Kyrkans framtid

Efter stormen

Svenska kyrkan har alla skäl att självkritisk hämta in och bedöma det som framkom av förra veckans granskning både i Ekot och Aftonbladet. Men det finns lika många skäl att nu lägga ner stenarna på marken och låta sanning möta lögn innan den slutliga domen faller. Allt har sin tid, nu är tid att fundera över folkets förväntningar, bibelns etik och vad det är att vara del i en större kyrka än den egna församlingen.

Aftonbladet granskar och anklagar medan läsarna dömer. Reptilhjärnan får oss att plocka upp första bästa sten inför löpsedelns svarta rubrik. Ekot granskar och reflekterar, ställer frågor för att förstå. Däri ligger en avgörande skillnad. Nästan vänlig hjälpte Ekots reporter en förtroendevald att inte svara helt galet. Hans ”nä, så kan det väl inte vara” fick henne att behålla värdigheten när hon bekräftade med ”nä, så kan det väl inte vara”. Ekots granskning kommer hjälpa oss i kyrkan att kritiskt granska både syfte, mål och upplägg kring de resor som måste göras.

Aftonbladets granskning, eller avslöjande som det oftare kallas, manar mer till chock än eftertanke. Med stenhårt urval av de uppgifter som samlats in kokas soppa på ett antal skruvar. X bodde på hotell för 9000 kronor. Skandal! Y åt middag för 4000 kronor. Skandal!! Att sedan antalet hotellnätter och de som åt var fler än 10 får läsaren själv lista ut. Men även Aftonbladet har hjälpt oss i kyrkan att se över rutiner och efterlevnaden av de riktlinjer som redan finns.

Den dubbla granskning, som pågått flera månader, skedde utan att Aftonbladet och Ekot visste om varandra. Så när Aftonbladet såg Ekots annonsering om kommande granskning la de på ett kol så de hann kasta första stenen innan första eftertankens kranka blekhet. På tisdag morgon rullade Ekot in sitt tyngre maskineri. Uppgifter om cirka 1400 församlingars resor har samlats in, av dessa fann de 41 skäl att granska vidare.

Mängden resor som Ekot kikat på måste vara gigantiskt. Och jag tror många av oss i kyrkan tänkte; hur hamnade vi här, hur tänkte vi? ”Vi har budgeterat för detta” är ett dåligt försvar. Budgeten är inget eget väsen, den är medlemmarnas eller givarnas pengar. Och ”vi” är inte en sluten grupp eller ett företag. Det är en världsvid gemenskap. Svenska kyrkan är ingen koncern med vinstintresse.

Granskningarna gjorde nåt med samhörigheten. En kristen kyrka ska präglas av samhörighet; bilden av kyrkan som en kropp får Paulus att konstatera att om en kroppsdel lider så lider också de andra. Men mot slutet av veckan började stenar kastas inifrån. Präster, kyrkliga debattörer och förtroendevalda beskrev Aftonbladets granskning som en profetisk röst om den kyrka som enligt dem nu slutgiltigt lämnat den kristna tron. Med två portioner gåslever och fyrtio tunna reseprogram ska Svenska kyrkan fällas! Och några församlingar var noga med att säga om sin grannförsamling: Vi är inte som dom! Det uppstod också tendenser till att markera avstånd mot Utlandskyrkan: Dom är inte vi! Den Utlandskyrka som finns där svenskar finns. Den som fanns i Paris och Bryssel vid terrordåden, den som finns hos svenska ungdomar som reser runt i Thailand och hos de svenskar som fallit igenom systemet och sover på spanska stränder. Den Utlandskyrka som kommer att finnas till hands även framöver, när svenskar behöver stöd, gemenskap och en trygg famn att vila i.

Jag vill inte komma med tidiga anklagelser eller försvar redan nu. Debatten måste fortsätta, vi har mycket att lära och kritiskt fundera över. Granskningarna har skakat om och det är väl också meningen med en storm. Fälla sådant som behöver fällas och riva upp det som måste upp till ytan. Vattnet blir alltid grumligt efter en storm, nu är läge att låta det klarna.

