Kommentar till utrikesdeklarationen och den utrikespolitiska debatten

”Politik spelar roll”. Så inledde utrikesminister Ann Linde årets utrikesdeklaration, och den utrikespolitiska debatten i riksdagen. En debatt som präglades av de sedvanliga danserna och turerna runt respektive partis positioneringar. Vilka länder, teman och sakfrågor nämndes inte? Vilka nämndes, men inte tillräckligt mycket eller på fel sätt? För en kort sekund blinkade frustrationen över debattens spelregler fram när utrikesministern klippte av Fredrik Malms (L) frågor om Turkiet med att säga att alla ”detaljer” kan inte komma med i deklarationen, något hon sedan snabbt bad om ursäkt för.

Men detaljerna är viktiga – just eftersom politik spelar roll. Utrikesdeklarationen är inget hafsverk, det är en mycket medveten lista av formuleringar och prioriteringar som stakar ut farleden för Sveriges internationella engagemang. Därför var det också glädjande att årets utrikesdeklaration tagit ett kliv ut på den internationella arenan jämfört med förra årets mer defensiva och nationellt präglade tongångar. Precis efter förra årets debatt stängdes världen ner på ett sätt vi inte kunnat ana, och pandemin tog med hela mänskligheten ut i en kris vars humanitära, ekonomiska och mänskliga effekter vi ännu inte kan överblicka. Ändå var pandemin och dess följder en oväntat nedtonad del av både deklarationen och debatten, inte minst när det gäller den ökande fattigdomen, minskade demokratiska utrymmet och den så kallade skuggpandemin och det ökade våldet mot kvinnor. Frågor om exempelvis universell tillgång till hälsa och sociala trygghetssystem och en för klimatet och miljön hållbar återhämtning som svar på pandemin hade också varit välkomna.

Den grundläggande enigheten om jämställdhet och kvinnors rättigheter som fokus för Sveriges utrikespolitik är en av de största och viktigaste utrikespolitiska landvinningarna de senaste åren

Deklarationen och den efterföljande debatten lyfte annars ett Sverige som vill göra skillnad globalt. Och ett av de viktigaste verktygen för detta är den feministiska utrikespolitiken. Jämställdhet och demokratisk utveckling går hand i hand, och i spåren följer minskad fattigdom, jämlik tillväxt, en grönare politik och mer fred. Det är vid det här laget väl belagt, och den grundläggande enigheten om jämställdhet och kvinnors rättigheter som fokus för Sveriges utrikespolitik är en av de största och viktigaste utrikespolitiska landvinningarna de senaste åren. Det blev tydligt i dagens debatt.

Den feministiska utrikespolitiken ligger fast, och den är långt ifrån det flum den anklagades för i början. Den gör riktig och viktig skillnad. Politik spelar roll. Så är exempelvis utrikesministerns framhållande av FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet en viktig prioritering. I ett land som Colombia behövs Sveriges röst och stöd för att fredsavtalets åtaganden om jämställdhet ska uppfyllas. Också regeringens stöd till insatser för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) kommer tas emot med glädje på många håll i världen, men inte sällan kommer firandet behöva ske i skymundan. När detta skrivs är SRHR och HBTQI-rättigheter på tillbakagång såväl i Sveriges omedelbara närhet som i många andra delar av världen. Den svenska politiken på området, och det stöd som vi inom Act Svenska kyrkan och många civilsamhällesorganisationer förmedlar för att ändra normer och lagstiftning på området är livsviktigt.

I slutändan handlar utrikespolitik om att det är människor som befolkar världen – människor med rättigheter vi tillsammans måste försvara, lokala civilsamhällen och individer som är kärnan i både demokratiarbete, fattigdomsbekämpning och humanitära insatser, men tyvärr var det svårt att höra det i årets debatt.

Men prioriteringarna som görs i utrikesdeklarationen är också viktiga för att de illustrerar det som inte ges plats. Orden som aldrig sägs från början, perspektiven som knappt ens lyfts och frågorna som duckas i debatten. I slutändan handlar utrikespolitik om att det är människor som befolkar världen – människor med rättigheter vi tillsammans måste försvara, lokala civilsamhällen och individer som är kärnan i både demokratiarbete, fattigdomsbekämpning och humanitära insatser, men tyvärr var det svårt att höra det i årets debatt.

Barn och unga nämndes exempelvis inte i deklarationen, när fokus oftare hamnade på högnivåsammanhangen, den traditionella säkerhetspolitiken och de multilaterala initiativen. Men det är de ungas ledarskap som visar vägen i kampen mot klimatförändringarna. Det är ofta de unga som tagit lokala initiativ för att hantera pandemins effekter, och det är de unga som är drivande i kampen för demokrati i länder över hela världen. I Mellanöstern är exempelvis nästan en tredjedel av befolkningen mellan 15 och 29 år. Många av dessa har demonstrerat för skälig levnadsstandard och ett slut på maktmissbruk och korruption, och utan framgångsrikt stöd för deras kamp hotas regionen av braindrain av den generation som behövs för att bygga fredliga och demokratiska samhällen.

Regeringens demokratisatsning ”Drive for Democracy” är i det sammanhanget en satsning som förtjänar respekt i en tid när den demokratiska tillbakagången är i det närmaste global. Samtidigt frågar vi oss hur den satsningen ska nå effekt för just civilsamhällets demokratiska utrymme och ungas möjligheter att forma morgondagens samhälle. Hur kan demokratisamtalen som regeringen genomför på ett meningsfullt sätt inkludera det lokala civilsamhället? En demokratisatsning värd namnet måste ta gräsrotsperspektivet och det lokala ägarskapet på allvar – samtal med stora, internationella organisationer på huvudstadskontor kan vara nog så viktigt, men det räcker inte.

Eftersom politik spelar roll måste även målkonflikterna belysas och de politiska valen granskas.

Eftersom politik spelar roll måste även målkonflikterna belysas och de politiska valen granskas. Ann Linde berättade om sitt besök i Jemen, och hennes upplevelse om hur uppskattat det svenska stödet var. Men när frågorna om Sveriges vapenexport till Jemen ställs saknas tydliga svar och förklaringar till varför Sverige underminerar sin egen humanitära politik och den feministiska utrikespolitiken genom att exportera vapen som används i bombningarna av Jemen. Och på samma sätt duckar regeringen frågorna om hur global vaccinering ska kunna ske utan att patent- och licenstillverkningsfrågan tas upp.

Utrikesministern avslutade utrikesdeklarationen genom att konstatera att vi står inför ett decennium av möjligheter och med att citera den unga amerikanska poeten Amanda Gormans dikt ”The Hill We Climb”, som framfördes vid Joe Bidens presidentinstallation: ”Men medan demokratin för en tid kan fördröjas kan den aldrig för alltid besegras. På den verkligheten, på den tillförsikten förtröstar vi, för medan vi höjer blicken mot framtiden har historien sin blick fäst på oss.”

Så är det. Vi står inför ett decennium av möjligheter, men det är tyvärr inget självspelande piano som kommer leda melodin. Pandemin har skakat de flesta utvecklingsområden och orsakat tillbakagångar i fattigdomsminskning och ökat de humanitära behoven dramatiskt samtidigt som den satt demokratin och de mänskliga rättigheterna i väntrummet. Och FN konstaterar också att ”det politiska svaret kommer avgöra den mänskliga kostnaden” av den situation världen befinner sig i. Så för att detta decennium av möjligheter ska infrias är det kanske snarast Idas sommarvisa som kan visa vägen. Vi ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart.