Advent! Fyllda kyrkor. Förväntan och igenkännandets glädje.

Kan alla som vill, komma in genom porten? Hur är det för den som är rullstolsburen, inte orkar gå ut från sin bostad eller som har svårt att gå i grusgångar upp till en kyrka och en hög trappa?


Por­tar, öpp­na er vi­da!

Höj er, uråld­ri­ga dörrar!

Låt ärans ko­nung dra­ga in! ( ur Ps 24)

Advent! Fyllda kyrkor. Förväntan och igenkännandets glädje. Ett nytt kyrkoår har tagit sin början, ett nådens år som också är temat för första advent.

Att lyssna till budskapet att porten till Guds kärlek och förlåtelse öppnats och att vi alla får finnas med i goda sammanhang borde alla människor ha rätt att att ta del av.

Det finns en berättelse om en liten pojke som var på besök hos doktorn som mycket pedagogiskt frågade om pojken ville lyssna, och la stetoskopet på hans hjärta och frågade: Kan du höra vad det är som tickar? Pojken funderade och sa : Är det Jesus som knackar?

Vilken klok fråga!  Är det Jesus som knackar på vårt hjärtas inre dörr och är riktningen inifrån och ut i världen eller tvärtom? kanske båda. Den här berättelsen ger mig en god känsla men också mycket att fundera på. Vem är det som knackar på vårt hjärtas dörr? 

Advent är ju förberedelsetid, tiden att lyssna i väntan på han som skall komma, Immanuel. När Gud vill visa vem och vad det gudomliga är, sänder han sin son, ett barn föds i vår värld och visar vårt grundläggande behov av varandra.

Genom honom har de uråldriga portarna öppnats på nytt och vi får redan här och nu en glimt av det himmelska när vi firar vår gudstjänst. Vi lyssnar på välkända bibeltexter och ber våra böner. Och när vi sjunger händer något fantastiskt som man kan bekräfta empiriskt, våra hjärtan slår i takt med varandra. Fast vi aldrig setts förut hör vi samman för vi har stämt möte med Skapelsens Herre på en plats där himmel och jord landar för en stund!

Det blir en påminnelse i adventstid att kyrkan är bärare och möjliggör att den fysiska kyrkporten öppnas så att alla kan komma in och ta del av budskapet om Guds kärleks makt. En kraft som kan förändra livet. 

Men kan alla som vill, komma in genom porten? Hur är det för den som är rullstolsburen, inte orkar gå ut från sin lägenhet eller som har svårt att gå i grusgångar upp till en kyrka och en hög trappa?

Om detta funderar jag när jag öppnar porten till en av de kyrkobyggnader  som jag tycker så mycket om. Och en liten gnagande oro gör sig påmind om vi verkligen gör allt vi kan för varandra. Det får bli en del av min förberedelse i adventstid.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.