Den absolut största frågan i årets klimattoppmöte är inte utsläppsminskningar utan snarare klimatfinansiering.
Vid COP15 i Köpenhamn för tre år sedan utlovade ”industriländerna” sammanlagt 30 miljarder USD på tre år i så kallade snabbstartsfinansiering. Den snabbstartsperioden går nu mot sitt slut och frågan är hur finansieringen ser ut framöver. Vid samma möte, i Köpenhamn, utlovade man även 100 miljarder USD per år från och med 2020, dvs en tiodubbling av snabbstartsfinansieringen. Det naturliga vore alltså att vi för varje år ser en ökning av finansieringen.
Klimatfinansieringen är viktig och en väsentlig del av klimatkonventionen. Enligt konventionen ska världens rika länder, som historiskt även stått för utsläpppen, betala pengar till världens utvecklingsländer både för att kunna anpassa sig till det nya klimatet och för att kunna ställa om till ett klimatsmartare samhälle i samband med den ekonomiska tillväxten. Och denna finansiering ska vara ”nya och additionella” medel, dvs de ska inte vara pengar som redan utlovats som exempelvis bistånd.
Den ekonomiska situationen tillsammans med en ovilja att ta på sig för stort ansvar innan något annat land gör det har gjort att finansieringslöftena i COP18 är avsevärt lägre än de var under snabbstartsperioden. Även Sverige har minskat sitt åtagande drastiskt och halverat den egentliga klimatfinansieringen till 500 miljoner kronor. (Sverige säger att klimatfinansieringen är 2,5 mijlarder kronor, men 2 miljarder av dessa är från Sidas budget där man finkammat biståndsprojekt efter sådant som möjligtvis även kan klassas som klimatprojekt. Resterande 500 miljoner är visserligen också från biståndsbudgeten, vilket gör att de knappast är ”nya och additionella”, men de ska åtminstone betalas ut till FN:s klimatfonder och kan således, med god vilja, räknas som klimatfinansiering.)
Det stora problemet är att de ministrar som kommer hit inte har något större mandat än det som beslutats vid ministerråd eller hemma i regeringarna och alla eventuella löften om nya pengar är således redan kända. Och den läsningen är mycket nedslående.
Eftersom det nya avtalet ska förhandlas klart först 2015 och ingen egentligen trott att EU skulle höja sina ambitioner om utsläppsminskningar i Kyotoprotokollet nu, har hoppet till att få ut något från detta toppmöte varit några nya löften om klimatfinansiering. Och de fattigaste länderna och småöstaterna har hotat att gå ut från förhandlingarna om man åtminstone inte lyckas få till bra skrivningar kring finansieringen. Om två dygn vet vi om man lyckades.
Jacob Risberg, klimatpolitisk handläggare
Lämna ett svar