I olika media och tonläge har den senaste veckans debatt handlat om att Svenska kyrkan gör för lite för att skydda kristna flyktingar och protestera mot det pågående folkmordet av kristna i Syrien och Irak. Vem som är ”Svenska kyrkan” i sammanhanget är oklart men det landar ofta i ärkebiskopen eller ”kyrkans ledning”.

Svenska kyrkan är framförallt dess församlingar och det är i församlingarna det mesta jobbet görs. Volontärer och anställda som engagerar sig i språkcafeer, besök på asylboenden, projekt för att främja integration med mera. Det perspektivet tycks ointressant för de som påstår att Svenska kyrkan gör för lite. Den illa adresserade kritiken, bland annat i SvD, DN, Dagen och Hemmets vän, fortsätter ändå och syftet med det kan man fundera över. Vill kritikerna locka ut ”kyrkans ledning” i en debatt som ökar polariseringen mellan kristna och muslimer i stort? Sammanhanget är alltid ett viktigt perspektiv och det finns, som ärkebiskopen skriver i DN 11/2, en elefant i det samtalsrummet: Det islamkritiska tankekomplexet.

Antydningar att Svenska kyrkan är likgiltig inför kristnas situation i världen i stort och som flykting i Sverige stämmer inte men upprepas i en sådan omfattning att det kan uppfattas som sanning. Därför behövs många röster som både lyfter fram allt arbete som sker i församlingar och att vi inte ska göra skillnad på människor.

”Människa först, kristen sedan”, sa Grundtvig för 150 år sedan. Det är dags att upprepa det. Förföljelsen av människor på grund av deras tro är lika illa vilken tro det än gäller. Det måste vara möjligt att hävda det i en kristen kyrka utan att bli kallad svikare eller otrogen.

Förslagen om särskilda asylboenden för kristna är både ett besynnerligt och skrämmande korn i den här gröten. Lär oss inte historien från Sydafrika och USA att åtskillnad som politik inte fungerar? En politik som cementerar rädsla för de som inte är som mig och fokuserar på det som skiljer oss åt istället för på det som förenar oss – det mänskliga. Och sådana förslag öppnar också upp för makthavare som kan dela upp folk i grupper på oklara grunder, för vem avgör vem som är kristen? Var ska muslimerna bo? Och de som är varken eller? En folkdomstol ledd av…tja, vem? Kyrie eleison.

Alla har rätt till ett liv utan våld och det som sker mot kristna flyktingar både i hemlandet, längs flyktvägen och i Sverige är fruktansvärt och ska fördömas. I lokala media berättas ofta om det arbete församlingar gör för att skapa mötesplatser som underlättar integration och vardagsliv. Där möts kristna och muslimer på ett medmänskligt plan. Där anar vi också en framtid bortom den åtskillnad historien borde avskräcka drakarnas och tabloidernas debattörer från att väcka till liv.