Det hände sig vid denna ljuva sommartid att jag var på en butik i Uppsala. In i butiken kom en man som drog till sig min och mångas uppmärksamhet. Han var barkroppad, vältränad och brunbränd, dold enbart i ett par korta snickarbyxor med snickarbälte till. Det hängde en massa hammare och grejjer runt hans midja. Tatueringarna var väl synliga och korrekt utförda, solbrillorna så mörka som bara svart kan vara. Han var helt enkelt inte svår att lägga märke till. Och han visste om det.

Han uppträdde som vore han nederstigen från himmelen. Med lätt vaggande och muskulös gång gick han långsamt runt i butiken. Han tog tid på sig i kassan och den väldigt kortväxta men påklädda kvinnan i kön bakom hade svårt att förhålla sig. Men i kassan mötte han sin motståndare. Eller överkvinna.

När den nederstigna mannen skulle betala tittade kassörskan på honom, satt tyst en stund och bad sedan om legitimation. Och som han kom av sig! Legitimation tack, och hans kropp sjönk ihop en linjal. Men han visade sitt leg med ett fortfarande självsäkert leende, för han visste ju rimligen hur gammal han var. Trots allt.

Kassörskan tittade långsamt på legget och mannens ansikte, två gånger upp och ner, sen sa hon: Och ögonen tack. Så mannen fick ta av sig sina svarta solglasögon, hans självsäkra leende krackelerade och med fumlande rörelser samlade han ihop sina flaskor. Och sig själv.

Han kom som nederstigen från himmelen. Han lämnade butiken som en av oss. Nedertagen.

Kanske gick det inte till på precis det sättet men det är så jag vill minnas det. Och vila i hoppet om att han lärde sig något av det. Lugnare andning, färre solglasögon. Öppnare attityd.

Och jag hedrar kassörskan. Hon såg igenom allt, både solbrillorna, tatueringarna och solbrännan. Kom igen, var ju hennes budskap. Inse att du är en av oss. Visa respekt. Klä på dig, inte för att nakenhet är ett problem men för att inget bett dig visa upp dig. Det här är en butik, ingen gympasal.

Jag låter urgammal. Fine, då får det vara så. Kanske kassörskan lärde mannen att kliva ner några steg på stegen. Den människa som har modet att försöka vara mera människa strävar inte mer uppåt utan mer neråt. Närmare livet, inte bort från det. Djupare, inte högre.

Jag tror på Gud, nederstigen från himmelen för att vara mitt ibland oss. Jag tror också på människan, nedertagen från himmelen och illusionen om att själv vara Gud.

Och ögonen tack. I kassörskans ord gömmer sig både en befrielse och ett löfte. Möt min blick. Och bli till.

Som ett insmugglat knallskott i en blåvit hejaklack öppnar internet famnen för anonyma påhopp. Det finns så många ord utan ansikte, så mycket hat och vrede gömt i nätets anonyma skugga. Bokstäver som blir till knivar i vår hand med vilka vi kan såra utan att möta den andres blick och avkrävas ansvar. Jag tänker på vad det gör med oss och vem det är mest synd om: Den som utsätts för orden eller den som uttrycker dem.

Visst, anonymitet är ett viktigt skydd. Utan den skulle visselblåsaren aldrig kunna andas en ton, inga larm eller avslöjanden tvinga makten till förändring. Anonymiteten värnar viktiga värden, men inte rätten att kränka, håna och hota. Missbruket av den, är dess största hot.

På Svenska kyrkans nationella Facebooksida använder vi logotypens sköld som profilbild men skriver under med förnamn som signatur. Steget från en kall myndighetsmässig ton till en varm och mer personlig har varit stort men inte alldeles enkelt. Det kostar på att ärligt försöka visa sig som den man är i sociala medier. Samtidigt är det en förutsättning för att kunna reflektera tillsammans. Vilket vi vill i våra kanaler.

