Klimattoppmötet COP18 i Qatar har pågått i drygt en vecka och väldigt mycket återstår att lösa innan det är tänkt att sluta på fredag. Jag ska försöka redovisa de tre-fyra viktigaste under de kommande dagarna.
Förutom diskussioner om klimatfinansiering och ökade ambitioner av utsläppsminskningar så är den mest brännande frågan på dagordningen något som kallas ”varm luft” eller ”hot air”. Enkelt uttryckt kan man förklara det som utsläppskrediter under Kyotoprotokollet. Alla länder som har bindande åtaganden under Kyotoprotokollet ska minska sina utsläpp av växthusgaser under perioden 2008-2012 i olika grad i förhållande till 1990 års nivå. Om man lyckas sänka sina utsläpp mer tilldelas man en motsvarande mängd ”utsläppskrediter”, eller AAU:er (Assigned Amount Unit). Dessa kan sedan, i teorin, säljas till de länder som eventuellt inte klarat sina åtaganden.
Det finns flera problem med detta system. För det första har de flesta länderna fånigt låga åtaganden. (Bland dem Sverige som egentligen t.o.m. hade rätt att öka sina utsläpp med fyra procent.) De flesta forna sovjetstater har ekonomier och industrier som kollapsade 1991 vilket innebär att deras utsläpp idag är en bråkdel av vad de var 1990. Dit hör bl.a. Kazakstan som under denna COP har ansökt om att få åtaganden under Kyoto. Dessa åtaganden skulle vara så låga eftersom de fortfarande klassas som ett utvecklingsland att de per automatik får en massa krediter som de sedan i teorin skulle kunna sälja och tjäna pengar på. Vitryssland har tidigare gått samma väg.
Dessa problem gör att det nu finns krediter över som motsvarar ungefär 2,5 gånger EU:s totala årliga utsläpp. Hela EU, förutom Polen, vill att dessa krediter helt enkelt stryks eftersom de annars kan köpas för att undvika att behöva minska egna utsläpp. Ryssland är dock det stora land som blockerar en sådan ”annullering” av AAU:erna. Kortsiktigt skulle detta inte utgöra ett problem eftersom EU:s interna lagstiftning förbjuder köp av dessa krediter. Även Schweiz, Norge och Australien har lovat att inte köpa några AAU:er (de enda länder utanför EU som sagt sig villiga att ingå en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet och som således skulle vara förtjänta av att ha tillgång till dessa krediter). Så i praktiken har Ryssland ingen att sälja sina krediter till och EU anser frågan löst.
Men, och det är det här som är det farliga, samtidigt som vi snart går in i en ny åtagandeperiod under Kyotoprotokollet, håller vi på att förhandla fram det nya avtal som ska gälla hela världen från 2020. Detta avtal ska vara färdigförhandlat redan 2015 och tanken är att de mekanismer som är kvar i Kyotoprotkollet ska fortsätta in i det nya avtalet. Och det är nu chansen finns för Ryssland, Polen, Kazakstan och andra att sälja de enorma mängder AAU:er som de sparat. Och då kommer det nog finnas gott om köpare som USA, Kina, Japan och andra.
Därför är det av största vikt att vi under detta klimattoppmöte får till ett beslut om att skrota dessa utsläppskrediter redan innan den andra åtagandeperioden börjar.
Jacob Risberg, klimatpolitisk handläggare
Lämna ett svar