På måndag inleds FN:s fjärde konferens om utvecklingsfinansiering i Spanien. På dagordningen står skulder, bistånd, handel och flera andra frågor som är avgörande för kampen mot fattigdom och klimatkrisen. Gunnel Axelsson Nycander kommenterar här det slutdokument som antogs redan för en vecka sedan.
Den närmaste veckan samlas beslutsfattare, organisationer och aktivister i Sevilla i Spanien för den fjärde konferensen om utvecklingsfinansiering, Financing for Development 4, ofta förkortat till FfD4. Den förra konferensen hölls i Addis Abeba för tio år sedan och fokuserade på finansieringen av de globala målen i Agenda 2030, vilka antogs strax efteråt.
”Utvecklingsfinansiering” är ett långt och färglöst ord. Men det handlar i grund och botten om människor! Det handlar om möjligheterna att hantera de allvarliga kriser som mänskligheten befinner sig i: klimatnödläge, ökad undernäring, accelererande ojämlikhet och fattigdom som inte minskar. Det handlar om den skuldkris som drabbar många låg- och medelinkomstländer idag, men som sällan uppmärksammas i nyheterna. Det handlar om pengar och globala maktrelationer, och framför allt, möjligheterna att steg för steg förbättra världen genom förhandlingar och globala samarbeten.
FfD-agendan är indelad i sju områden: inhemska offentliga resurser (dvs beskattning och nationella utvecklingsbanker), privata investeringar, internationellt bistånd, internationell handel, skuldhantering, reformer av det finansiella systemet, samt forskning, teknik och innovationer. Act Svenska kyrkans arbete har fokuserat på skuld och skatt, och särskilt hur dessa områden påverkar länders möjligheter att finansiera klimatarbete och social trygghet.
Konsensus när USA lämnat
Förhandlingarna inför konferensen har pågått hela våren, och de första utkasten innehöll en rad förslag som skulle ha gjort stor skillnad. Vid tidigare konferenser har förhandlingarna pågått in i det sista, och alla länder har stått bakom slutdokumentet. Den här gången blev det annorlunda. USA lämnade processen i förra veckan, och direkt efteråt antogs slutdokumentet med konsensus. Dokumentet kallas Compromiso de Sevilla (det ska översättas till Åtagandet från Sevilla, snarare än Kompromissen från Sevilla!).
Hur är då slutdokumentet? En missad möjlighet, är det korta svaret. Det är inte vad civilsamhället hade hoppats på eller vad länderna i syd krävt. Det är definitivt inte tillräckligt för att vända de negativa trender vi ser idag eller för att göra globala strukturer mer rättvisa. Under våren har vi sett hur inte minst EU har blockerat en rad konkreta förslag, särskilt i skuldkapitlet. Steg för steg har avgörande förslag försvagats och urvattnats. ”Globala Nord blockerade alla förslag som skulle ha flyttat makt eller pengar till globala Syd” skriver MenaFem i en kommentar.
Eurodad (där Act Svenska kyrkan är medlem) beklagar det svaga resultatet men menar samtidigt att det finns vissa delar att bygga vidare på. För så är det förstås. Sevilla är inte slutet eller början, utan en anhalt på en lång väg. När besvikelsen har lagt sig över att viktiga formuleringar vattnades ur i sista stund är det dags att kavla upp ärmarna och jobba vidare utifrån det som faktiskt står i slutversionen.
Global Policy Forum har gjort en koncis sammanfattning av Sevilla Compromiso här. Nedan följer en kortfattad analys av dokumentet på de områden som Act Svenska kyrkan följt. Det finns förstås mycket att säga om de andra tematiska områdena. Här är exempelvis en intressant artikel i Financial Times som bland annat lyfter hur orealistiska många länder i Nord (inklusive Sverige) är när de hoppas på att privata investeringar ska kunna finansiera en stor del av de åtgärder som är nödvändiga.