Balansen mellan anonymitetens skydd och ansiktets öppenhet är inte heller enkel i bloggar och kommentarsflöden. Dold bakom signaturen ”anonymous” och en siluett kan vi skrika ut förolämpningar, lögner och hot och heja på hatet på nätet. Ännu lättare blir det när vi slipper se den vi förolämpar, så vi inte behöver ta ansvar för såren och smärtan våra ord kan orsaka. Hur många flöden finns det inte som kokar av oförskämdheter och raljans utan eftertanke och minsta gnutta av omsorg och sanning? Den som möjligen, öppet med sitt namn, skulle vilja bidra med en kommentar för att vidga perspektiven eller lugna tonen låter bli, i rädsla att bli dränkt i ett sunkigt flöde.

Sambandet mellan bokstäver och blick blir påtaglig i en film som presentas i Resumé. Filmen visar hur män kommer av sig och vill be om ursäkt när de läser upp hatmejl andra män skrivit till kvinnor samtidigt som de ska möta kvinnans blick när de läser mejlen.. Se mig i ögonen, säger den som vill veta sanningen om både kärlek och hat. Och be om förlåtelse.

Jag tänker på vad Immanuel Levinas skriver om ansiktet: Ansiktets hud är den naknaste huden, den mest blottade. Den naknaste, fastän dess nakenhet är anständig. Och samtidigt den mest blottade: det finns i ansiktet en väsentlig fattigdom, vilket bevisas av att man försöker maskera denna fattigdom genom att förställa sig, genom att se obesvärad ut. Ansiktet är utsatt, hotat, som om det inbjöd till våldshandlingar. Samtidigt är det ansiktet som förbjuder oss att döda.”

Jag tänker också på en rapport jag läste för många är sedan, skriven av professor Eva Hamberg. Den beskrev svenska folkets gudsbild, och jag vill minnas att ett av kapitlen hade rubriken ”En Gud utan ansikte”. Det handlade om att många tror på Gud men få på Jesus Kristus. Konsekvensen blir en Gud utan ansikte; konturlös, anonym och till intet förpliktigande. Jesus är Guds ansikte, i honom avspeglas Guds sanna väsen. I honom ser vi sanningen, även den om oss själva.

Som Jesus mötte makten och medmänniskan med sin öppna blick, möter Gud vår. Det hände då, det händer nu. Vad händer om vi vågar ta ett steg ut ur skuggan och möta varandras? Blicken bakom bokstaven?

Skapelsens första morgon svepte en gudsvind fram över vattnet. Den finns kvar och fyller allt. Var skulle jag komma undan din närhet, vart skulle jag fly för din blick, frågar kung David i en tacksam utandning 1000 år före Kristus. Jag är med er alla dagar, sa Jesus som en konsekvens av allt detta. Min tro är att Gud är livets källa, oavsett vår tro.

Det betyder isåfall att humanetikernas kamp för att skapa sekulära frizoner utan Gudsnärvaro är hopplös. Om man så ritar in en gudsfri ruta på varje skolgård, så är Gud ändå där. Det betyder också att det inte går att prata om liv och död, människans villkor och skapelsens kondition utan att prata om Gud.

Ändå finns de dem som tycker att Svenska kyrkan ”pratar för lite” om Gud. I debatten kring Timbros rapport, där Svenska kyrkans ledning påstås vara formad inom ett marxistiskt ramverk, anklagas kyrkan för att ägna för mycket tid åt sådant som klimathot, krig och orättvisor. Som om det inte har med Gud att göra. Birger Schlaug, det före detta språkröret för Miljöpartiet, tas som sanningsvittne då han enligt Timbro inte tycker kyrkan ska ägna sig åt miljö. Kyrkan borde ägna sig åt Gud istället, som om Gud kan begränsas till en ritad gudsruta på varje skolgård.

