Det krävs mer för att rädda liv och lindra nöd i Irak

Det är bara slutet av april, men värmen har redan letat sig in och värmt upp tältet som jag sitter i till en temperatur som får svetten att rinna. Mina kollegor och jag befinner oss i flyktinglägret[1] Shekhan camp och pratar med ett par yasidiska kvinnor om situationen i lägret och den annalkande sommaren. Layla oroar sig mycket för hur det ska bli under sommaren. Det finns ingen skugga i lägret och temperaturerna förväntas nå upp emot 40-45 grader. ”Vi behöver luftkonditionering, säger kvinnorna. Och kylskåp.”

Layla och dottern Dalia

Utan luftkonditionering finns det stor risk för att barn, sjuka och äldre kommer att dö i värmen. Layla säger att tältet snart kommer vara för varmt att sova i, att det vore bättre att sova utanför tältet, i det fria. Men rädsla för IS är för stor. Shekhan camp ligger nära frontlinjen och många är rädda för att IS ska ta sig fram till lägret. Utan kylskåp kommer den redan knappa matransonen ruttna och göra det ännu svårare att säkerställa att människorna i lägren har tillräckligt med mat.

”Vi behöver luftkonditionering och kylskåp.” Jag hör detta upprepas, gång på gång, när vi talar med personer i olika läger och informella bosättningar. Och jag bävar inför sommaren. För jag inser efter alla samtal och besök att det finns stor risk för deras främsta önskan just nu inte kommer att uppfyllas. För det saknas resurser. Endast 37 % av FN:s åtgärdsplan för att täcka de humanitära behoven i Irak 2015 hade finansiering när planen lades fram i februari. Och luftkonditionering och kylskåp är dyrt.

Att resurserna inte räcker till märks på flera sätt. FN:s World Food Programme (WFP) har fått skära ned på matransonerna. Förut fick man ett matpaket för sju personer, men om familjen var större än så då fick man två. Nu får man bara ett paket oavsett antal familjemedlemmar. Detta drabbar alla internflyktingar och flyktingar, men värst är det för dem som kommer från en sämre ekonomisk bakgrund som inte har råd att köpa någon extramat. Vi hör om en kvinna som vid stängningsdags väntar vid de små mataffärerna i lägret för att fånga upp eventuell överbliven eller slängd mat.

Toalettbrist och trångboddhet är ett annat problem. I Khanki camp, som är ett tältläger med yasidiska invånare, har man två toaletter per 16 tält (en toalett för kvinnor, en för män). Man räknar med att det bor minst sju personer i varje tält, men i många tält bor det fler än så. Reyran och hans familj flydde från sitt hem i ett område norr om Sinjar, via Syrien, till Kurdistan (som är en autonom del av Irak). De bor tio personer i ett tält. Två toaletter per 16 tält innebär en toalett per 60-80 personer om man utgår från sju till tio personer per tält.

I Mar Matte-kyrkan bor nu 20 assyriska familjer. De delar på en toalett. Till en början var de 60 familjer, men en del har hittat annat boende eller kunnat flytta vidare. Kyrkan har ställt upp enormt mycket och man har satt upp väggar av plywood för att skapa någon form av avskildhet för familjerna.  Mariam gråter när hon berättar sin oro inför framtiden. Hon, hennes man och deras son har bott i kyrkan i nio månader. Oron handlar mycket om sonens möjligheter och vad som ska hända med dem. Ovissheten tär på henne. Jag står framför henne och känner mig naken. För jag har inget tröstande att säga. Jag kan inte säga att allt kommer att bli bra för det vet jag faktiskt ingenting om och tomma fraser hjälper henne föga. Det enda jag kan göra är att säga till henne – ni är inte ensamma. Vi är många som jobbar för att ni ska få det bättre. Men jag känner mig hjälplös inför hennes förtvivlan.

De knappa resurserna gör att olika utsatta gruppers behov ställs mot varandra och i detta ligger en enorm fara. För det sista Irak behöver just nu är ytterligare ökade spänningar mellan olika religiösa och etniska grupper. I samtalen med kvinnor och män, med olika etnisk och religiös bakgrund, kan jag ana konsekvenserna från åren av sekteristisk politik i Irak. Det finns mycket misstro mellan grupper.

Favoriseringens och diskrimineringens fula tryne har skapat en omfattande ”vi och dom-känsla” och motsättningar som är svåra att bryta. Våldet i det offentliga rummet följer ofta sekteristiska linjer. Det har uppstått bråk i flyktingläger mellan olika religiösa och etniska grupper och man försöker därför hålla isär grupperna.

