Det multilaterala biståndet ges dels via kärnstöd från UD, dels via så kallat multibibistånd. ”Multibi” betyder att Sida förmedlar pengar till exempelvis Världsbanken inom ramen för sina regionala eller tematiska strategier. Det är främst multibibiståndet som har ökat på senare år, så att det rent bilaterala stödet idag utgör mindre än hälften av Sveriges bistånd.
I december 2017 antog regeringen en ny övergripande strategi för det multilaterala biståndet, och i vår har regeringen överlämnat en resultatskrivelse om biståndet genom multilaterala organisationer. Det är första gången en svensk regering gör en sådan redovisning, och mycket välkommet. Den drygt 80 sidor långa skrivelsen innehåller många intressanta siffror och ger en övergripande analys av hur fördelningen av de svenska multilaterala anslagen har förändrats över tid. Här en kort översikt:
| Sveriges multilaterala bistånd 2014–2016 | |||
| Kategori | Exempel på organisationer | Tot anslag, mdr kr | Andel |
| FN:s fonder o program | UNDP, Unicef, UN Women, UNFPA, UNHCR, WFP | 25,0 | 48% |
| FN:s fackorgan | FAO, ILO, WHO, WTO, Unesco | 2,9 | 5% |
| Utvecklingsbanker | Världsbanken, AfDB, AsDB | 16,5 | 32%
|
| Tematiska/vertikala fonder | Gavi, Gröna fonden, GEF | 5,3 | 10% |
| Övrigt | 2,5 | 5% | |
| Totalt | 52,2 | 100% | |
Källa: Regeringens skrivelse 2017/18:188. Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer. Diagram 4.1.
Resultat och utmaningar
Skrivelsen innehåller också spännande exempel på hur Sverige har agerat för att driva på organisationernas arbete i prioriterade ämnesområden i olika organisationer, och vilka resultat detta har gett. De prioriterade frågorna är inkomstfattigdom, jämställdhet och kvinnors roll i utveckling, miljö och klimat, demokrati och mänskliga rättigheter, samt humanitärt bistånd.
Däremot saknas en ordentlig redogörelse för Sveriges samlade agerande i enskilda organ, samt resultat från detta. Världsbanken ägnas exempelvis bara två halvsidor, medan det står lite mer utförligt om UNDP. Vi hade gärna sett fördjupade avsnitt för åtminstone de större organen för vilka Sverige har specifika strategier (15 st). Eller varför inte specifika resultatskrivelser för de större organisationerna?
Särskilt nyfiken blir man förstås på att veta mer om vilka utmaningar regeringen ser i arbetet med specifika organisationer, t ex WFP eller Världsbanken. Här ger skrivelsen inte mycket till svar, men vid ett möte med svenska CSOs nyligen berättade statssekreterare Ulrika Modéer om vilka utmaningar regeringen ser specifikt för utvecklingsbankerna:
- utfasning av fossila bränslen,
- genomslag för mänskliga rättigheter,
- det praktiska genomförandet av sociala och miljömässiga policies (”safeguards”).
Varför växer det multilaterala?
Andelen multilateralt stöd har ökat gradvis under lång tid, utan att detta har diskuterats politiskt.
I skrivelsen redogör regeringen för varför Sverige prioriterar de multilaterala organen, motiv som också utvecklades av statssekreterare Ulrika Modéer. De principiella argumenten kan sammanfattas ungefär så här:
- Potentiellt stort genomslag. Om Sverige t ex lyckas få en multilateral organisation att integrera genusfrågor i sitt arbete så får det större effekt än om Sverige bara satsar på att Sida ska vara superbra på genusfrågor.
- Stå upp för det globala samarbetet. Rent principiellt anser regeringen att det är viktigt att försvara multilateralism särskilt nu när nationalistiska vindar blåser allt hårdare.
- Komparativa fördelar. Multilateralt samarbete har ofta komparativa fördelar vad gäller kapacitet, effektivitet och samordning. FN:s roll är särskilt viktig i sköra stater och humanitära situationer.
Andra motiv är mer praktiska:
- Förvaltningskostnaderna. Sidas handläggningsresurser ökar inte i takt med biståndsanslagen. Att öka anslagen till FN kräver inte mycket handläggarresurser just i Sverige. (Det finns förstås inget som säger att administrationskostnaderna som helhet är mindre för en viss biståndsinsats om man går via FN snarare än via Sida.)
- Dragspel. Stöden till FN är lätt att ändra snabbt, och kan därför fungera som dragspel för att parera snabba svängningar i biståndsanslagen.
Det är lätt att hålla med om de principiella argumenten, och känna viss förståelse för de praktiska skälen. Men vi behöver också diskutera de risker som den ökade prioriteringen av det multilaterala anslagen kan medföra. Några viktiga frågor:
- Hur påverkas möjligheterna att styra och granska biståndets genomförande, att följa upp och att utkräva ansvar?
- Hur påverkas biståndsambassadernas möjlighet att föra dialog med regeringar, t ex vad gäller civilsamhällets utrymme att verka, om allt mer av Sveriges bidrag går via utvecklingsbankerna och FN?
Civilsamhället behöver bidra till diskussionen om dessa frågor, inte minst utifrån konkreta erfarenheter i de länder där vi är verksamma. Vi har också möjligheter att påverka de multilaterala institutionerna direkt, t ex så som Svenska kyrkan gör i FNs diskussioner om jämställdhet och SRHR.
Regeringen öppnar också för en ökad påverkan på multilaterala institutioner genom UD. I samband med det möte som nämndes ovan såg Ulrika Modéer stora möjligheter att påverka multilaterala institutioner utifrån information om hur de agerar i praktiken på landnivå – dvs precis sådan information som CSOs kan ha tillgång till genom våra samarbetsorganisationer. Hon sa vidare att biståndsambassaderna på ett aktivare sätt än tidigare ska vända sig till CSOs när de gör sina organisationsanalyser, de analyser som sedan ligger till grund för regeringens strategier.
Av olika skäl är de multilaterala utvecklingsbankerna särskilt viktiga i det här sammanhanget. Det återkommer jag till i en annan blogg.
Lämna ett svar