Skavet efter klimattoppmötet COP30 i Belém rymmer både bedrövelse och förändringskraft, menar Margareta Koltai, senior rådgivare för klimaträttvisa på Act Svenska kyrkan. Här summerar hon sina tankar efter att själv ha deltagit under mötet.
Att landa i Sverige igen efter veckan i Belém var en märklig känsla. Den frostnupna, höga luften och mörkret som nu skapar lugn och stillhet i vårt avlånga land står i skarp kontrast till värmen, fukten och grönskan i Amazonas Belém, där klimatförhandlingarna på COP30 ägde rum.
Det har gått över trettio år sedan klimatkonventionen undertecknades i Rio. Tio år sedan Parisavtalet antogs och COP21 avslutades i jubel. Då lovade världens länder en grön omställning som skulle hålla den globala uppvärmningen under 2 grader, med målet 1,5 grader. Man enades också om att de länder som historiskt släppt ut mest har ett särskilt ansvar att stödja utvecklingsländer genom klimatfinansiering.
De senaste fem åren har stämningen varit betydligt mer dämpad. Det är lätt att falla tillbaka i samma fraser när man summerar resultaten.
Skavet blev synligt för flera år sedan
Mitt första COP-möte, i Glasgow 2021, präglades av känslan att tiden för att nå 1,5-gradersmålet håller på att rinna ut. Utvecklingsländernas besvikelse var stor över att den utlovade klimatfinansieringen på 100 miljarder dollar inte hade levererats. Samtidigt hade en ung flickas skolstrejk framför Sveriges riksdag vuxit till den största klimatmanifestationen i mannaminne. Enligt uppgift deltog 100 000 personer i en marsch genom Glasgows paradgator.
Redan då började jag fundera: Hur hanterar man det där skavet som uppstår när överenskomna mål och löften bryts, samtidigt som det är så viktigt att skapa framtidstro?
För lokala aktörer är klimatförändringarna högst verkliga – men de befinner sig långt ifrån finrummen
Mitt arbete de senaste fem åren har handlat om att följa och analysera globala klimatförhandlingar, skapa dialog med beslutsfattare och ge Act Svenska kyrkans globala samarbetspartner möjlighet att dela sin levda klimatverklighet.
”Det är som en tango: ett steg framåt på papper, två steg tillbaka i handling.”
När vi för några år sedan gjorde en genomlysning av våra partnersamarbeten framkom att 70 procent av alla projektansökningar nämnde klimatförändringar som en risk som står i vägen för hållbar utveckling. För frågar man lokala aktörer som vill samarbeta med Act Svenska kyrkan är många väl medvetna om klimatförändringarnas effekter – men långt ifrån alla har ens hört talas om Parisavtalet.
Skavet finns där hela tiden, i mellanrummet mellan vackra ord i ett globalt klimatavtal och en verklighet där kris efter kris drabbar människor och lokalsamhällen i det globala syd i ökande omfattning. Klimatpsykologerna kallar det en kognitiv dissonans, det vill säga den obehagskänsla som uppstår när man inte handlar i linje med sin kunskap och övertygelse.
Frustrationen över brutna löften har vuxit till global politisk dissonans
De senaste årens tre COP-möten har haft ett särskilt skav. Värdländerna – Egypten, Förenade Arabemiraten och Azerbajdzjan – är auktoritära stater. Två av dem har byggt sin rikedom på att pumpa upp olja och gas. På plats har vi under dessa COP-möten klivit in i en FN-bubbla, utan tillstymmelse till folkliga manifestationer. Samtidigt har antalet fossillobbyister ökat för varje år, medan civilsamhällets röster trängts undan.
Frustrationen över brutna löften har vuxit till en global politisk dissonans. Det är som en tango: ett steg framåt på papper, två steg tillbaka i handling.
När det började brinna i konferenslokalen agerades det snabbt – till skillnad från under senaste orkanen i Filippinerna
När jag nu summerar COP30 är känslan dubbel, av bedrövelse och ändå gnistor av framtidshopp. Det blev ingen handlingsplan för att begränsa fossila utsläpp. Inga nya finansieringslöften som möter de enorma behov som önationer och utvecklingsländer i klimatnödläge har. Förhandlingarna skaver.
Greta talade om att ”vårt hus står i lågor”. I Belém uppstod det verkligen brand i COP-mötets huvudhangar på den ombyggda flygplats där vi höll till. Man kunde ha önskat att förhandlarna handlade lika resolut för att hantera klimatkrisen som den säkerhetspersonal som släckte branden där skadorna begränsades och inga liv gick till spillo – till skillnad från den senaste orkanen i Filippinerna nu i november där 250 människor har dött och 100 saknas enligt rapporter från FN. Över 270 000 personer lever nu i evakueringscenter eller har fått flytta till vänner eller anhöriga. Bara ett exempel på de många extrema väderhändelser som nu inträffar slag i slag för små önationer.
Kanske handlar det helt enkelt om dåligt samvete
Men något hände under de två veckorna. Vid sidan om de officiella förhandlingarna ägde ett stort folkmöte – People’s summit – rum under klimattoppmötets första vecka. På Beléms huvudgator samlades 30 000 människor, med urfolk från Amazonas, gruvarbetare, demokratiaktivister, miljöförsvarare, kyrkor och trossamfund, som marscherade sida vid sida under den stekheta solen för att kräva klimaträttvisa. Den första stora gatuprotesten sedan Glasgow. Där under marschen minskade skavet och byttes mot ett kollektivt ”tillsammans kan vi”.
På söndagen firade vi ekumenisk gudstjänst i den anglikanska katedralen i Belém. Taket lyfte nästan när skapelsepsalmerna sjöngs. En insikt har vuxit fram: skavet kan ge handlingskraft. Kanske är det som psykologerna kallar kognitiv dissonans det som förr kallades samvete – den inre rösten som manar oss att reagera på orättvisor och värna allt levande. I stället för att avfärda skavet borde vi bejaka det. Det manar till handling.
Den som låter mest företräder inte alltid majoriteten
För egen del följde jag förhandlingarna om hur kvinnor, barn, unga, urfolk och personer med funktionsnedsättning ska ges inflytande över hur målen i Parisavtalet ska genomföras i praktiken. När vi stämde av i aktörsgruppen för jämställdhet konstaterade vi att motståndet kom från en liten, högljudd grupp stater. Den tysta majoriteten hade inga invändningar. När alla parter är tysta kan ordföranden säga: ”It is so decided”. Det gav hopp, den tysta majoriteten vill ha en plan för jämställdhet. Det är viktigt att påminna sig om att det inte alltid är de som låter mest som representerar rösterna i rummet. Vi måste lyssna på de röster som inte hörs.
Kort sagt – vi behöver lyssna till skavet tills det inte hörs mer
När Colombia och Panama lyfte skavet i sluttexten, som inte nämnde fossila bränslen, under slutförhandlingarna fick de den starkaste applåden. Det var inte de som blockerade texter om att fasa ut som fick applåderna. Och när konsensus om utfasning inte gick att nå, tog Colombia initiativet till en koalition som ska mötas i april för att börja utveckla en plan och sista dagen på COP30 så har över 80 länder anslutit sig till koalitionen. Jag hoppas Sverige hakar på. Vi behöver länder som vågar gå före och visa klimatledarskap.
För klimat och rättvisa måste skava tills rättvisan kan flöda fritt som vatten. Jag tänker att det är viktigt att lyssna på skavet och inse att det finns en tyst majoritet som faktiskt vill se högre ambitioner och mer rättvisa klimatbeslut. Tillsammans kämpar vi på.
Text: Margareta Koltai, senior rådgivare för klimaträttvisa, Act Svenska kyrkan
Lämna ett svar