I Människor och tro i P1 fick jag frågan för nån vecka sedan om jag inte har hört kritiken att Svenska kyrkan ”pratar för lite” om Jesus. Den som lyssnade hörde tröttheten i mitt svar… Hallå, välkommen till Svenska kyrkan. Varje dag pratar vi, sjunger, ber, lyssnar, gestaltar, smakar den gudsvind som blivit människa i Jesus Kristus. Det är inte hur många gånger vi säger ordet Jesus som är det viktiga – tänk om det vore så enkelt. Det viktiga är hur vi låter gudsvinden svepa genom våra händer, fötter och hjärtan. Så att ordet blir kött.

Stig-Björn Ljunggren skriver i en krönika i Piteå-tidningen förra veckan att ”kyrkan har droppat Gud för att inte irritera”. Jag vet inte riktigt vad han menar, men mot slutet faller han in i det svepande snacket om att kyrkan och ärkebiskopen inte vågar tala om Gud. Jag tänker att eftersom ”så många” – Schlaug, Stig-Björn, Sturmark och Timbro – lutar åt att kyrkan borde göra nåt annat än hon gör idag så irriterar hon uppenbarligen. Hon låter sig nämligen inte begränsas, lika lite som Gud kan begränsas.

Kyrkans uppdrag är att i varje tid gestalta evangeliet i ord och handling. Det sker ibland genom debattartiklar i riksmedia men framförallt genom dagligt arbete i alla församlingar. Där är sanningens ögonblick, när ”pratet om Jesus och Gud” blir till tröstande samtal med sörjande, en varm soppa till hungrande och en blick till den som ingen ser. Allt hör ihop: i debatt och samhällsengagemang ska kyrkan ge röst åt de svaga och utsatta och värna skapelsen som helhet och mänskligheten som en enda kropp.

Så, välkommen till Svenska kyrkan! Visst, det kan kännas tomt och ihåligt ibland, även irriterande eller meningslöst. Men grejen är att Gud inte ens begränsas av kyrkan. Tillsammans får vi svepas med av gudsvinden för att älska världen tillbaka till Gud. Det behövs. I ord och handling.

Vi är vad vi äter, fastnar i lyxfällor och gråter med alla som blir utröstade ur nån såpa. Vi är våra egna domare, juryn är bara på låtsas och vad vi stoppar i oss är vårt eget val. Sakta formas mardrömmen; att själv bli utröstad ur alla sociala sammanhang, tappa kontrollen över ekonomin och bara bli tjockare och tjockare. Och den största av alla mardrömmar: Att möta bilden av sig själv på Aftonbladets löpsedel, uthängd som en solkig syndare. Korsfäst vid närmsta Pressbyråkiosk.

Zygmund Bauman är en klok man. Bara att läsa titlarna på hans böcker leder till ökade insikter och framförallt en vilja att ta del av hans. För några år sedan skrev han ”Flytande rädsla” och där beskrivs vår tids obestämbara rädsla och hur den jagar oss bort från vårt gemensamma ansvar. Dokusåpor och löpsedlar förleder våra sinnen, men även den verkliga världen har kommit närmare. Den presenteras aldrig som ett löfte, alltid som ett hot. Det är kaos och chocker och ständiga faror. Den mediala beskrivningen av flyktingsituationen är ett bra exempel. Det är inte flyktingarnas kris som fokuseras, utan den kris som drabbar oss som tvingas ta emot dem. Och alltmer sällan är det romernas situation som skildras utan istället besväret att tvingas kliva över deras ben som täcker trottoaren.

Ju mer perspektivet reduceras till bara mitt eget liv – så drabbas DU av krisen!!! – desto större blir rädslan och desto mindre empatin. Istället för att höja blicken och tänka efter ringer vi och röstar bort Ewa Fröling ur Lets dance och tar fästingvaccin fast vi bor i Jokkmokk.

Nu går vi in i stilla veckan, öppet mål för den som vill låta sitt liv tvinnas samman med Guds. ”De förmögna kommer för sällan till kyrkan” sa en kyrkdam i DN’ s djuplodande reportage i söndags om Sverigedemokraternas tillväxt på förmögna Östermalm. Hon har så rätt. Att gå i kyrkan är att utmanas av verkligheten bortanför min egen men också att få dela våndan och uttrycka längtan med andra. I kyrkan lyfts perspektiv som sällan skildras.

