Media ska granska makten, men om media är makten vem granskar då media? Det är en laddad och aktuell fråga. Hur värderas nyheter, hur vinklas uppslag, hur modereras debatter, hur hanteras kommentarsfält? Det finns många frågor, särskilt om begreppet media inkluderar sociala medier.

Frågorna är lika aktuella i den kyrkliga mediavärlden och den senaste tiden har jag funderat mycket över dem. Vilket ansvar har en bloggare för de kommentarer som fyller bloggens flöde, formulerade av människor inspirerade av hens raljanta ton och suspekta antydningar? Vilket ansvar har en tidning för att ge en rättvisande och allsidig skildring av konflikter? Vilket ansvar har en debattredaktion för att inte låta vänskapsband skapa skevhet? Vilket ansvar har jag när jag svepande och dubbeltydigt kritiserar människor jag inte känner samtidigt som jag är kommunikationschef på kyrkokansliet?

Jag ställer frågor, för de är det viktiga. Och samtalet som förhoppningsvis följer av dem.

Där jag jobbar uppstår ibland friktion mellan kyrkokansliet och Kyrkans Tidning. Så ska det vara, makt ska granskas och ifrågasättas. Jag vet att vi som kansli kan brista i respons på kritiken men det finns ett dilemma, särskilt när kritiken är illa adresserad vilket den kan vara i Kyrkans Tidning. Det kan skrivas om kyrkoledningen, kansliet, Uppsala och det händer att kritiken slår så blint och brett att den blir omöjlig att bemöta. Svarar vi inte kan det uppfattas som maktens arrogans och en reaktion från ”bunkern” som kansliet kan kallas. Svarar vi kan det tolkas som försvar, bristande självkritik eller överkänslighet. Ett dilemma viktigt ta på allvar.

Kyrkans Tidning hamnar rimligen i sina egna dilemman i rollen som kritiker av kyrkokansliet. Kan man skriva väl om kyrkans ledning och dess kansli? Kan man kritisera en kritiker av kyrkokansliet? Vad ska avslöjas, vad ska släppas av allt som tycks viktigt? Vilken och vems berättelse ska ges företräde? Jag kan förstå det dilemmat, precis som jag tror att Kyrkans Tidning kan förstå kansliets dilemma. Det är inte enkelt detta med makten och ärligheten. Och hur var det nu, vem ägde makten?

”Släpp det”, sa en god vän när Kyrkans Tidning enligt min tolkning nyligen gjorde två synkade saker: A/ la ner ett påbörjat uppslag kring den person (Margareta Raab) som var beredd att visa hur hon utnyttjats av Kristen Opinion så att en av dess bloggare med falska uppgifter som grund kunde skandalisera kyrkokansliet, B/ i samma veckonummer gav stort utrymme åt samma bloggare att kritisera ”Svenska kyrkans ledning” och biskoparna för att undergräva prästlöftenas betydelse. En prao-elev skulle bara behövt en förmiddag och en uppkoppling för att avslöja bloggarens hopkok. Men Kyrkans Tidning valde att lägga ner saken a för att ostört kunna säga saken b.

I väntan på möjlig förståelse av det valet påminner jag mig en sägen från cherokee-indianerna:

Hövdingen samtalade med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom människan. Det handlar om en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, sa hövdingen. Den ena vargen lever på glädje, vänskap, kärlek, hopp, ödmjukhet, empati, mod och förlåtelse. Den andra vargen lever på vrede, bitterhet, avund, svartsjuka, självförminskning, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar med varandra och det är livets kamp, sa hövdingen. Vilken varg vinner, frågade barnbarnet. Den som du matar, svarade hövdingen.

Vilken varg matar vi?

Den senaste veckan har jag bemött en lögn som är sammanvävd för att smutskasta min arbetsplats, kyrkokansliet i Uppsala. Det sorgliga är egentligen inte att väven består av lögner. Det sorgliga är med vilken snabbhet lögnen sprids vidare utan eftertanke i sociala medier. Källkritiken kamrater. Källkritiken och eftertanken, vart tog de vägen?

Margareta Raab drogs in i väven utan att alls ha med den att göra. Därför skriver hon nu i sin blogg om sin syn på den anklagelse som lades fram på bloggen Kristen Opinion den 4 april. Länk längst ner i detta inlägg.

Jag vill inte moralisera över hur lätt det är att i sociala medier trycka gilla på en kommentar eller sida som sedan visar sig handla om något helt annat. Det är misstag vi gör, men i livet utanför surfplattan är det ännu svårare att avgöra vad som ska bemötas och vilka strider som ska tas. Ögonkontakten blir besvärande.

Ett sådant dilemma var när jag gick längst bak i tågvagnen för att hämta en kopp kaffe och väl där passade på att duscha handsprit på händerna. När jag kom tillbaka till min plats med min kaffekopp hörde jag en kvinna snett bakom viska till sin man; det luktar sprit! Att i det läget ivrigt börja argumentera för att det bara är vanligt kaffe och att jag minnsann inte druckit någon sprit och att klockan ju bara är 11.10 och att det faktiskt är vanlig handsprit som möjligen luktar men att det är bra att sprita sig när så många får vinterkräksjukan och hur skulle det vara om alla fick vinterkräksjukan och så vidare… Puh, vid det laget hade mina öron varit högröda och damen helt övertygad om att jag druckit sprit, möjligen självaste handspriten.

Med rykten är det lika svårt – vad är värt att bemöta och inte? En rimlig livshållning är i alla fall är att aldrig försöka bidra till ryktesspridning. Rykten sårar men skadar ryktesspridaren mest. Ja-sägarnas uppmärksamhet är kortvarig och framförallt trolös.

Jag läste en kolumn om att ha tolkningsföreträde till sin egen självbild. Med kloka ord applicerades det på bilden av norrbottningar som antingen vilka som helst eller eljest men framförallt upp till betraktaren att hela tiden avgöra. Konsten uppstår möjligen i betraktarens öga, men inte Norrbotten och Människan. Detsamma gäller för Svenska kyrkan, tänker jag. Vi har ett eget ansvar för vad som kommuniceras och hur vi framträder.

Självbilden är inte statisk, den som tar frågan ”vem är jag/vilka är vi” på allvar dras in i en livslång reflektion som kräver energi och förändring. Å andra sidan är alternativet att överlämna hela tolkningen till omvärlden, reducera sig till någon eller något alla kan få ha sin helt egna uppfattning om. Men att bara vilja bli sedd genom andras ögon, hur sorglig är inte en sådan hållning? En sådan människa förtärs, en sådan kyrka marginaliseras.

Nåväl. Min enkla tanke är att se livet som en pågående tolkning. Att vara ödmjuk inför de sanningar jag själv tror mig finna och djupt i mitt hjärta bära frågan vad jag egentligen vill. Den som orkar pröva sina egna livsval orkar kanske också bära det som blir fel; allt behöver inte försvaras och förklaras.

Men visst, livet tär på oss och det finns gränser för allt och alla. Vi sårar och blir sårade, men när vi vacklar inför bilder om oss själva får vi försöka återvinna omtanken som grundhållning. De allra flesta vill oss väl, förtroende är en gåva given åt alla och kärleken är meningen.

Länk till Margareta Raab:http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/