I en tidigare blogg uppmärksammades behovet av mer diskussion, styrning och uppföljning av den halva av Sveriges bistånd som förmedlas genom FN-organ och andra internationella organisationer, det så kallade multibiståndet. Utvecklingsbankerna, dvs Världsbanksgruppen och de regionala utvecklingsbankerna (Afrikanska, Asiatiska och Interamerikanska) är särskilt viktiga i det sammanhanget:
- Utvecklingsbankerna påverkar mer än vad storleken på de ekonomiska bidragen till dem antyder, eftersom de inte ger gåvobistånd utan lånar ut sina pengar och därmed återanvänder dem många gånger. (Sverige ger inte årliga anslag, utan bidrar i samband med återkommande så kallade kapitalpåfyllnader.)
- Framför allt Världsbanken har stort inflytande över hur både andra biståndsgivare och regeringar agerar. Om Världsbanken har slagit fast hur t ex miljökrav ska se ut för en viss typ av projekt, så är det de kraven som gäller även för andra finansiärer. Världsbanken har också, tillsammans med IMF, stora möjligheter att ställa krav på regeringars politik.
- Utvecklingsbankerna utgör tillsammans 1/3 av det svenska multibiståndet, ca 16 miljarder kr per år.
Mer till privata aktörer
Liksom många andra biståndsgivare satsar utvecklingsbankerna alltmer på att involvera privata företag och privata pengar i det globala utvecklingsarbetet. Biståndspengar används bland annat för att minska de risker för företagen som är förknippade med att investera i fattiga och instabila länder.
Vid Världsbankens vårmöte i april beslutade ägarna, bland andra Sverige, att skjuta till sammanlagt 13 miljarder USD medelinkomstländernas lånefönster IBRD och till IFC som lånar ut till privata företag. IFC har länge varit mycket mindre än IBRD, men växer med den senaste kapitalpåfyllnaden kraftigt. IFC:s inriktning ska också ändra fokus, är tanken. År 2030 ska 35 procent av IFC:s medel användas till klimatrelaterade investeringar, och upp till 40 procent till investeringar i sköra stater och låginkomstländer. Det blir en viktig uppgift att bevaka om och på vilket sätt IFC kommer att leva upp till dessa mål. Läs mer om vad som hände vid Världsbankens vårmöte här och här. Svenska kyrkan kommenterade kapitaltillskottet här.
Hur bör utvecklingsbankernas mandat se ut i framtiden?
Vilken roll spelar utvecklingsbankerna idag, och hur behöver de anpassa sig för att kunna vara relevanta i en kraftigt ändrad global kontext, t ex att de blir allt mindre dominerande, i takt med att t ex Kina upprättar egna utvecklingsbanker? Denna fråga diskuteras i många olika sammanhang. G20 tillsatte exempelvis förra året en grupp av ”eminenta personer” med uppdrag att ta fram reformförslag som ska diskuteras senare i år.
I samband med detta har en debattör föreslagit att Världsbanken ska få ett tydligt mandat att stödja globala nyttigheter, så som klimat och bekämpning av pandemier. Det skulle innebära att Världsbanken skulle subventionera lån som ger globala positiva effekter, så att merkostnader av att välja ett investeringsalternativ med tydliga globala fördelar inte behöver betalas av låntagarländerna själva. På så sätt skulle klimatomställning kunna främjas genom Världsbankens ordinarie verksamhet, och inte genom ad hoc-instrument som särskilda specialfonder. Det är lätt att se en rad fördelar med förslaget – frågan om finansiering av globala nyttigheter har funnits länge på dagordningen utan att få någon verklig lösning. Samtidigt är det lätt att se risker med att ytterligare öka Världsbankens inflytande på områden där den historiskt sett har försenat snarare än påskyndat övergången till förnybar energi.
Många NGOs har länge varit mycket kritiska till de multilaterala utvecklingsbankerna, av en rad skäl. Mycket kritik kvarstår, men några organisationer har också börjat tala om den viktiga roll som utvecklingsbanker, inte minst på nationell nivå, kan spela. Eurodad har exempelvis presenterat en idealmodell för hur utvecklingsbankers mandat, operationella strategi, styrning och finansiella ansvarighet skulle kunna se ut.
Det här är frågor som skulle behöva diskuteras mer i Sverige. Och då behövs röster från både politiken och civilsamhället höras – vid sidan om myndigheter, privata sektorn och forskarvärlden.
Möjlighet för civilsamhället påverka nu
I samband med ett möte på UD om IMF och utvecklingsbankerna i våras efterlyste statssekreterare Ulrika Modéer ett större engagemang i det multilaterala biståndet från det svenska civilsamhället. Hon såg stora möjligheter att påverka multilaterala institutioner utifrån information om hur de agerar i praktiken på landnivå – dvs precis sådan information som CSOs kan ha tillgång till genom våra samarbetsorganisationer. Modéer sa vidare att biståndsambassaderna på ett aktivare sätt än tidigare ska vända sig till CSOs när de gör sina organisationsanalyser, de analyser som sedan ligger till grund för regeringens strategier.
I december 2017 antogs en ny övergripande strategi för det multilaterala biståndet. Under 2018 ska nya strategier tas fram för Världsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB). CSO:s har därför just nu en ypperlig möjlighet att ge input till regeringens nya strategier för dessa viktiga utvecklingsorgan.
Lämna ett svar