Löpsedlar

Jag blir sorgsen när jag läser avslöjandena om Mona Sahlin och den där livvakten. Kanske är allt sant, men vill jag veta alla detaljer och påminnas om det som kanske blev fel redan förr? Och vad tror jag mig egentligen förstå? ”Det blir bra Gunnar”, sa hon när jag skulle inta scenen direkt efter Ronny Eriksson på Arbetsmarknadsdepartementets jubileumskonferens i Luleå för tusen år sedan. Hennes ord gav mig styrka, och jag vill minnas henne för dem.

Och Kommunals ordförande Annelie Nordström, inte tror väl någon att hon tog förtroendeuppdraget med onda avsikter? Jag känner henne inte, men jag litar fullt ut till hennes ärliga avsikt. Sen faller hon likt Mona i de djupa schakt som redaktioners grävgrupper gräver. Gropar svåra ta sig ur utan vänner som både kan se bortom svarta rubriker och krypa ner i gropen för att dela förödmjukelsen.

Visst, jag invänder nästan självmant mot vad jag nu skriver. Makt korrumperar och makt ska granskas. Absolut. Sen flera månader tillbaka gör både Aftonbladet och Ekot en granskning av Svenska kyrkan. Ekot med fokus resor, Aftonbladet med fokus nånting, vadsomhelst men nånting. Och visst, det finns värderingar och beteenden som inte är okej och som granskningar kan hjälpa oss ta tag i. Men det är nåt med det där mörkerseendet jag har svårt för, särskilt när det så uppenbart drabbar människor som i grunden vill väl. Avslöjanden som bara vill döma, sällan förklara. Vi får se var vi hamnar i Svenska kyrkans fall. Utgångsläget är illa när giljotinen redan är riggad och folkdomstolen otålig.

Det är synd om människan, som Strindberg sa. Sanningen är väl att det bor en löpsedel inom oss alla. Kanske fladdrar den långt därinne, dold bakom en välknuten slips eller välstruken blus. Eller så är den alltid för våra ögon, en ständig källa till skuld och självförakt. Löpsedeln lovar pinsamma avslöjanden. Men vad lär oss en löpsedel?

Varje människa är en berättelse och bakom varje avslöjande finns en historia. Kanske inte en ursäkt, men en djupare berättelse som kan öppna för en annan förståelse. Allting är alltid mycket mer komplicerat än det ser ut att vara.

Det tragiska för de som avslöjas och hängs ut är att ingen orkar lyssna till den längre berättelsen. Löpsedeln eller det korta klippet med hundra hatiska kommentarer på Fejjan antas säga allt, dagen efter är det andra avslöjanden som gäller. Två dagar efter en massaker avslöjar Aftonbladet sommarens sämsta lådviner och Expressens hur många sockerbitar som gömmer sig i 91 livsmedel. That’s nyhetsvärdering.

Kvällstidningarna gör sitt jobb och fyller uppenbarligen något slags behov. Men tänk om ett av de behoven just är flykten från våra egna liv? Så länge vi kan svära över andras försyndelser slipper vi ta itu med våra egna. Löpsedlarna erbjuder både avrättning och undanflykt. Men de eldar också på rädslan som vill kväva oss; mardrömmen att själv hängas ut även med de brister vi inte ens själva känner. Dagen då allting dras fram och ingen bryr sig om din förklaring. Dagen då du, bara du, blöder trycksvärta för världens synder och dina.

Åh, livet handlar så mycket mer om att söka glädjen mitt i all möda; att försöka se guldkornen och njuta av dem. Jag tror att varje ”chock” och ”avslöjande” äter en bit av vår livsglädje, den förvrider perspektivet bort från glädjen till skandaliserandet och moraliserandet.