Skuldfrågan som EU blockerade
Förslaget om en skuldhanteringsmekanism inom ramen för FN fanns med i ”nollutkastet” (paragraf 50e). Det välkomnades av en rad länder i Syd, och bland andra den afrikanska gruppen förespråkade starkare skrivningar om en konvention om skuldhantering. Detta var kanske det förslag som allra tydligast handlade om att förflytta makt och skapa en bättre balans mellan kreditorer och låntagarländer, och därmed också mest omstritt. EU tillhörde de som kraftigast motverkade skrivningen, något som det europeiska civilsamhället kritiserade kraftigt.
Formuleringen urvattnades rejält i slutskedet. Enligt kollegor i civilsamhället som bevakade förhandlingarna på plats i New York pressades länderna i Syd till att acceptera dessa i utbyte mot att en sedan länge väl etablerad princip i bland annat FN:s klimatkonvention skulle inkluderas i dokumentet (gemensamt men olika ansvar – common but differentiated responsibilites, CBDR).
Formuleringen om skuldhanteringsmekanism är borta, och syftet med processen är inte så tydlig, men skuldkapitlet innehåller ändå ett åtagande om att inleda en ”mellanstatlig process i FN” (paragraf 50f). Det finns alltså en ”tumme” kvar som skulle kunna leda till en bra process i FN-spåret och på sikt ett internationellt regelverk för skuldhantering. Enligt en förhandlare i New York som jag talade med i förra veckan finns det idag en större öppenhet för att hantera skuld och andra ekonomiska frågor i FN än det gjorde för några år sedan. Då hänvisades alla sådana frågor till ”Washington”, dvs Världsbanken och IMF – där utvecklingsländerna har betydligt mindre inflytande.
Just i skuldfrågan har mycket av initiativet de senaste åren legat på G20, som ju inte heller är ett särskilt demokratiskt forum. I år försöker Sydafrika som ordförandeland sätta skuldfrågan i fokus, men det är mycket osäkert om det kommer att ge något konkret resultat. Nästa år är USA ordförande, och det innebär sannolikt att G20 inte kommer göra något alls i skuldfrågan under 2026. Det kan öka betydelsen av FN som forum för att driva skuldfrågan framåt.
Skuldkapitlet innehåller flera andra positiva bitar som går att bygga vidare på, även om det i hög grad saknas skarpa formuleringar. Några exempel:
- En arbetsgrupp för att föreslå riktlinjer för ansvarfull ut- och inlåning, samt genomförande av dessa (48 a). (Civilsamhället hade föreslagit att de riktlinjer som redan finns ska implementeras och göras bindande.)
- Ett gemensamt skuldregister (48c)
- Möjligheten att via konventionen mot korruption (UNCAC) göra det omöjligt att driva in skulder som tagits på ett korrupt sätt (48 h).
Skatt – arbete pågår
Eftersom ett bindande skattesamarbete förhandlas inom FN nu handlade skattediskussionerna inför FfD4 främst om att stödja och komplettera den processen. Sevilla-dokumentet ”välkomnar” inte de pågående förhandlingarna om en skattekonvention i FN, som civilsamhället och många länder hade hoppats på. Däremot åtar länderna sig att ”engagera sig på ett konstruktivt sätt” i förhandlingarna.
Sverige deltar aktivt idag, och ingår t o m i den grupp länder som leder förhandlingarna. Detta är en process som inte diskuteras mycket i Sverige, förhoppningsvis kommer intresset från såväl politiska partier som civilsamhället att öka. Se några tankar om detta från det rundabordsmöte i frågan som Act Svenska kyrkan arrangerade i början av maj.
I skattekapitlet ingår också åtaganden om att främja progressiv beskattning, adressera skatteundanhållande av extremt rika personer, och att analyser skatters påverkan på jämställdhet mellan män och kvinnor. Det är positiva formuleringar men i sig inga skarpa åtaganden. De skulle däremot kunna få konkret betydelse om de följs upp inom ramen för FN-förhandlingarna om en skattekonvention.
Ing framsteg om klimatfinansiering
Klimatfrågan nämndes i inledningen och flera tematiska kapitel. Tyvärr stärker inte formuleringarna klimatfinansieringen på något nämnvärt sätt.
