Jag blir sorgsen när jag läser avslöjandena om Mona Sahlin och den där livvakten. Kanske är allt sant, men vill jag veta alla detaljer och påminnas om det som kanske blev fel redan förr? Och vad tror jag mig egentligen förstå? ”Det blir bra Gunnar”, sa hon när jag skulle inta scenen direkt efter Ronny Eriksson på Arbetsmarknadsdepartementets jubileumskonferens i Luleå för tusen år sedan. Hennes ord gav mig styrka, och jag vill minnas henne för dem.

Och Kommunals ordförande Annelie Nordström, inte tror väl någon att hon tog förtroendeuppdraget med onda avsikter? Jag känner henne inte, men jag litar fullt ut till hennes ärliga avsikt. Sen faller hon likt Mona i de djupa schakt som redaktioners grävgrupper gräver. Gropar svåra ta sig ur utan vänner som både kan se bortom svarta rubriker och krypa ner i gropen för att dela förödmjukelsen.

Visst, jag invänder nästan självmant mot vad jag nu skriver. Makt korrumperar och makt ska granskas. Absolut. Sen flera månader tillbaka gör både Aftonbladet och Ekot en granskning av Svenska kyrkan. Ekot med fokus resor, Aftonbladet med fokus nånting, vadsomhelst men nånting. Och visst, det finns värderingar och beteenden som inte är okej och som granskningar kan hjälpa oss ta tag i. Men det är nåt med det där mörkerseendet jag har svårt för, särskilt när det så uppenbart drabbar människor som i grunden vill väl. Avslöjanden som bara vill döma, sällan förklara. Vi får se var vi hamnar i Svenska kyrkans fall. Utgångsläget är illa när giljotinen redan är riggad och folkdomstolen otålig.

Det är synd om människan, som Strindberg sa. Sanningen är väl att det bor en löpsedel inom oss alla. Kanske fladdrar den långt därinne, dold bakom en välknuten slips eller välstruken blus. Eller så är den alltid för våra ögon, en ständig källa till skuld och självförakt. Löpsedeln lovar pinsamma avslöjanden. Men vad lär oss en löpsedel?

Varje människa är en berättelse och bakom varje avslöjande finns en historia. Kanske inte en ursäkt, men en djupare berättelse som kan öppna för en annan förståelse. Allting är alltid mycket mer komplicerat än det ser ut att vara.

Det tragiska för de som avslöjas och hängs ut är att ingen orkar lyssna till den längre berättelsen. Löpsedeln eller det korta klippet med hundra hatiska kommentarer på Fejjan antas säga allt, dagen efter är det andra avslöjanden som gäller. Två dagar efter en massaker avslöjar Aftonbladet sommarens sämsta lådviner och Expressens hur många sockerbitar som gömmer sig i 91 livsmedel. That’s nyhetsvärdering.

Kvällstidningarna gör sitt jobb och fyller uppenbarligen något slags behov. Men tänk om ett av de behoven just är flykten från våra egna liv? Så länge vi kan svära över andras försyndelser slipper vi ta itu med våra egna. Löpsedlarna erbjuder både avrättning och undanflykt. Men de eldar också på rädslan som vill kväva oss; mardrömmen att själv hängas ut även med de brister vi inte ens själva känner. Dagen då allting dras fram och ingen bryr sig om din förklaring. Dagen då du, bara du, blöder trycksvärta för världens synder och dina.

Åh, livet handlar så mycket mer om att söka glädjen mitt i all möda; att försöka se guldkornen och njuta av dem. Jag tror att varje ”chock” och ”avslöjande” äter en bit av vår livsglädje, den förvrider perspektivet bort från glädjen till skandaliserandet och moraliserandet.

Kanske överdriver jag. Och granskning behövs. Absolut, absolut, absolut. Men tänk om vi lite oftare kunde se på varandra med Guds förlåtande blick. Blaise Pascal sa att religionens främsta bidrag är att påminna människan om hennes storhet och elände. Inte antingen eller utan både ock. En löpsedel rymmer sällan mer än ett perspektiv.