Kanske överdriver jag. Och granskning behövs. Absolut, absolut, absolut. Men tänk om vi lite oftare kunde se på varandra med Guds förlåtande blick. Blaise Pascal sa att religionens främsta bidrag är att påminna människan om hennes storhet och elände. Inte antingen eller utan både ock. En löpsedel rymmer sällan mer än ett perspektiv.

Svammel och humbug

Allt fler väljer att aktivt bli medlemmar i Svenska kyrkan. Samtidigt fortsätter antalet medlemmar att minska i långsam takt från forntidens 100%. Idag 6 225 091 medlemmar, 63,2% av befolkningen.

När statistiken presenteras börjar kommentarer på Facebook och Twitter att söka orsaken till minskningen, eller ”tappet” som det av någon oförlöst anledning kallas i media. Årets förslag från ”sverigevänner” och deras kusiner är att Svenska kyrkan vill ersätta kristendom med islam. Korsen ska ju bort, Mecka pekas ut, Jesus får man inte prata om, moskéer ska sponsras, biskoparna tror inte på Gud och att kristna förföljs spelar ingen roll. Ungefär så, för det har stått i bloggar som t o m skrivits av präster. Och i Avpixlat sådetså. Plus det där som Timbro nyss kastade in från höger: Att man måste rösta vänster för att vara medlem.

He jär båra na vhaller, som farmor hade sagt på pitemål. Det är bara svammel. De tre vanligaste skälen till att man lämnar kyrkan är: Man dör. Det är för dyrt. Man tror inte. Punkt.

Ingenting talar för att Svenska kyrkans respekt för andra religioner och att inte göra skillnad på människor är ett vanligt skäl till utträde. Tvärtom är det ett sannolikt skäl till att man blir medlem. Svenska kyrkan uppfattas som bärare av viktiga värden, främst genom församlingarnas diakonala arbete. Man gör ett schysst jobb helt enkelt, så varför inte stödja det?

Jag minns en studieresa till Hamburg för många år sedan. Vi studerade hur den största kyrkan, St Mikael, reagerat på att massor av hamburgare lämnat kyrkan. De senaste 10 åren hade den tappat 200 000 medlemmar och eftersom den Tyska evangeliska kyrkan, precis som den svenska, är beroende av medlemsavgifter så var läget ganska tungt.

Vi mötte en kedjerökande hauptpastor som med blicken mot kyrktornet berättade om stora satsningar på konserter, företagsgudstjänster, media och riktade insatser mot inflytelserika grupper. Med stolthet berättade han också om den påbörjade renoveringen av kyrktornet. Det skulle göras ännu högre, ännu vackrare, ännu synligare.

Lite omtumlad gick jag ut efter mötet, oklar över om det var en präst eller företagschef jag pratat med. Jag drack vatten ur kyrkans egen designade glasflaska och hörde vinden slå i kyrkans jättebanderoller med texten ”Mein Michel”.

Jag ökade steglängden för att komma undan både pipdoften och ett sorgligt stråk i mitt sinne. Under mina fötter såg jag kyrkans sponsortrappa med sponsorplattor inskruvade i stenbeläggningen. Gustav Mahler, Siemens, Mercedes, Frau Birgitte Kirsch… var och en hade de bidragit med minst 100 000 kronor för att tornet skulle bli högre. Vi räknade till fler än 80 sponsorplattor. Jag suckade och trampade Mahler på hans förnamn.

I Hamburg finns flest miljonärer i Tyskland. Många av dem bor på gräddhyllan, från vilken man kan se två enorma pråmar där flyktingar trängs mellan iskalla plåtväggar. Lite närmare centrum ligger de hemlösa i portuppgångar medan unga tjejer från öst hålls inlåsta och drogade på Reeperbahn.

”Vad gör ni för de fattiga” var det någon som frågade Der Hauptpastor. ”Det ingår inte i vår profil” sa han och återvände med blicken till kyrktornet.

Humbug i Hamburg och svammel i Sverige. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ, sa Jesus. Det gäller också för Svenska kyrkan. Välkommen som medlem, du behövs. Hjälp oss hålla fast och stå emot.