Vilka pengar kan man lita på?

Vid en stor FN-konferens i Addis Abeba 2015 fastställdes ett ramverk för finansiering av de globala målen. Slutdokumentet lyfter fram flera olika typer av så kallad utvecklingsfinansiering. Alla behövs:

• nationella offentliga medel (fr a skatteintäkter)
• privata investeringar
• internationellt bistånd
• handel
• internationella lån

Sedan dess har en stor del av debatten handlat om de privata investeringarna och hur de kan ökas (eller som civilsamhället ofta menar, vilka risker de medför). I höstas publicerade OECD en rapport om de finansiella resurser som finns och som behövs för att finansiera de globala hållbarhetsmålen, Global outlook on Financing for Sustainable Development 2019. Rapporten ger viktiga perspektiv på vilken betydelse de olika finansieringstyperna faktiskt har.

Här några av rapportens slutsatser:

• Ländernas egna offentliga resurser är alltid grundpelaren i utvecklingsfinansiering, även i de allra fattigaste länderna (se bild).
• Biståndet blir inte mindre viktigt när privata pengar får större roll – det är nödvändigt för att uppfylla åtagandet i Agenda 2030 att de mest marginaliserade ska stödjas mest och först (Leave no one behind).
• De privata investeringarna varierar kraftigt och minskade med 30 procent mellan 2016 och 2017. De ”innovativa finansieringar” som mycket av debatten handlar om idag ökar alldeles för långsamt.
• Behovet av utvecklingsfinansiering ökar medan den totala internationella (”externa”) finansieringen minskar. Det är mycket oroväckande.

Från kvantitet till kvalitet

En stor del av rapporten ägnas åt att beskriva hur fokus behöver flyttas från kvantitet till kvalitet. Idén om att man med hjälp av biståndsmedel hoppas kunna mobilisera stora privata investeringar för hållbar utveckling sammanfattas i uttrycket ”från miljarder till biljoner” (from billions to trillions), ett uttryck som myntades i en rapport som bl a Världsbanken publicerade 2015. OECD lånar i sin rapport istället uttrycket shift the trillions från klimatdebatten och poängterar att huvudfrågan inte är hur vi kan mobilisera mer pengar, utan hur vi kan styra om de investeringsflöden som faktiskt finns.

Huvudargumentet för ”billions to trillions” är att det krävs 2,5 biljoner USD för att uppfylla de globala målen. Det är 17 ggr mer än det globala biståndet, som är mindre än 150 miljarder USD. OECD påpekar att 2,5 biljoner visserligen är mycket pengar, men samtidigt mycket mindre än de totala investeringar som pensionsfonder, företag mm gör idag. Huvudfokus behöver därför ligga på att se till att alla privata investeringar bidrar till och inte motverkar SDG.

Kvaliteten i finansieringen och investeringarna behöver förbättras med hjälp av ökad transparens och mer reglering. Utvecklingsfinansiering som i praktiken undergräver de globala målen – så som investeringar i fossila bränslen – behöver identifieras och motverkas. Författarna varnar för SDG washing.

Här är några av förslagen för att öka kvaliteten i utvecklingsfinansieringen:

• OECD DAC borde börja mäta resultat och inte bara biståndsflöden. Det är dags för mer utvärderingar och lärande.
• För att uppnå bra ”development footprint” krävs bl a starkare hälso-, miljö- och arbetsrättsliga regler.
• Mät ”finansiering av hållbar utveckling” istället för ”utvecklingsfinansiering”. Flöden som inte är SDG-kompatibla ska därmed diskvalificeras från statistiken över utvecklingsfinansiering.

Betalar Sverige skatt i de länder där Sida verkar?

Givet att staternas resurser är och förblir de viktigaste utvecklingsresurserna är det bekymmersamt att skatteintäkterna fortsätter ligga under 15 procent av BNP, vilket enligt rapporten är en miniminivå för att en stat ska fungera effektivt.

Många länder erbjuder skattelättnader för att locka till sig utländska investeringar. OECD menar att detta är en dålig idé, dels för att det inte fungerar (i praktiken är det andra faktorer som påverkar företagens etableringsbeslut), dels för att det urholkar skatteintäkterna. Författarna efterlyser också starkare internationellt samarbete på skatteområdet.

Biståndsgivarna har en viktig uppgift i att stärka utvecklingsländernas system och kapacitet att ta ut skatt. Här bidrar Sverige redan idag, även om det säkerligen finns betydlig mer att göra. Men OECD lyfter också en annan, och mer praktisk aspekt där Sverige inte verkar ligga i framkant: I vilken mån betalar biståndsgivarna skatt i de länder där de verkar? Vanligen begär biståndsgivare helt enkelt undantag. När t ex medarbetare på biståndsambassader handlar mat i så kan de alltså få tillbaka momsen. OECD lyfter här fram Norge och Nederländerna som föregångare som avstår från sådana skatteundantag. Är Sverige på väg att följa efter?