Nya löpsedlar kommer att spikas upp, nya avslöjanden att ske. Absolut. Det kanske till och med är bra. Men den här veckan kan vi väl försöka hitta tillbaka till det större sammanhanget? Vägen ur rädslan heter tillit. Till mig själv, andra och påskdagens löfte.

Jag går till kyrkan för att släppa taget och finna det på nytt. Nånting sker, oavsett min upplevelse av det. Det är därför jag går, inte för att fira en seger eller sörja en förlust. Jag går för att utsätta mig för något och Någon bortom mitt egna.

Jag vet, det låter fromt det jag skriver. Men så är det, jag har glädjen att ha funnit en församlingskyrka som känns meningsfullt att engagera sig i. Kyrkan är en plats och gemenskap som rymmer det djupast mänskliga och gudomliga. Där möter vi varandra, oss själva och den Gud som gett oss livet.

Men Gud bor inte i ett hus byggt av människors händer. Gud fyller hela universum med sin närvaro och det går inte att gradera närvaron. Gud är lika närvarande i en skogsdunge som i en domkyrka och ett hjärtas viskning är lika mycket värt som tusen människors böner.

Den här veckan har det skrivits en del om bilden av Svenska kyrkan. Bilder som ofta tar fasta på antingen egna upplevelser eller enskilda företeelser; vi älskar hela Svenska kyrkan för dess diakonala arbete lokalt eller vi förfasas över hela Svenska kyrkan för att en präst är med i programmet Gift vid första ögonkastet. Det ena tas som intäkt för kyrkans relevans, det andra för dess identitetskris. Båda bilderna kan vara rätt och fel, men ingen av dem är hela bilden.

I stunder av tvivel på hur kyrkans arbete matchar människans längtan, brukar jag följa trådar på Svenska kyrkans facebooksida. Den redaktion för sociala medier vi byggt upp på kyrkokansliet är synnerligen aktiv med redaktörer som arbetar i jour. Idag fungerar sidan som en kyrka på nätet. Äkta möten, delad glädje, uttryckt längtan. Precis som de böner som skrivs på bönewebben vittnar inlägg och kommentarer på Facebooksidan om en djup längtan efter tro och mening. Det är som att vi blir ännu mer nakna inför mötet med det gudomliga och vår andlighet på nätet, än med ytterjackan på i en kyrkbänk.

Viktigare än bilden av Svenska kyrkan är möjligheten för människor att söka, uttrycka och växa i sin tro. Det finns runt 3500 kyrkobyggnader. Men mötena är möjliga överallt. Jag tror vi behöver stötta varandra för att orka livets väg. Tvivlar du på mig, möt din egen och andras längtan på någon av följande platser:
www.svenskakyrkan.se/be
www.facebook.se/svenskakyrkan

Som en röd tråd genom Nya Testamentet går tanken på att inte göra skillnad på människor. Jesus samlar en brokig grupp lärjungar omkring sig, med olika bakgrund och ställning. ”Allt vad ni vill att människor ska göra er, det ska ni göra dem”, säger han och tycks mena att mänskligheten är en. Om ni bara gör gott mot dem som gör gott mot er, ska ni ha tack för det, frågar han retoriskt och vill vidga vårt ansvar för varandra. Jakob sammanfattar det hela i sin kärnfulla vers: gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus.

Trots det fortgår polariseringen mellan kristna och muslimer här i Sverige, ofta påhejad av företrädare för kristen tro och kristna publikationer som Dagen. Svenska kyrkan fortsätter å andra sidan att anklagas för att vara för tyst om förföljelsen av kristna, trots flera uttalanden av bl a ärkebiskopen som tydligt markerat det fruktansvärda i det folkmord som nu pågår i världen.

