Ingen kan ha missat att Libyens diktator Muammar Gaddafi dödades igår av det nationella rebellrådets styrkor. Det går att säga mycket om sättet det skedde på. Ett skott i pannan från nära håll – en ren avrättning, enligt de källor som finns tillgängliga i form av bland annat foton och videos som cirkulerar i sociala medier. Man kan konstatera att det knappast är ett bra startskott för en aspirerande demokrati att avrätta den forne diktatorn. Demokrati tar tid och energi att skapa. Det handlar om både värderingar och institutionsbygge. Det handlar om samhällelig tillit, det nya landet ska ju till viss del byggas av forna fiender.
Det är därför lätt att se att vägen mot ett fritt och demokratiskt Libyen är mycket lång. Den kantas av otaliga risker, varav ett uppblossande inbördeskrig mellan segrarna i kampen mot den gamla regimen kanske är den allvarligaste. Samtidigt är det svårt att förebrå libyerna för att de tar genvägen, förbi rättssalen, i det här fallet. Det är samma pragmatism som hyllas inom världens politiskt tyngsta demokrati – USA, och som fick sitt tydligaste utlopp i och med dödandet av bin Ladin tidigare i år.
Istället är det mot Tunisien som blickarna bör riktas i helgen. Tunisien var som bekant det land där vad som senare kom att kallas den arabiska våren startade. I december förra året fick folk i det eftersatta tunisiska inlandet nog och protester mot fattigdom, arbetslöshet och matbrist plockades snabbt upp av den tunisiska medelklassen som hade fått nog av politisk ofrihet. Protesterna blev nationella. Och resten är, som det heter, historia. Modern historia.
Nästa kapitel i den historieboken skrivs på söndag. Då går tunisierna till val. Ett nationell konstituerande församling, som också kommer fungera som en sorts parlament ska väljas. Dess första och främsta uppgift kommer att bli att skriva en ny konstitution. Detta är ett val som på många sätt kan avgöra vilken väderlek som kommer råda under nästa arbiska årstid. Ett lyckat och demokratiskt val kan skicka en svallvåg genom framför allt Nordafrika. Valet är väl förberett, och modellerat efter förebild från de palestinska valen 2006 – allmänt erkända som en demokratisk framgång i arabvärlden. Men bilden från Tunisien är långt ifrån entydig.
På utmärkta engelskspråkiga The Arabist bloggar exempelvis Issandr el Amrani från ett Tunis bubblande av valfeber. Men den sammantagna bilden av Tunisien två dagar inför valet är splittrad. I de inlandsstäder där upproret startade pyr åter missnöjet, folk saknar fortfarande både jobb och mat för dagen. Många rykten cirkulerar också kring de gamla maktapparaternas försök att via stora ”partibidrag” försöka hålla kvar vid delar av den makt de förlorade vid revolutionen. Resterna av den gamla säkerhetspolisen mobiliserar också för att säkra sin del av kakan. Och bilden av det politiska landskap som växer fram är oerhört splittrad. Mer än hundra partier ställer upp i valet. I ett land med cirka 10 miljoner invånare. Det finns en befogad rädsla för ett oerhört splittrat parlament.
I vassen lurar också mångas farhågor om en islamistisk flodvåg. Det största partiet i opinionsmätningarna är också det islamistiska renässanspartiet – An-Nahda – ett parti som ser sin förebild i turkiska AKP, och som å ena sidan säger sig försvara demokratiska ideal, men som å andra sidan hotar med bland annat begränsningar i yttrandefriheten. Man ska kanske inte överdriva det islamistiska hotet i Tunisien, som är ett av de mer sekulariserade arabstaterna. Men de förväntade valframgångarna för An-Nahda skulle tveklöst stärka de islamistiska krafterna även i andra delar av regionen. Inte minst i Egypten, där val planerats för den 28 november.
Och just med tanke på läget i Egypten är helgens historiska val anledning nog för att hålla tummarna så de vitnar. Signalerna från regionens stormakt är oroande, i synnerhet militärregimens jakt på mr-organisationer vilken Svenska kyrkans samarbetspartner Euro-Mediterranean Human Rights Network rapporterar om i veckan.
Den arabiska hösten behöver en klar och sprakande vacker dag på söndag för att skingra det envisa lågtryck som dominerat regionen den senaste tiden. Istället för att fira dödandet av Gaddafi behöver regionen fira en demokratins seger. Det vore ett riktigare steg framåt mot att bygga ett öppet och fritt samhälle. Ett litet steg på tusenmilafärden mot att skapa den samhälleliga tilliten – grunden för den fungerande demokratin.
Henrik Fröjmark, handläggare för fred, demokrati och säkerhet
Lämna ett svar