Jag går till kyrkan för att släppa taget och finna det på nytt. Nånting sker, oavsett min upplevelse av det. Det är därför jag går, inte för att fira en seger eller sörja en förlust. Jag går för att utsätta mig för något och Någon bortom mitt egna.

Jag vet, det låter fromt det jag skriver. Men så är det, jag har glädjen att ha funnit en församlingskyrka som känns meningsfullt att engagera sig i. Kyrkan är en plats och gemenskap som rymmer det djupast mänskliga och gudomliga. Där möter vi varandra, oss själva och den Gud som gett oss livet.

Men Gud bor inte i ett hus byggt av människors händer. Gud fyller hela universum med sin närvaro och det går inte att gradera närvaron. Gud är lika närvarande i en skogsdunge som i en domkyrka och ett hjärtas viskning är lika mycket värt som tusen människors böner.

Den här veckan har det skrivits en del om bilden av Svenska kyrkan. Bilder som ofta tar fasta på antingen egna upplevelser eller enskilda företeelser; vi älskar hela Svenska kyrkan för dess diakonala arbete lokalt eller vi förfasas över hela Svenska kyrkan för att en präst är med i programmet Gift vid första ögonkastet. Det ena tas som intäkt för kyrkans relevans, det andra för dess identitetskris. Båda bilderna kan vara rätt och fel, men ingen av dem är hela bilden.

I stunder av tvivel på hur kyrkans arbete matchar människans längtan, brukar jag följa trådar på Svenska kyrkans facebooksida. Den redaktion för sociala medier vi byggt upp på kyrkokansliet är synnerligen aktiv med redaktörer som arbetar i jour. Idag fungerar sidan som en kyrka på nätet. Äkta möten, delad glädje, uttryckt längtan. Precis som de böner som skrivs på bönewebben vittnar inlägg och kommentarer på Facebooksidan om en djup längtan efter tro och mening. Det är som att vi blir ännu mer nakna inför mötet med det gudomliga och vår andlighet på nätet, än med ytterjackan på i en kyrkbänk.

Viktigare än bilden av Svenska kyrkan är möjligheten för människor att söka, uttrycka och växa i sin tro. Det finns runt 3500 kyrkobyggnader. Men mötena är möjliga överallt. Jag tror vi behöver stötta varandra för att orka livets väg. Tvivlar du på mig, möt din egen och andras längtan på någon av följande platser:
www.svenskakyrkan.se/be
www.facebook.se/svenskakyrkan

Alla som har försökt fixa en punktering på cykeln vet detta: Allting är mycket mer komplicerat än det ser ut att vara. Jag har levt med den insikten sedan första barnets första punka och finner ofta tröst i den.

Å andra sidan stöter jag ibland på den skenbara frågan: Hur svårt kan det vara! Det är sällan en fråga, det är oftare ett förminskande av den som kan se flera perspektiv samtidigt eller en övertro på egna och enkla sanningar.

Det finns ett djupt dike strax intill båda dessa påståenden: Tystnaden. Antingen blir jag tyst för att jag att jag inte tror mig förstå eller för att andra verkar begripa allt.

Jag vill inte vara tyst. I mitt jobb får jag del av tusen pågående debatter, jag ser hur förklaringar glöms bort och förminskanden sprids. Och jag ser tystnaden, uppgivenheten inför svårigheten att föra ett inlyssnande samtal oavsett om det är i tryckta eller otryckta medier. Och tröttheten inför unkna kommentarer.

I den här bloggen kommer jag varje vecka att kommentera aktuella mediahändelser ur ett perspektiv som både bottnar i min kristna tro och min roll som kommunikationschef. Jag vill tro på flera perspektiv och formulera mitt eget. Inte vara tyst helt enkelt.

Välkommen att följa och kommentera Min syn på saken!