partipolitik till tro, då förminskar de trons betydelse och kyrkans uppdrag. Skalan vänster – höger är ointressant i sammanhanget. Självklart kan kristna komma fram till olika uppfattningar om lösningar, alltså skilda partipolitiska val, men grunden är ett bredare perspektiv. Svenska kyrkan är ingen åsiktsgemenskap utan styrkan är just att vi kan komma fram till olika slutsatser ur en gemensam grundförståelse och kallelse.

I SvD den 13 mars skriver ärkebiskopen tillsammans med kyrkostyrelsens 1:e och 2:e vice ordförande en debattartikel som riktar kritik mot regeringens förslag att begränsa asylrätten. Lyssna Timbro, det är inte ett uttryck för en vänstervriden kyrka. Det är ett rop från en kyrka som tar sitt uppdrag på allvar, som vågar utmana makten oavsett partibeteckning. Det är ett perspektiv på världen som saknas just nu.

Svenska kyrkan har många olika röster. Det här är min. Och jag är stolt över att tillhöra en kyrka som, trots olika partipolitiska utgångspunkter, höjer rösten och blicken i en tid när människovärdet hotas och murar byggs för att göra skillnad på människor.

I olika media och tonläge har den senaste veckans debatt handlat om att Svenska kyrkan gör för lite för att skydda kristna flyktingar och protestera mot det pågående folkmordet av kristna i Syrien och Irak. Vem som är ”Svenska kyrkan” i sammanhanget är oklart men det landar ofta i ärkebiskopen eller ”kyrkans ledning”.

Svenska kyrkan är framförallt dess församlingar och det är i församlingarna det mesta jobbet görs. Volontärer och anställda som engagerar sig i språkcafeer, besök på asylboenden, projekt för att främja integration med mera. Det perspektivet tycks ointressant för de som påstår att Svenska kyrkan gör för lite. Den illa adresserade kritiken, bland annat i SvD, DN, Dagen och Hemmets vän, fortsätter ändå och syftet med det kan man fundera över. Vill kritikerna locka ut ”kyrkans ledning” i en debatt som ökar polariseringen mellan kristna och muslimer i stort? Sammanhanget är alltid ett viktigt perspektiv och det finns, som ärkebiskopen skriver i DN 11/2, en elefant i det samtalsrummet: Det islamkritiska tankekomplexet.

Antydningar att Svenska kyrkan är likgiltig inför kristnas situation i världen i stort och som flykting i Sverige stämmer inte men upprepas i en sådan omfattning att det kan uppfattas som sanning. Därför behövs många röster som både lyfter fram allt arbete som sker i församlingar och att vi inte ska göra skillnad på människor.

”Människa först, kristen sedan”, sa Grundtvig för 150 år sedan. Det är dags att upprepa det. Förföljelsen av människor på grund av deras tro är lika illa vilken tro det än gäller. Det måste vara möjligt att hävda det i en kristen kyrka utan att bli kallad svikare eller otrogen.

Förslagen om särskilda asylboenden för kristna är både ett besynnerligt och skrämmande korn i den här gröten. Lär oss inte historien från Sydafrika och USA att åtskillnad som politik inte fungerar? En politik som cementerar rädsla för de som inte är som mig och fokuserar på det som skiljer oss åt istället för på det som förenar oss – det mänskliga. Och sådana förslag öppnar också upp för makthavare som kan dela upp folk i grupper på oklara grunder, för vem avgör vem som är kristen? Var ska muslimerna bo? Och de som är varken eller? En folkdomstol ledd av…tja, vem? Kyrie eleison.

Alla har rätt till ett liv utan våld och det som sker mot kristna flyktingar både i hemlandet, längs flyktvägen och i Sverige är fruktansvärt och ska fördömas. I lokala media berättas ofta om det arbete församlingar gör för att skapa mötesplatser som underlättar integration och vardagsliv. Där möts kristna och muslimer på ett medmänskligt plan. Där anar vi också en framtid bortom den åtskillnad historien borde avskräcka drakarnas och tabloidernas debattörer från att väcka till liv.