Det är inte alltid vi i det civila samhället jublar över det som Världsbanken gör. Men idag är det faktiskt dags att fira. I samband med Världsbankens och IMF:s vårmöten denna vecka presenteras Världsbankens Strategy for Social Protection and labor. Där slås bland annat fast att det är en central del av Världsbankens uppdrag att stödja uppbyggnaden av sociala trygghetssystem i utvecklingsländer – barnbidrag, folkpensioner, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar, etc. Med utgångspunkt i en rad konkreta exempel visar de hur sociala trygghetssystem kan minska fattigdom och ojämlikhet, ge ökad trygghet vid kriser och också bidra till ökad utveckling och tillväxt.
Att sociala trygghetssystemen kan vara just så betydelsefulla för människor och samhällen vet alla vi som tar den svenska välfärden för given. Att sociala trygghetssystem kan ha samma betydelse i fattiga länder, och att det faktiskt kan vara möjligt att utveckla dem där, är kanske en nyhet för många. Kyrkans tidning skrev i en ledare nyligen att Svenska kyrkans skrift Pengar i handen är en ”ögonöppnare” i den här frågan.
Världsbanken betonar i sin strategi att det måste utvecklas system som är mer inklusiva – som omfattar alla människor – och att man måste gå från dagens ofta fragmentiserade biståndsprogram till breda harmoniserade system. Strategin ger också ett tydligt stöd för Social Protection Framework Initiative, ett gemensamt men flexibelt koncept för hur utvecklingsländer kan utveckla ett minimipaket av social trygghet som tagits fram av FN-organ som Internationella Arbetsorganisationen ILO, Världshälsoorganisationen m.fl).
Allt detta är jättebra. Om det är något som man skulle kunna önska, så är det att Världsbanken skulle ha ett tydligare rättighetsperspektiv i strategin. Det harexempel UNICEF i sin nya strategi för social trygghet.
Det viktiga nu är att Världsbankens strategi implementeras i praktiken, att den får tydliga konsekvenser i bankens utlåning och verksamhet. En central fråga är också om Banken menar allvar med sitt nya fokus på sociala satsningar också när de utformar sina råd om ländernas ekonomiska politik. Eller kommer de, som vid flera tidigare tillfällen, kräva att länderna skär ner på de sociala utgifterna?
Frågan är när svenska regeringen också inser betydelsen av att stödja utvecklingen av sociala trygghetssystem och gör detta till en central del i Sveriges utvecklingssamarbete. Det finns en indikation på att detta skulle ha ett stöd i den svenska befolkningen. Enligt en webbfråga från tidningen Dagen svarade 73 procent ja på frågan ”Bör Sverige stödja trygghetssystem i andra länder?”
Gunnel Axelsson Nycander
Lämna ett svar