Det är möjligt att polariseringen har naiva syften, som nån slags känsla av att ”vi”, dvs de kristna, ska värna om vår egen familj medan ”dom”, dvs muslimerna, får ta hand om sig själva. Men den där elefanten i samtalsrummet som ärkebiskopen talat om, det islamkritiska tankekomplexet, fortsätter ställa till det. ”Vi” blir lätt vi svenskar, eller européer, medan ”dom” blir invandrare, flyktingar och utomeuropéer. Och plötsligt befinner vi oss i den dypöl ur vilken främlingsfientligheten hämtar sin näring. Särskilda asylboenden för kristna…tja, varför inte särskilda boenden för kristna överhuvudtaget. Eller svenskar. Eller västeuropéer. Kom låt oss bygga murar mellan folkslag…

Den kände journalisten Kjell Albin Abrahamson har den senaste tiden skrivit några kolumner som på ett obehagligt sätt öppnar upp för sådana strömningar, även om det kanske inte är hans medvetna avsikt. Nyligen skrev han i LT Östersund att ”inflödet av flyktingar från muslimska länder har skapat en rädsla för att sedvänjor negativt förändrar europeisk kultur”. Ok, vilka ur-europeiska sedvänjor är hotade? Ja, mot slutet skriver han att ”det civiliserade livet uppstod i kristna samhällen, inte muslimska eller buddhistiska”. Ok, vi pratar alltså civiliserat liv mot ociviliserat liv… I sin kolumn tänjer han polariseringen på ett förbluffande oblygt sätt som om flyktingarna är ett hot mot vårt civiliserade liv. Helt klart veckans peak i mitt flöde.

Den 31/10 i år inbjuder Vatikanen och Lutherska Världsförbundet, med runt 150 medlemskyrkor, till ett gemensamt möte i Lund. Påven närvarar, tillsammans med många andra religiösa ledare. Temat är ”från konflikt till gemenskap” och syftet är bl a att visa att ”togetherness” är möjlig i vår tid. Att det finns en annan hållning än polarisering, segregation och främlingsfientlighet. Att den bibliska hållningen är att Gud har skapat alla människor lika och att kyrkans uppdrag är att älska världen tillbaka till Gud. Jag hoppas mötet kan bli en fackla i ett Europa som just nu mörknar.

I allt fler kolumner och insändare förordas åtgärder som gör skillnad på människor idag. Vi mot dom. Kristna mot muslimer. Européer mot resten. Förra veckan skrev jag att det måste vara möjligt att samtidigt både hävda att det är fruktansvärt med den förföljelse som nu sker mot kristna och att all förföljelse av troende är lika fruktansvärd. Att det, inte minst i en kristen kyrka, måste vara möjligt att värna sina kristna bröder och systrar utan att samtidigt bygga upp de murar Jesus bröt ner.

Säg att det är möjligt.

Alla som har försökt fixa en punktering på cykeln vet detta: Allting är mycket mer komplicerat än det ser ut att vara. Jag har levt med den insikten sedan första barnets första punka och finner ofta tröst i den.

Å andra sidan stöter jag ibland på den skenbara frågan: Hur svårt kan det vara! Det är sällan en fråga, det är oftare ett förminskande av den som kan se flera perspektiv samtidigt eller en övertro på egna och enkla sanningar.

Det finns ett djupt dike strax intill båda dessa påståenden: Tystnaden. Antingen blir jag tyst för att jag att jag inte tror mig förstå eller för att andra verkar begripa allt.

Jag vill inte vara tyst. I mitt jobb får jag del av tusen pågående debatter, jag ser hur förklaringar glöms bort och förminskanden sprids. Och jag ser tystnaden, uppgivenheten inför svårigheten att föra ett inlyssnande samtal oavsett om det är i tryckta eller otryckta medier. Och tröttheten inför unkna kommentarer.

I den här bloggen kommer jag varje vecka att kommentera aktuella mediahändelser ur ett perspektiv som både bottnar i min kristna tro och min roll som kommunikationschef. Jag vill tro på flera perspektiv och formulera mitt eget. Inte vara tyst helt enkelt.

Välkommen att följa och kommentera Min syn på saken!