”Det står klart att sociala utgifter (social spending) inte bara är en kostnad, utan den klokaste investeringen som kan göras för välmående samhällen.” Det sa avgående IMF-direktören Christine Lagarde när hon i juni presenterade en ny strategi för IMF:s förhållningssätt till sociala utgifter. Med sociala utgifter menar IMF utgifter för skola, hälsovård och social trygghet.
Man skulle kunna misstänka att den nya strategin och Lagardes ord inte är mer än läpparnas bekännelse, att de troligen inte kommer att få konkreta avtryck i institutionens lånevillkor och tekniska rådgivning till låg- och medelinkomstländer. Så har det nämligen blivit flera gånger förut.
Institutionen har de senaste åren pekat ut (alltför hög) ojämlikhet som ett hot mot deras eget överordnade mandat: makroekonomisk stabilitet och tillväxt. Men i praktiken har IMF inte stått upp för jämlikhet och sociala rättigheter.
Tvärtom har IMF:s utlåningsprogram visat sig öka den ekonomiska ojämlikheten i flera länder. Och trots att IMF:s lånevillkor numera inkluderar obligatoriska ”minimigolv” för staters sociala utgifter (så kallade social safeguards) så resulterar deras tekniska rådgivning fortfarande i att välfärden nedmonteras, bland annat i Mongoliet, och i Honduras där våldsamma oroligheter brutit ut som följd.
Kan den nya strategin bli ett viktigt steg för verklig förändring? En allvarlig brist är att den helt saknar ett rättighetsbaserat perspektiv – de mänskliga rättigheterna till social trygghet, hälsa och utbildning nämns inte en enda gång. Ändå skulle den nya strategin faktiskt kunna leda till att dessa rättigheter stärks.
Strategin sätter nämligen upp tre kriterier för när IMF bör ha synpunkter på ett lands sociala utgifter. Utgifterna ska bedömas utifrån följande aspekter:
– Hållbar finansiering
– Tillräcklighet
– Effektivitet
Dessa tre kriterier är faktiskt inte alls så dumma ur ett rättighetsbaserat perspektiv på social trygghet.
För att uppnå en hållbar finansiering av sociala trygghetssystem krävs politisk vilja och för detta krävs bred folklig uppslutning (om vi håller oss till någorlunda demokratiska samhällen). Breda, inkluderande sociala trygghetssystem som når många genererar långsiktigt stöd både hos befolkningen och i olika politiska läger. Snävt behovsprövade sociala insatser, vilka IMF ofta förespråkar, har däremot mycket svårare att få allmänhetens eller politikers stöd, och dessa program överlever sällan på sikt.
För att sociala utgifter ska bedömas vara tillräckliga och samtidigt effektiva enligt IMF:s strategi så ska de bidra till ”hållbar och inkluderande tillväxt” och ”fylla igen luckorna” som finns i tillgång till social trygghet, hälsa och utbildning enligt de globala målen. Samtidigt ska utgifterna inte vara omotiverat höga, utan kostnadseffektiva.
För att verkligen nå människor som lever i fattigdom, och därmed fylla igen luckorna och bidra till att dämpa effekterna av ekonomisk ojämlikhet, är det återigen generella, eller åtminstone breda och inkluderande, sociala trygghetssystem som visat sig vara mest effektiva, enligt en ny forskningsrapport framtagen av Development Pathways på uppdrag av Act Svenska kyrkan. Snävt behovsprövade sociala insatser som riktas mot de allra fattigaste missar ”målet” och lämnar en majoritet av människor som lever i utsatthet utanför.
Om IMF faktiskt menar vad de säger, och är öppna för att ompröva en del av sina gamla principer om privatisering och åtstramning av i välfärdssektorn, så kan deras nya strategi leda till att fler människor får del av social trygghet, hälsa och utbildning. Bristen på rättighetsperspektiv till trots.
Så upp till bevis, IMF! Och medlemsländernas regeringar, däribland Sverige: Håll IMF ansvarig för att leva upp till sin egen strategi!
Gunilla Adelaja (fd Palm) och Gunnel Axelsson Nycander
Lämna ett svar