- I kapitlet om utvecklingssamarbete nämns åtagandet från COP29 om att skala upp klimatfinansiering till 1,3 biljoner USD.
- I skuldkapitlet uppmuntras länder att införa särskilda klausuler i låneavtal för att göra skuldlättnader automatiska i katastrofsituationer. Sådana klausuler blir däremot inte obligatoriska, som civilsamhället föreslagit.
- En formulering om att fasa ut subventioner av fossila bränslen blev inte bara urvattnad, utan ströks helt i slutversionen.
Nätverket Debt for Climate avfärdar dokumentet som helt otillräckligt. De avvisar så kallade debt swaps som falska lösningar. (Debt swaps innebär att en skuld skrivs ned i utbyte mot att landet genomför vissa åtgärder, exempelvis klimatåtgärder.) Dessa löser inte skuldkrisen, hävdar de, utan skapar istället nya problem.
Bra formuleringar om social trygghet
Social trygghet är ett av de viktigaste medlen för att nå de globala målen, och finansiering är förstås avgörande för att sociala trygghetssystem ska kunna byggas ut. Medan frågan för tio år sedan bara nämndes i slutdokumentets inledning finns den idag också med i kapitlen om skatt och internationella systemfrågor.
Länder uppmuntras att integrera sociala trygghetssystem i sina planer och strategier, och internationella samfundet åtar sig att stödja länder som utvidgar sådana system (27 i). Det hänvisas här till ILO:s rekommendationer och internationella standarder på området, vilket är mycket bra. Act Svenska kyrkan hade gärna sett en tydlig referens till betydelsen av allmän social trygghet (universal snarare än poverty targeted), och den betydelse som detta har för möjligheten att finansiera systemen och bygga ett samhällskontrakt.
I paragraf 54 h uppmanas det internationella samfundet att stödja länder så att de kan fortsätta finansiera social trygghet också under kriser. I samma paragraf nämns finansiering av social trygghet som en viktig aspekt att väga in i de analyser som IMF gör om länders skuldbördor. Båda dessa formuleringar bör välkomnas och kan, om de förvaltas väl, visa sig användbara i det fortsatta påverkansarbetet. Formuleringarna om social trygghet har välkomnats av internationella fackföreningsrörelsen ITUC och FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter och extrem fattigdom, Olivier de Schutter. Inom kort publiceras också en kommentar från Global Coalition for Social Protection Floors (GCSPF).
Sevilla och framåt
Det är lätt att bli nedslagen över att Sevilla-dokumentet inte är starkare, inte minst i skuldfrågan som ju är så akut och där ett snabbt internationellt agerande skulle kunna förhindra en utdragen kris i många länder. Men då tänker jag så här:
- Mandatet för att inleda en mellanstatlig process i FN är svagt, men om det förvaltas väl kan det tillsammans med andra delar i kapitlet komma att utvecklas till något riktigt bra. För tio år sedan förlorade utvecklingsländerna den stora striden om internationellt skattesamarbete på målsnöret, men den afrikanska gruppen fortsatte driva frågan i FN där det nu pågår förhandlingar om en konvention.
- Det globala civilsamhällets påverkansarbete har bidragit till att sätta skuldfrågan högre upp på den internationella dagordningen. Act Svenska kyrkan och andra samfund och trosbaserade organisationer fortsätter med det. Under sommaren och hela hösten driver vi kampanjen Vänd skuld till hopp! Skriv under, du också, och sprid vidare!
Dokumentet är klart. Nu kan all energi läggas på sidoinitiativ och planerade såväl som oplanerade möten och diskussioner under konferensen. Jag hoppas att många olika aktörer som inte har kontakt annars kan mötas och dela perspektiv och erfarenheter. Det är genom sådana samtal som konstruktiva vägar framåt kan komma på plats. Jag hoppas att konferensen på så sätt kommer att lägga en bra grund för det fortsatta arbetet framåt.
Till svenska delegationen och alla kollegor i svenska civilsamhället, i ACT-alliansen, Eurodad-nätverket och GCSPF som kommer att svettas i Sevilla säger jag: Lyssna mycket, och lycka till!
Lämna ett svar