Diskriminering, rädsla och hat föder ofta ytterligare diskriminering, rädsla och hat. Jag tänker när jag lyssnar till mitt frukostsällskap, en vänlig man från Mosul som jobbar för WFP, att den diskriminering som han och hans familj utsätts för är den perfekta grogrunden för hat. Hans söner blir inte insläppta på universitet för att de är araber, de får inte heller jobb för att de är araber. Hans yngsta dotter fick till en början inte börja i skolan för att hon var arab. När hon tillslut fick börja, efter månader av tjat, togs ingen hänsyn till att hon missat största delen av året och all undervisning hölls på kurdiska vilket gjorde det omöjligt för henne att hänga med.

Det är tydligt utifrån de samtal vi har haft att det är otroligt viktigt att internationella aktörer agerar utifrån ett rättighetsperspektiv, med ickediskriminering som en vägledande princip, så att man inte ökar spänningar mellan olika utsatta grupper. De humanitära behoven i området är enorma. Bara i Dohuk-regionen finns det ca 500 000 internflyktingar, varav ca 160 000 bor i läger. Totalt sett handlar det om ca 2,7 miljoner människor som är på flykt inom Irak och det finns också ca 235 000 syriska flyktingar i landet. För att ge människorna som lever på flykt en möjlighet att leva i värdighet och trygghet med någon form av framtidstro så krävs resurser och ett långsiktigt arbete på flera nivåer. Sverige och det internationella samfundet bör bland annat:

•  Sätt press på den irakiska och den kurdiska regionala regeringen (KRG) så att de säkerställer alla medborgares säkerhet och likhet inför lagen. Korruption och andra former av gynnande av vissa grupper framför andra måste motarbetas med kraft. Det bör skapas konstitutionellt skydd för de olika religiösa och etniska grupperna i området som garanterar dem mänskliga rättigheter inklusive religions- och övertygelsefrihet.
• Tillsätt mer resurser för att rädda liv och lindra nöd och för att olika gruppers utsatthet och behov inte ska ställas mot varandra. Det humanitära arbetet måste utformas så att det inte ytterligare spär på konflikterna. Lyft fram psykosocialt stöd som en viktig del av det humanitära stödet. Stötta och avlasta Irak, inklusive Kurdistan, och de kringliggande länder som tar emot stora flyktingströmmar.
• Se över skyddet för kvinnor och flickor, och lyft deras situation och rättigheter i bilaterala och multilaterala samtal med Irak och KRG. Flera personer har under vår resa understrukit att våld mot kvinnor och barnäktenskap är vanligt förekommande och det råder en stor brist på jämställdhet. Kvinnor som varit tillfångatagna hos IS upplever inte sällan att familjerna tar avstånd från dem. Det finns ett enormt behov av psykosocial hjälp och sysselsättning. Det finns också en ökad problematik för kvinnor som förlorat sina män i kriget som nu blivit ansvariga för familjens ekonomi. De möter utmaningar i sin nya roll, dels på grund av att de i många fall saknar erfarenhet och kunskap, dels på grund av omgivningens reaktioner. Vi läser också om skrämmande rapporter om människohandel, grova sexuella övergrepp, våldtäkt och barnäktenskap. Detta måste stoppas.
• Följ upp den utredning som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har gjort om situationen i Irak med konkreta åtgärder. Synliggör och utkräv ansvar för krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. De skyldiga måste ställas inför rätta, oavsett förövare. Uppmana Irak att ansluta sig till ICC samt se till att internationella brott definierade i Romfördraget även kriminaliseras i den nationella lagstiftningen.
• Värna om asylrätten. Svenska kyrkan vill se en ny prövning för de irakier från religiösa minoriteter som fått avslag på sin ansökan om asyl, men som fortfarande befinner sig i här samt lagliga möjligheter för skyddsbehövande att ta sig till Europa. En kraftig ökning av EU:s kapacitet för vidarebosättning behövs liksom gemensamma ansträngningar för att säkra vägar för skyddsbehövande ut ur konfliktområdet. På sikt behövs en aktivering av EU:s massflyktsdirektiv för att få till stånd ett gemensamt ansvarstagande i Europa.

[1] Som många av de andra flyktinglägren i Dohuk-regionen är Shekhan ett läger för irakiska internflyktingar som flytt undan IS eller striderna mellan IS och Peshmerga.