Grundtvig

Nedertagen från himmelen

Det hände sig vid denna ljuva sommartid att jag var på en butik i Uppsala. In i butiken kom en man som drog till sig min och mångas uppmärksamhet. Han var barkroppad, vältränad och brunbränd, dold enbart i ett par korta snickarbyxor med snickarbälte till. Det hängde en massa hammare och grejjer runt hans midja. Tatueringarna var väl synliga och korrekt utförda, solbrillorna så mörka som bara svart kan vara. Han var helt enkelt inte svår att lägga märke till. Och han visste om det.

Han uppträdde som vore han nederstigen från himmelen. Med lätt vaggande och muskulös gång gick han långsamt runt i butiken. Han tog tid på sig i kassan och den väldigt kortväxta men påklädda kvinnan i kön bakom hade svårt att förhålla sig. Men i kassan mötte han sin motståndare. Eller överkvinna.

När den nederstigna mannen skulle betala tittade kassörskan på honom, satt tyst en stund och bad sedan om legitimation. Och som han kom av sig! Legitimation tack, och hans kropp sjönk ihop en linjal. Men han visade sitt leg med ett fortfarande självsäkert leende, för han visste ju rimligen hur gammal han var. Trots allt.

Kassörskan tittade långsamt på legget och mannens ansikte, två gånger upp och ner, sen sa hon: Och ögonen tack. Så mannen fick ta av sig sina svarta solglasögon, hans självsäkra leende krackelerade och med fumlande rörelser samlade han ihop sina flaskor. Och sig själv.

Han kom som nederstigen från himmelen. Han lämnade butiken som en av oss. Nedertagen.

Kanske gick det inte till på precis det sättet men det är så jag vill minnas det. Och vila i hoppet om att han lärde sig något av det. Lugnare andning, färre solglasögon. Öppnare attityd.

Och jag hedrar kassörskan. Hon såg igenom allt, både solbrillorna, tatueringarna och solbrännan. Kom igen, var ju hennes budskap. Inse att du är en av oss. Visa respekt. Klä på dig, inte för att nakenhet är ett problem men för att inget bett dig visa upp dig. Det här är en butik, ingen gympasal.

Jag låter urgammal. Fine, då får det vara så. Kanske kassörskan lärde mannen att kliva ner några steg på stegen. Den människa som har modet att försöka vara mera människa strävar inte mer uppåt utan mer neråt. Närmare livet, inte bort från det. Djupare, inte högre.

Jag tror på Gud, nederstigen från himmelen för att vara mitt ibland oss. Jag tror också på människan, nedertagen från himmelen och illusionen om att själv vara Gud.

Och ögonen tack. I kassörskans ord gömmer sig både en befrielse och ett löfte. Möt min blick. Och bli till.

Åtskillnad som politik

I olika media och tonläge har den senaste veckans debatt handlat om att Svenska kyrkan gör för lite för att skydda kristna flyktingar och protestera mot det pågående folkmordet av kristna i Syrien och Irak. Vem som är ”Svenska kyrkan” i sammanhanget är oklart men det landar ofta i ärkebiskopen eller ”kyrkans ledning”.

Svenska kyrkan är framförallt dess församlingar och det är i församlingarna det mesta jobbet görs. Volontärer och anställda som engagerar sig i språkcafeer, besök på asylboenden, projekt för att främja integration med mera. Det perspektivet tycks ointressant för de som påstår att Svenska kyrkan gör för lite. Den illa adresserade kritiken, bland annat i SvD, DN, Dagen och Hemmets vän, fortsätter ändå och syftet med det kan man fundera över. Vill kritikerna locka ut ”kyrkans ledning” i en debatt som ökar polariseringen mellan kristna och muslimer i stort? Sammanhanget är alltid ett viktigt perspektiv och det finns, som ärkebiskopen skriver i DN 11/2, en elefant i det samtalsrummet: Det islamkritiska tankekomplexet.

Antydningar att Svenska kyrkan är likgiltig inför kristnas situation i världen i stort och som flykting i Sverige stämmer inte men upprepas i en sådan omfattning att det kan uppfattas som sanning. Därför behövs många röster som både lyfter fram allt arbete som sker i församlingar och att vi inte ska göra skillnad på människor.

”Människa först, kristen sedan”, sa Grundtvig för 150 år sedan. Det är dags att upprepa det. Förföljelsen av människor på grund av deras tro är lika illa vilken tro det än gäller. Det måste vara möjligt att hävda det i en kristen kyrka utan att bli kallad svikare eller otrogen.

Förslagen om särskilda asylboenden för kristna är både ett besynnerligt och skrämmande korn i den här gröten. Lär oss inte historien från Sydafrika och USA att åtskillnad som politik inte fungerar? En politik som cementerar rädsla för de som inte är som mig och fokuserar på det som skiljer oss åt istället för på det som förenar oss – det mänskliga. Och sådana förslag öppnar också upp för makthavare som kan dela upp folk i grupper på oklara grunder, för vem avgör vem som är kristen? Var ska muslimerna bo? Och de som är varken eller? En folkdomstol ledd av…tja, vem? Kyrie eleison.

Alla har rätt till ett liv utan våld och det som sker mot kristna flyktingar både i hemlandet, längs flyktvägen och i Sverige är fruktansvärt och ska fördömas. I lokala media berättas ofta om det arbete församlingar gör för att skapa mötesplatser som underlättar integration och vardagsliv. Där möts kristna och muslimer på ett medmänskligt plan. Där anar vi också en framtid bortom den åtskillnad historien borde avskräcka drakarnas och tabloidernas debattörer från att väcka till liv.