”Världens ledare tog inte chansen att visa upp en enad front för att minska det humanitära lidandet, skriver Henrik Fröjmark, policyrådgivare i Svenska kyrkans humanitära team. ”Politiskt blev World Humanitarian Summit (WHS) i Istanbul en näst intill demonstrativ kollektiv axelryckning. Men de uteblivna rubrikerna till trots – världens första humanitära toppmöte levde och vibrerade i sidoeventen.”
Det blev inget toppmöte av den kaliber en hade hoppats. Inte ens den vanligtvis näst intill anemiskt försiktige yrkesoptimisten och FN-chefen Ban Ki-Moon kunde hålla tillbaka sin besvikelse. I sitt slutanförande efter de två dagar som utgjorde världens första humanitära toppmöte uttryckte han djup besvikelse över att världens tyngsta ledare uteblivit. Av de som kan räknas till det internationella toppgarnityret kom endast Angela Merkel. Resten av G7-länderna och säkerhetsrådets permanenta medlemmar skickade ministrar eller lägre rankade diplomater.
Utrikesminister Margot Wallström var en av dem som deltog från Sverige. Foto: World Humanitarian Summit, Flickr
Från de stora scenerna radades de vanliga plattityderna om det krisartade läget i världen och vikten av det humanitära arbetet upp. De konkreta högnivå-åtagandena kring ödesfrågor som konfliktförebyggande insatser, skydd av civila i konflikt, humanitärt tillträde och situationen för världens flyktingar uteblev, och de hetaste frågorna bordlades därmed ut i tomma rymden. Bland de få signifikanta högnivåresultaten av toppmötet kan ändå nämnas det så kallade ”Grand Bargain” om finansieringsfrågorna, som utlovar större flexibilitet, större transparens och ökat fokus på lokala aktörer. Men kanske har processen kring World Humanitarian Summit (WHS) ändå utgjort början på ett paradigmskifte inom den humanitära sektorn, där fokus flyttas från det storskaligt internationella till det lokala. Svenska kyrkan och ACT-alliansen är en aktiv del av det skiftet.
Hela processen kring WHS har inneburit en nödvändig diskussion kring det humanitära arbetets framtid, både bland givare och utförare. Vad det sedan kommer att resultera i konkret är upp till både regeringar och oss inom den humanitära sektorn. Bland de tiotusen deltagarna i sidoeventen i Istanbul presenterades och diskuterades idéer och strategier kring hur vi ska arbeta med humanitära insatser i framtiden. WHS har katalyserat en global diskussion om behovet av att reformera ett gammalt stelbent system, och har lyft lokala organisationers och individers kapacitet och uppfinningsrikedom när det gäller att hantera humanitära katastrofer. Nya starka nätverk för organisationer i syd (NEAR) och ett ökat fokus på innovativa finansieringsformer som når lokala aktörer är förhoppningsvis början på en maktförskjutning inom det humanitära systemet.
Det här är områden där organisationerna inom ACT-alliansen ligger i framkant. Det åtagande som vi tillsammans med flera andra organisationer gjort inom Charter 4 Changevisar på en väg framåt när det gäller att stärka både kapacitet, effektivitet och finansiering till lokala aktörer och har rönt stort intresse under WHS. Inför konferensen har ACT arbetat fram fem centrala åtaganden som bland annat lyfter vikten av att inkludera rättighetsbärare i utformandet av humanitära insatser.
På många sätt påminner Istanbul om klimatmötet i Köpenhamn. Frustrationen är stor över uteblivna åtaganden från världssamfundet i en situation där det humanitära läget i världen är extremt svårt. 80 % av de globala insatserna är relaterade till konflikt, där antalet klimatrelaterade flyktingar väntas öka dramatiskt och där antalet flyktingar i världen för första gången någonsin överstiger 60 miljoner. Samma sorts frustration ventilerades efter Köpenhamnsmötet. Samtidigt innebar Köpenhamn en mobilisering av civilsamhällets organisationer, ett uppvaknande från den privata sektorn och kanske till och med en krismedvetenhet hos både FN och ledande stater som sex år senare resulterade i ett relativt framgångsrikt Parismöte.
Om Istanbul faktiskt var Köpenhamn så behöver vi nu sätta igång att förverkliga vägen till det humanitära Paris på allvar. FN:s generalförsamling i höst blir ett första steg att åter väcka de frågor som duckades under toppmötet. Men att WHS i Istanbul inte ledde till någonting är helt enkelt inte sant. Grunden för det som kan bli ett nyare, mer effektivt, flexibelt och transparent humanitärt system som tar till vara på och utvecklar den fulla potentialen i lokala aktörers arbete finns där. Som humanitära aktörer kommer vi behöva fortsätta rannsaka och reformera oss själva inom branschen för att ta detta vidare.
Samtidigt kvarstår faktum. Det politiska trycket på FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar att skydda folkrätten måste öka. Förebyggande insatser mot konflikt och klimatförändringar är det enda som i slutändan kan förändra det humanitära världsläget. Sverige och Margot Wallström var nyckelspelare för att få till stånd the Grand Bargain, varför inte fortsätta i det diplomatiska spåret och tillsammans med FN:s kommande generalsekreterare bjuda in till nästa WHS i Stockholm!
/Henrik Fröjmark, policyrådgivare i Svenska kyrkans humanitära team
Lämna ett svar