EU är världens största biståndsgivare, och den biståndsbudget som förhandlas nu kommer att räcka fram till 2027, dvs det är i hög grad denna som bestämmer hur EU:s direkta bidrag till att genomföra de globala målen kommer att se ut. Samtidigt ser vi en tydlig förskjutning i EU-biståndet – det är inte längre mottagarländernas behov, utan alltmer EU:s egna intressen, som avgör vilket bistånd som ges – och till vilka länder.
Detta var utgångspunkten när CONCORD Sverige den 6 november bjöd in till seminarium om EU:s kommande biståndsbudget. Tre riksdagsledamöter deltog: Eskil Erlandsson (C) från EU-nämnden, Fredrik Malm (L) och Aylin Fazelian (S) från Utrikesutskottet.
Seminariet lämnade mig med en kluven känsla. Å ena sidan sa politikerna mycket som vi inom Concord gärna vill höra. De:
- är oroliga för konsekvenserna av de dominerande politiska vindarna i EU (den ”framvällande ultrahögern” som någon uttryckte det) och ser att EU-samarbetet har en viktig roll i att möta dagens globala utmaningar.
- vill att biståndet ska värna respekten för mänskliga rättigheter, inte minst SRHR. De menar också att regleringar är viktiga förutsättningar för att privata aktörer ska bidra till utveckling (även om de inte gav tydliga svar på frågan om Sverige bör stödja de förhandlingarna om bindande internationella regler för företag).
- står fast vid att biståndet inte ska blandas ihop med säkerhetsåtgärder.
Å andra sidan relaterade riksdagsledamöterna sällan så tydligt till EU:s bistånd som vi hade hoppats, utan resonerade mer allmänt om vilken typ av bistånd de vill att Sverige ska prioritera. Vi fick därför inte veta så mycket om hur de tycker att Sverige ska agera i förhandlingarna om EU:s långtidsbudget. (Detta är kanske förståeligt med tanke på att riksdagens arbete inte har kommit igång och fördelningen av ansvarsområden inom partigrupperna inte blir klar innan vi har en regering.)
Dessutom tenderade politikerna att blanda ihop migrationspolitiken med biståndet. När vi frågade om de vill motverka att biståndet används för att minska migration till EU, snarare än för att förbättra tillvaron för människor som lever under fattigdom och under förtryck, så svarade de genom att prata om EU:s asyl- och migrationspolitik. Fredrik Malm gav välkomna besked om att kvotflyktingar aldrig får bli ett alternativ till asylrätten och att de nordafrikanska länderna inte bör bli ”gatekeepers för EU”. Men frågorna om huruvida EU-biståndet ska få användas som påtryckningsmedel eller för att finansiera insatser som syftar till att minska invandring till EU fick inga tydliga svar.
Min övergripande slutsats efter samtalet är att det saknas en tydlig idé om hur Sverige ska agera för att värna EU:s grundläggande värderingar – dit ett generöst bistånd och värnande av mänskliga rättigheter hör. Aylin Fazelian betonade att det i Sverige finns en bred enighet om biståndets inriktning, vilket är en styrka som vi ska fortsätta använda i EU. Hon föreföll också ta in moderatorns påpekande att det idag inte finns någon svensk i Europaparlamentets utvecklingsutskott – vilket minskar möjligheterna att påverka utformningen av EU-biståndet. Eskil Erlandsson såg små möjligheter att förbättra EU:s biståndspolitik. Med de stora ekonomiska klyftorna inom EU är det svårt att ta sig an den globala agendan, menade han.
Närmast en övergripande idé kom kanske Fredrik Malm när han i sin inledning lyfte fram att EU:s existensberättigande – ja, även uttrycket värdighet nämndes – finns just i dess förmåga att ta sig an de gemensamma stora utmaningarna, så som klimatkrisen och flyktingfrågorna. Kanske är det där någonstans vi kan hitta nyckeln till att försvara EU:s bistånd? Kanske är det bara när EU:s globala roll blir en central del av det som ses som EU:s identitet och uppdrag som det kan sättas politisk kraft bakom kravet på ett bistånd som ska minska fattigdom och förtryck, snarare än gynna EU:s intressen.
Lämna ett svar