Bistånd till social trygghetssystem handlar inte om teknik, utan om vilket samhälle vi vill bygga. Ett samtal på ABF-huset nyligen visade hur riktade fattigdomsprogram ofta stigmatiserar, exkluderar och urholkar tilliten – medan universella system skapar värdighet, stabilitet och brett politiskt stöd.
Den 5 februari hölls ett författarsamtal på ABF-huset i Stockholm mellan författaren Matthew Greenslade och Tomas Eneroth, tidigare minister och riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Samtalet som leddes av Gunnel Axelsson Nycander på Act svenska kyrkan handlade om hur sociala trygghetssystem kan utformas på olika sätt, och om hur Världsbanken påverkar enskilda länders vägväl. Utgångspunkten var den bok som Greenslade nyligen publicerat och som kan läsas gratis online tack vare stöd från Act Svenska kyrkan:
Beyond the World Bank: The Fight for Universal Social Protection in the Global South.
Det som kunde ha blivit ett tekniskt samtal om välfärdssystem och biståndsmodeller blev i stället något betydligt mer grundläggande: ett samtal om politik, moral och hopp.
I centrum stod en kritik mot en av de mest dominerande idéerna inom internationell utvecklingspolitik de senaste decennierna: att fattigdom främst ska bekämpas genom riktade insatser. Mycket av detta tänkande har drivits av Världsbankens fokus på proxy means testing och poverty targeting, det vill säga system som syftar till att identifiera och stödja endast dem som klassas som ”tillräckligt fattiga”.
Problemet, som flera av talarna lyfte, är inte bara att dessa system ofta fungerar dåligt i praktiken och är oerhört dyra. (De är till exempel helt rättsosäkra och exkluderar en majoritet av de människor de är tänkta att identifiera.) Problemet är att de bygger på en felaktig utgångspunkt: att ”fattiga människor” är en avgränsad grupp som är hyfsat stabil över tid.
Universella system fungerar och de spelar roll
Alternativet är universellt socialt skydd: system som omfattar alla, eftersom alla är sårbara och kan behöva stöd, särskilt i vissa skeden i livet, snarare än att sortera människor som fattiga/inte fattiga. Samtalet beskrev en tydlig och pragmatisk väg framåt. Många länder börjar med en allmän pension, följer upp med barnbidrag och stöd till personer med funktionsnedsättning, och bygger därefter gradvis ut systemen i takt med ökat finanspolitiskt utrymme och politiskt stöd.
Detta är inte teori. Det är beprövad praktik som fungerar i olika regioner och under olika ekonomiska förutsättningar. I själva verket är detta en helt central del av Sveriges utveckling under 1900-talet, som Tomas Eneroth påpekade.
Därför är pension ett logiskt första steg
Många låg- och medelinkomstländer har unga befolkningar, vilket innebär att andelen äldre är relativt liten. Det gör universella pensionssystem betydligt billigare att införa initialt än vad som ofta antas i internationella policydebatter, samtidigt som de äldre ofta är särskilt utsatta för fattigdom.
Samtidigt är pensioner politiskt smarta. Alla vill bli gamla. Ett allmänt pensionssystem gynnar inte bara dagens äldre, utan också dagens unga som vet att systemet en dag kommer att omfatta dem själva. Det skapar ett brett folkligt stöd och ett starkt ”buy in” över generationer, vilket i sin tur gör systemen mer hållbara över tid.
Det är därför ingen slump att pensioner ofta är det första steget i uppbyggnaden av universellt socialt skydd: låg initial kostnad, hög social effekt och stark politisk legitimitet.
Inte tekniskt utan politik och moral
En av de viktigaste poängerna under samtalet var att sociala trygghetssystem alltför ofta framställs som en teknisk fråga. I själva verket handlar det i grunden om politik och moral.
Riktade system kräver ständig övervakning, kategorisering och exkludering. De avgör vem som är ”värdig” stöd och vem som faller utanför. Universella system bygger i stället på idén om gemensamt medborgarskap och kollektivt ansvar. Social trygghet ses inte som välgörenhet, utan som en rättighet.
Detta har konsekvenser. Universella system är ofta mer robusta, mindre stigmatiserande och politiskt mer motståndskraftiga. De skapar breda grupper av människor som har ett intresse av att försvara dem och det är därför de tenderar att bestå.
En berättelse om hopp
I en tid då den globala utvecklingsdebatten ofta präglas av pessimism erbjöd detta samtal något ovanligt: en genuin berättelse om hopp.
Ser man till helheten är den globala utbyggnaden av sociala trygghetssystem inte ett misslyckande, utan i många avseenden en framgång – eller ”en triumf för mänskligheten”, som Matthew Greenslade menade. Fler människor än någonsin har idag tillgång till någon form av inkomsttrygghet. Lösningarna finns. Utmaningen är inte om de fungerar utan om det finns politisk vilja att skala upp dem.
Detta är ett viktigt bidrag till den svenska biståndsdebatten, särskilt i en tid då utvecklingspolitiken allt oftare betonar kontroll, effektivitet och kortsiktiga resultat. Universellt socialt skydd påminner oss om att långsiktig, strukturell förändring både är möjlig och mätbar.
Behovet av internationellt politiskt ledarskap
Samtalet väckte också frågan om politiskt ledarskap. Var finns de aktörer som driver denna agenda internationellt? Greenslade visar i sin bok hur Världsbanken pressar en lång rad länder att bygga snävt fattigdomsriktade system, trots att detta står i strid med hur många av Världsbankens stora ägare agerar på hemmaplan. Hur kan Världsbanken förmås att bli mer öppnare för möjligheten att bygga universella system, och mer respektfull i relation till nationella regeringars vägval?
Ett förslag som lyftes var att skapa en internationell jämlikhetskommission, i linje med initiativ som Global Deal. En annan idé är att organisera nätverk av europeiska politiker som skulle kunna sätta tryck på Världsbanken och på policyprocesser.
Detta är avgörande, eftersom institutioner som Världsbanken sätter normen för vad som uppfattas som ”god” utvecklingspolitik. Att utmana dominansen av fattigdomsriktade modeller kräver politisk samordning, inte bara mer evidens.
Att välja det universella
Universella sociala trygghetssystem är ingen utopi. Det är ett konkret, beprövat politiskt val. Men det är också ett ställningstagande för vilken sorts samhällen vi vill bygga globalt och nationellt.
Författarsamtalet på ABF-huset gjorde en sak tydlig: att bekämpa fattigdom handlar inte främst om bättre algoritmer eller mer finmaskig behovsprövning. Det handlar om att välja universalism, solidaritet och värdighet.
Text: Gunnel Axelsson Nycander