Precis innan midsommar presenterade FN:s specialrapportör för extrem fattigdom och mänskliga rättigheter, Philip Alston, en kritisk rapport om Internationella valutafondens IMF:s inflytande på sociala trygghetssystem i länder världen över.
Specialrapportörens rapport slår fast att IMF är den internationella aktören med klart störst inflytande både på låg- och medelinkomstländers skattepolitik och socialpolitik, däribland uppbyggnaden och utformningen av sociala trygghetssystem.
På senare år har IMF visat en större insikt i att institutionens verksamhet berör mycket mer än strikt penningpolitik, och under dess nuvarande verkställande direktör Christine Lagarde har IMF signalerat ett större fokus på att motverka ekonomisk ojämlikhet, vilket har välkomnats av både civilsamhället och regeringar
Trots detta visar rapporten att IMF:s inflytande på sociala trygghetssystem är fortsatt problematiskt på flera punkter, inte minst när det kommer till IMF:s agerande i praktiken:
IMF:s mandat gäller politiska beslut och åtgärder som påverkar ”makroekonomisk stabilitet”. IMF anser att detta mandat är av teknisk, vetenskaplig och icke-politisk karaktär.
Rapporten uppmanar att IMF att erkänna att de även har ett etiskt mandat: extrem fattigdom är oacceptabelt, berövar människor deras rättigheter och är ett politiskt val som går att förhindra. Extrem fattigdom får aldrig reduceras till abstrakta siffror i en balansräkning.
Genom att IMF:s stora utlåning till låg- och medelinkomstländer följs av ett antal villkor och rådgivning till regeringarna om hur deras statsbudgetar ska utformas påverkar IMF det demokratiska handlingsutrymmet i många låg- och medelinkomstländer. Skuldnivåer, kostnadstak och prioriteringar av sociala utgifter begränsar inflytandet för nationella regeringar, och ytterst för ländernas befolkningar, att påverka viktiga beslut i ekonomiska och sociala frågor. Den ekonomiska utsatthet som dessa beslut resulterar i kan utgöra en grogrund för nationalistiska och främlingsfientliga grupper, och utlösa våldsamma protester. Rapporten tar upp hur detta har skett i Tunisien och Iran under det senaste året.
Specialrapportören menar att IMF måste förstå och ta hänsyn till den politiska dynamiken som ligger bakom sociala reformer. Bara om reformerna vinner stöd hos den breda befolkningen kommer de kunna få starkt och långsiktigt stöd hos politiska beslutsfattare. Och tvärtom, om reformerna inte är förankrade i den nationella politiken och impopulära hos befolkningen kan detta leda till politisk instabilitet och mänskligt lidande.
”IMF:s uppgift är inte att verka för demokrati, men lika lite är det att underminera demokratiskt beslutsfattande” – Philip Alston, FN:s specialrapportör för extrem fattigdom och mänskliga rättigheter presenterade rapporten ”IMF and Social Protection” för FN:s råd för mänskliga rättigheter den 21 juni.
IMF förespråkar behovsprövade sociala skyddsnät som en nödvändig utgift för att lindra kortsiktiga nedgångar och åtstramningar i statsbudgeten. Detta är något annat än de breda och inkluderande sociala trygghetssystem som syftar till att ge alla människor en trygg ekonomisk grund att stå på och att utjämna ekonomisk ojämlikhet och som förespråkas av flera FN-organ och i Agenda 2030.
Rapporten slår fast att om IMF vill ta sin målsättning om att verka för minska ekonomisk ojämlikhet på allvar måste de sluta se social trygghet som endast ett nödvändigt ont och som en statsutgift som ska vara så liten som möjligt. De behöver ta till sig den omfattande forskning som visar att det bästa sättet att bekämpa extrem fattigdom är genom generella sociala insatser som når den breda befolkningen. Att rikta insatser till de allra fattigaste är inte detsamma som att nå dem.
I regeringskansliet är det finansdepartementet, tillsammans med den nordisk-baltiska exekutivdirektören, som ansvarar för Sveriges relation med IMF. Jag rekommenderar specialrapportörens rapport som sommarläsning och uppmanar dem att använda Sveriges inflytande för att stödja en verklig förändring i IMF:s arbete mot ekonomisk ojämlikhet och för inkluderande sociala trygghetssystem.
Svenska kyrkans internationella arbete arbetar för alla människors rätt till social trygghet. Det gör vi utifrån kyrkans profetiska uppdrag att påtala orättvisor och att vara röstbärare för människor som lever i utsatthet, liksom från den särskilda roll kyrkan under lång tid har haft i vård och social omsorg.
Gunilla Palm
Policyrådgivare för social trygghet
Lämna ett svar