Budgetstöd är en metod att förmedla bilateralt bistånd som innebär att Sida finansierar ett mottagarlands statsbudget, utan öronmärkning men med övergripande uppföljning och policydialog. Syftet är att man ska använda och stärka landets egna processer, så att det inte blir en massa parallella budget- och rapporteringsprocesser för enskilda givarländer. Läs mer om det här.
Så jovisst tycker vi att budgetstöd är bra i princip. Det är ju det kanske mest konkreta resultatet av Parisagendan och syftar bland annat till att stärka det nationella ägarskapet – vilket vi vet är helt nödvändigt för att utvecklingssamarbete ska fungera bra.
Ja, budgetstöd är bra i princip. Men så är det ju det där med korruptionen, och odemokratiska regeringar. När en politiker frågat om vad vi tycker om budgetstödet till Mocambique eller Zambia, så har jag inte haft så mycket att säga.
På ett EBA-seminarium den 15 oktober och på DN debatt samma dag presenterades en studie om hur budgetstöd har fungerat egentligen. Några av resultaten kan sammanfattas så här:
- Inkomstfattigdomen minskar något
- Tydligt ökad tillgång till utbildning, hälsovård och vatten och sanitet
- Tillväxten ökar något, genom stabilare makroekonomi
- Förbättrad finansiell styrning och starkare institutioner som övervakar korruption. (Inga belägg för att korruptionen ökar.)
Bra resultat alltså. Ändå har budgetstöden i stort sett upphört. 2005 gav Sverige sammanlagt 735 MSEK i budgetstöd till åtta länder. 2008 hade beloppet ökat till en miljard SEK, fördelat på fem länder. Idag ger Sverige inga budgetstöd alls. Hur kunde det bli så, när resultaten är så goda?
Kenneth G Forslund från Utrikesutskottet (S) var väldigt tydlig på seminariet och sa ungefär så här: ”Vi politiker är väldigt känsliga för negativ uppmärksamhet i media. Vi vill till varje pris undvika skandaler. Så snart det uppstår en korruptionsskandal eller en regering kränker mänskliga rättigheter drar vi öronen åt oss. Det ligger väldigt nära till hands att dra in budgetstöd eller hota med att göra det.”
Korruption kan aldrig försvaras. Och ansvarsutkrävande är tillsammans med nationellt ägarskap en helt central förutsättning för ett effektivt utvecklingssamarbete. Men är det framför allt vi som svenska skattebetalare som ska utkräva ansvar? Eller är det gentemot människorna i mottagarländerna som staternas viktigaste ansvar finns?
Kanske är budgetstöden inte så överspelade som man kan tro. Kanske borde vi som håller principerna om ett effektivt utvecklingssamarbete högt stå upp till försvar när det blåser kring enskilda budgetstöd och andra metoder att stärka de statliga institutionerna i utvecklingsländer. Jag har inga färdiga svar, men börjar faktiskt hoppas på att den nya riksdagens biståndspolitiker ska börja ställa frågor om vad vi i civilsamhället tycker om budgetstöden.
Inget är svart eller vitt. Det är inte riktigt sant att budgetstöden är helt borta. Istället ger Sida idag sektorstöd – pengarna går in i statsbudgeten, men öronmärks till en viss sektor, exempelvis social trygghet. Detta är många gånger bättre och kanske det enda möjliga. Även om regeringen i ett land är hemsk kan det finnas enskilda myndigheter som fungerar hyfsat väl och ger människor den service de har rätt till. Samtidigt missar man då möjligheten att på bred front stärka de statliga institutioner som hanterar och granskar statsbudgeten.
För civilsamhällesorganisationer är kärnstöd till partnerorganisationer en slags motsvarighet till staternas budgetstöd. Svenska kyrkan strävar efter att när så är möjligt ge kärnstöd, inte minst för att stödja institutionsbyggande på ett långsiktigt sätt. Vår erfarenhet är att detta uppskattas av våra partner, inte minst i situationer när det demokratiska utrymmet stramas åt. De här frågorna pratar vi just nu om med Sida och andra svenska organisationer som har ramavtal med Sida.
Vi i civilsamhället ska förstås hävda det civila samhällets betydelse för ett lands sociala, ekonomiska och demokratiska utveckling. Men vi har också ett ansvar för att påminna om att de statliga institutionerna är helt avgörande för ett lands utveckling. Endast de har möjlighet att garantera lika rättigheter för alla. Bland annat. (Läs gärna den senare delen i Per Molanders bok Condorcets misstag om du vill läsa en plädering för staten och mot privatisering, i ett svenskt sammanhang.)
EBA:s rapportförfattare Geske Dijkstra hävdar att budgetstöden har påverkat statsapparaten på flera sätt, ett av dem är i det här sammanhanget särskilt intressant: I alla länder stärktes nationella institutioner för statlig revision, och i flera länder ökade också transparensen som gjorde det möjligt för civilsamhälle och medier att utkräva ansvar. Budgetstöd har alltså inte lett till mer korruption, men däremot till att korruption upptäcks mer, menar hon. Jag tror att det är här någonstans vi kan hitta en nyckel till hur vi ska se på budgetstödet som metod för stat-till-stat-bistånd. Hur kan vi som biståndsgivare på bästa sätt hjälpa till att stärka nationella institutioner, ett brett nationellt ägarskap och nationellt ansvarsutkrävande?
Lämna ett svar