Efter en vår och försommar av medial granskning (bra), konspiration (underhållande), känslighet (överraskande), partiskhet (oproffsigt) och ren och skär lögn (sorgligt) gör jag som Luther: lyfter på hatten och går vidare. I mitt fall in i semester och mediaskugga så gott det nu går.

Nathan Söderblom skrev 1917 en bok om Luther med rubriken ”Humor och Melankoli”. Det antas att Söderblom själv led av depressioner och därför speglade Luthers liv i pendlingen mellan livsmod och missmod. Oavsett vilket, kämpade Luther hårt mot missmodet. Men oj vad han skulle skratta åt bilden av honom hos oss födda före 1990. En skuldbeläggande dysterkvist – bah, han som var en av de råaste skämtarna och bästa livsnjutarna!

Inför semestern vill jag ge min version av Luthers Lilla Sommarkatekes. Han skrev ingen sådan, men i olika skrifter angav han många botemedel mot missmod. Eller snarare nycklar till livsmod. Jag ger dig hela knippan i min tolkning, kanske några passar till dina inre lås.

1. Ordet. Luther menar Guds ord, men inte bara begränsat till Bibelns bokstäver. Guds
ord öppnar upp nya perspektiv med hjälp av hela skapelsen, konsten och människors tilltal. Öppna dina sinnen, lyssna efter de ord som ger liv.

2. Vänskapen. I ett gott sällskap fördrivs missmodet. Håll dig nära dina vänner. Se ditt beroende, luta dig mot de andras styrka. Du är inte ensam och allt hänger inte på dig.

3. Kroppen. Ät, drick och sov gott, unna dig det som ger glädje. Lyssna till din kropp och lev så länge du lever.

4. Musiken. Luther frågar: ”Vill du upprätta de som är sorgsna eller skrämma de som är glada, uppliva de som misströstar, hota de övermodiga, lugna de som älskar, mildra de som hatar? Kan du då finna någonting som är verksammare än musiken?”

5. Humorn. Ett gott skratt förlänger livet, framförallt förmågan att skratta åt människans ringhet och förträfflighet. Den äkta humorn sårar inte, den bara avslöjar och upprättar. Att kunna skratta åt sig själv är en välsignelse.

6. Bönen. Lev öppet inför Gud, du behöver inte göra dig bättre eller sämre än du är. Var inte rädd, ha tillit till att du duger. Bönen är en livshållning som befriar från självhävdelse och självförminskning.

7. Trösten. Se alla som vill ge dig tröst – ta emot den. Och se de som behöver din – ge den. Förtvivla inte, det finns förlåtelse och kärlek. Mot det dåliga samvetet ska du enligt Luther säga: ”Du är en liten droppe.” Gud är en oändlig eld som torkar upp den droppen.

8. Arbetet. Konstigt råd i semestertider, men Luther var särskilt förtjust i tankearbetet. Han jublade när han fick argumentera mot påven. Reflektera, prova nya tolkningar och utmana sanningar. Tänk nytt och tänk om.

Tacka Luther för Lilla Sommarkatekesen, stoppa Livsmodets nycklar i din ficka och ta emot den blomstertid som kommer.

Tack för hittills. Jag återkommer med bloggen i mitten av augusti. Vi möts igen. Salve

Media ska granska makten, men om media är makten vem granskar då media? Det är en laddad och aktuell fråga. Hur värderas nyheter, hur vinklas uppslag, hur modereras debatter, hur hanteras kommentarsfält? Det finns många frågor, särskilt om begreppet media inkluderar sociala medier.

Frågorna är lika aktuella i den kyrkliga mediavärlden och den senaste tiden har jag funderat mycket över dem. Vilket ansvar har en bloggare för de kommentarer som fyller bloggens flöde, formulerade av människor inspirerade av hens raljanta ton och suspekta antydningar? Vilket ansvar har en tidning för att ge en rättvisande och allsidig skildring av konflikter? Vilket ansvar har en debattredaktion för att inte låta vänskapsband skapa skevhet? Vilket ansvar har jag när jag svepande och dubbeltydigt kritiserar människor jag inte känner samtidigt som jag är kommunikationschef på kyrkokansliet?

Jag ställer frågor, för de är det viktiga. Och samtalet som förhoppningsvis följer av dem.

Där jag jobbar uppstår ibland friktion mellan kyrkokansliet och Kyrkans Tidning. Så ska det vara, makt ska granskas och ifrågasättas. Jag vet att vi som kansli kan brista i respons på kritiken men det finns ett dilemma, särskilt när kritiken är illa adresserad vilket den kan vara i Kyrkans Tidning. Det kan skrivas om kyrkoledningen, kansliet, Uppsala och det händer att kritiken slår så blint och brett att den blir omöjlig att bemöta. Svarar vi inte kan det uppfattas som maktens arrogans och en reaktion från ”bunkern” som kansliet kan kallas. Svarar vi kan det tolkas som försvar, bristande självkritik eller överkänslighet. Ett dilemma viktigt ta på allvar.

Kyrkans Tidning hamnar rimligen i sina egna dilemman i rollen som kritiker av kyrkokansliet. Kan man skriva väl om kyrkans ledning och dess kansli? Kan man kritisera en kritiker av kyrkokansliet? Vad ska avslöjas, vad ska släppas av allt som tycks viktigt? Vilken och vems berättelse ska ges företräde? Jag kan förstå det dilemmat, precis som jag tror att Kyrkans Tidning kan förstå kansliets dilemma. Det är inte enkelt detta med makten och ärligheten. Och hur var det nu, vem ägde makten?

”Släpp det”, sa en god vän när Kyrkans Tidning enligt min tolkning nyligen gjorde två synkade saker: A/ la ner ett påbörjat uppslag kring den person (Margareta Raab) som var beredd att visa hur hon utnyttjats av Kristen Opinion så att en av dess bloggare med falska uppgifter som grund kunde skandalisera kyrkokansliet, B/ i samma veckonummer gav stort utrymme åt samma bloggare att kritisera ”Svenska kyrkans ledning” och biskoparna för att undergräva prästlöftenas betydelse. En prao-elev skulle bara behövt en förmiddag och en uppkoppling för att avslöja bloggarens hopkok. Men Kyrkans Tidning valde att lägga ner saken a för att ostört kunna säga saken b.

I väntan på möjlig förståelse av det valet påminner jag mig en sägen från cherokee-indianerna:

Hövdingen samtalade med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom människan. Det handlar om en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, sa hövdingen. Den ena vargen lever på glädje, vänskap, kärlek, hopp, ödmjukhet, empati, mod och förlåtelse. Den andra vargen lever på vrede, bitterhet, avund, svartsjuka, självförminskning, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar med varandra och det är livets kamp, sa hövdingen. Vilken varg vinner, frågade barnbarnet. Den som du matar, svarade hövdingen.

Vilken varg matar vi?