I fredags gav ett sjuttiotal representanter för det svenska civilsamhället sina muntliga synpunkter på regeringens aviserade reformagenda för biståndet, vid ett tretimmarsmöte med biståndsminister Johan Forsell och statssekreterare Diana Janse.
Eller mera specifikt, vi framförde våra svar på ett antal frågor som hade skickats ut i förväg:
1. hur vi kan vi bidra till större effektivitet i biståndet och säkerställa att det når dem som biståndet är ämnat för.
2. Hur vi kan främja ett starkt lokalt ägarskap i våra partnerländer
3. Hur vi kan involvera fler aktörer i biståndet och skapa större synergier mellan t ex handel o bistånd för att uppnå en långsiktig hållbarhet i våra samarbetsländer?
4. Hur kan vi öka transparensen i biståndet så att det lättare går att följa hur resurser används och gör nytta.
Karaktären av stormöte är lite förvirrande för oss i civilsamhället som är fostrade i interaktiva, deltagande metoder för att uppmuntra ett brett deltagande och mejsla fram viktiga gemensamma ståndpunkter. Särskilt när det pågår i 3 timmar. Det blir liksom många träd, och lite skog. Ett femtiotal olika inlägg som tagna var för sig är viktiga, men som kanske drunknar i den stora mängden. Men både Johan Forsell och Diana Janse uttryckte sin tillfredställelse över att få ta del av många olika perspektiv. Det finns en hel del som är bra och viktigt i det som biståndsministern och statssekreterare tar upp i sin korta inledning, och som väl egentligen är en fortsättning på klassisk svensk biståndspolitik, som satsningar på kvinnors och flickors rättigheter, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter samt jämställdhet ( även om det inte får heta feministisk utrikespolitik), stöd till demokrati och MR försvarare, klimatbistånd, civilsamhällets viktiga roll samt ett stort stöd till Ukrainas heroiska kamp för frihet.
Men när biståndsministern säger att Ukraina kommer att prioriteras och annat måste stryka på foten, undrar vi förstås vad det är som kommer att strykas, bortsett från det vi redan har sett – informations- och kommunikationsanslaget, ett antal landsamarbeten etc, som Myanmar, Palestina Guatemala, etc…och där är det mkt som fortfarande är oklart. Det finns ju också en risk att det är just stödet till klimat och miljö, hälsoarbete, jämställdhet, demokrati och MR försvarare som riskerar att skäras ner när bilaterala landstrategier skärs ner eller fasas ut, för att ge utrymme för satsningarna på Ukraina och stärkta synergier mellan handel och bistånd. Så konsekvensanalyser är alltid välkomna.
Annat som fortfarande är lite luddigt, trots tre timmars samtal, är hur just synergierna mellan handel, investeringar och bistånd ska förverkligas i praktiken, och framförallt hur det kommer att se ut i de konflikt- och postkonfliktländer, många i Afrika söder om Sahara, som idag är huvudmottagare av det svenska biståndet. Våga ta risker och satsa på den småskaliga privata sektorn i många fattiga länder, där jordbruket och informell handel utgör människors huvudsakliga försörjning, säger några av oss i civilsamhället. Och koppla det till Agenda 2030 och hållbarhetsmålen. Men vi hör väldigt få referenser till Agenda 2030, vilket förhoppningsvis beror på att den ligger som en självklar utgångspunkt för reformagendan och därför inte behöver ngn längre utläggning.
Den största mystiken handlar om biståndseffektiviteten. Här är ansatsen ambitiös från regeringens sida; vi ska uppnå ett mkt effektivare bistånd. Men vi är fortfarande lite förvirrade kring vad som är utgångspunkten. Vad är det för biståndsineffektivitet vi ska lösa? Likt gamla papegojor framhåller vi i civilsamhället att det sedan länge finns ett globalt partnerskap för utvecklingseffektivitet, där Världsbanken, FN, stater och civilsamhället redan har slagit fast ett antal principer som är helt avgörande för utvecklings- och biståndseffektivitet – lokalt ägarskap, mätbara resultat, inkludering och transparens samt ömsesidigt ansvar- och som backas upp av forskning och otaliga utvärderingar, men som sällan refereras till av regeringen. Jag tror mkt gott om både regeringskansliets och svenska civilsamhällets förmåga att formulera sig intelligent om biståndseffektivitet, men kanske bäst att ändå ta avstamp i det som för några år sedan var etablerad konsensus bland biståndsgivare. I de principerna finns fortfarande mkt som utmanar både stater och civilsamhällesorganisationer. Till exempel hur vi verkligen kan förverkliga ett lokalt förankrat utvecklingssamarbete, där rättighetsbärare och lokalsamhällen själva identifierar sina utmaningar, prioriterar bland dessa och har tillgång till finansiella resurser – bistånd, garantier eller lån – för att göra något åt dessa utmaningar.
Nåväl, dialogen är inledd, om än i lite annorlunda format, och statssekreterare Diana Janse visar att hon är intresserad av våra synpunkter. Hon betonar också att det fortfarande handlar om att lyssna in våra och andras – akademin, näringslivet m fl – inspel och synpunkter. Vi uppskattar också att en mejladress har upprättats på UD, till vilken vi kan skicka in fler synpunkter de närmaste två veckorna. Men drömmen vore förstås att få se ett sammanställt dokument för reformagendan – som vi kan dela med våra samarbetspartner och göra konsekvensanalyser av – och som sedan kan användas som ett viktigt underlag för regeringen innan de fattar det slutliga beslutet om reformagendans inriktning, som sannolikt händer i början av hösten. Det är också helt i linje med de principer för dialog med civilsamhället som slås fast i samarbetsdokument ”Gemensamma åtaganden” mellan regeringskansliet och svenska biståndsorganisationer, och som förre moderata biståndsministern Hillevi Engström var initiativtagare till.
Erik Lysén
Chef för Act Svenska kyrkan
Lämna ett svar