25 år efter Jubel 2000, den globala mobiliseringen för skuldlättnader, är det dags igen. Situationen är akut i en rad länder och kyrkor och organisationer börjar åter mobilisera – nu under rubriken Vänd skuld till hopp. Act Svenska kyrkan arrangerade nyligen en rad dialogmöten om skuldkrisen.
Länder i det globala syd lägger i dag en historiskt stor andel av sina resurser på att betala räntor på statsskulder. Samtidigt är krisen till stor del osynlig eftersom få länder har ställt in betalningarna. I stället fortsätter de flesta att betala, men till ett mycket högt pris. Över fem miljarder människor lever i länder där mer pengar går till skulder än till hälsovård, utbildning, social trygghet och klimatåtgärder tillsammans.
Samtidigt saknas effektiva internationella mekanismer för att hantera statsskulder på ett rättvist sätt, vilket innebär att skuldsatta länder och deras befolkningar får bära svåra konsekvenser. Situationen riskerar att radera årtionden av utvecklingsframsteg och försvåra möjligheterna att möta klimatförändringarna.
På bilden:
Marina Zucker Marques, senior forskare vid Boston University Global Development Policy Center och medförfattare till expertrapporten The Jubilee Report: A Blueprint for Tackling the Debt and Development Crises som påve Franciskus lät beställa 2025.
Matthew Martin, vd för Development Finance International (DFI) och rådgivare till regeringar och organisationer. Spelade en nyckelroll under skuldavskrivningarna under åren 1996–2010 (HIPC initiativet) och har nyligen skrivit en rapport om skuldkrisen till FN:s generalsekreterare.
Låt mig börja med en siffra: I år betalar afrikanska stater 235 miljarder i räntor och amorteringar på lån – tio gånger mer än de får i internationellt bistånd.
Och en annan siffra: 5,1 miljarder människor lever i länder där staten lägger mer pengar på skuldbetalningar än på hälsovård, utbildning, social trygghet och miljö/klimat– sammanlagt.
Siffrorna visar att en ny skuldkris är här. Men vad betyder detta för människor i praktiken? En studie om sex afrikanska länder ger några konkreta bilder av hur särskilt barn och kvinnor drabbas:
- Budgetarna för utbildning skurits ned med i genomsnitt 40% de fem senaste åren. Lärarna går på knäna. Deras reallöner sjunker, medan klasserna blir allt större och tillgången till skolböcker halverats.
- Hälsoarbetare pressas också hårt, 67% av de intervjuade rapporterar att de dragit ned på sin matkonsumtion de senaste åren.
- Kvinnor drabbas extra hårt – både för att mest kvinnor arbetar i vården och skolan, och för att de drabbas värst när servicen försämras.
Privata fordringsägare ofta vinnare
Ansvaret för skuldkrisen delas såklart av ländernas regeringar, och det finns exempel på korrupta lån. Men detta är inte helhetsbilden. Den viktigaste orsaken är istället att länderna genom statsobligationer som handlas internationellt påverkas kraftigt och negativt av de kraftiga svängningarna på de globala kapitalmarknaderna.
För sex år sedan inrättades ett nytt system för att omförhandla ohållbara skuldbördor, Common Framework. Det är tyvärr inte särskilt framgångsrikt. Trots att många länder kämpar med ohållbara skulder har bara fyra länder har ansökt om omförhandling (Zambia, Tchad, Etiopien och Ghana). De andra ser hur lång tid processen tar, hur mycket den kostar i form av ökade räntor, och hur lite den i slutändan ger i form av skuldlättnader.
Ett grundproblem handlar om hur man ska kunna förmå privata aktörer som tjänat stora pengar på höga riskpremier på länders obligationer att faktiskt vara med och dela risken när skulder behöver skrivas ned. The winner takes all – twice, skrev ekonomen Marina Zucker-Marques in en analys av hur privata fordringsägare tjänat stora pengar på Zambia två gånger – först genom att få hög ränta, och sedan genom att vägra vara med och bära ansvaret när landet behövde skuldlättnader.
Försommarmöten i Uppsala och Stockholm
Marina var en av två internationella experter på skuldfrågan som nyligen besökte Sverige och Act Svenska kyrkan. Hon är senior forskare vid Boston University Global Development Policy Center och medlem i Jubilee Commission som på uppdrag av Vatikanen publicerat analys och förslag till åtgärder mot skuldkrisen. Den andra gästen, Matthew Martin, har sedan 1991 varit rådgivare i skuldfrågor åt utvecklingsländer och internationella organisationer och spelade en nyckelroll initiativet för avskrivning de tungt skuldsatta fattiga länderna under åren 1996–2010 (HIPC‑initiativet – Highly Indebted Poor Countries, vilket nog inte är så roligt att kategoriseras som…).
Gästerna deltog först i ett rundabordsmöte som ärkebiskop Martin Modéus stod värd för. Därefter träffade de under några intensiva dagar beslutsfattare, experter och civilsamhällesorganisationer.
Förslag till lösningar på skuldkrisen
Gästerna hade med sig en rad förslag som kan sammanfattas så här:
- De allra värst drabbade länderna behöver ett brett initiativ för skuldlättnader, motsvarande HIPC. Alla fordringsägare behöver vara med – även privata fordringsägare och multilaterala som Världsbanken och IMF. Förslaget är att frysa räntebetalningar under en tioårsperiod, snarare än att skriva ned skulderna. Låt oss kalla initiativet HOPE – High Opportunity, Prosperity and Equality. Ett 70-tal länder berörs, dvs lägre medelinkomst- och låginkomstländer.
- Pressa ned de höga räntenivåerna som alla länder i globala syd drabbas av. Här krävs en rad olika åtgärder, som bland annat berör kreditvärderingsinstituten och de multilaterala bankernas utlåning till låga räntor. Ett konkret förslag är att Sida och andra biståndsgivare som på olika sätt främjar privata investeringar ska kräva att räntorna sänks på de lån de ger kreditgarantier till (detta tycks knappt förekomma idag).
- Trycket ökar för att också genomföra strukturella förändringar i den ”internationella arkitekturen”. Civilsamhället har länge drivit på för en permanent skuldhanteringsmekanism och internationell konvention, och vid FN-mötet om utvecklingsfinansiering 2025 öppnades för en dialog om ämnet. De afrikanska länderna har en gemensam position om skulder, där förslaget om en konvention ingår. Stödet växer bland andra utvecklingsländer.
Vägen till fungerande regelverk på internationell nivå är inte lätt. Det handlar om visioner, makt och geopolitik – men också om praktiska frågor och juridik. Vilka paralleller kan man dra till konkursförfaranden på nationell nivå? Vilka kan man inte dra? Hur skapar man regelverk eller system som tvingar alla fordringsägare att bidra när skulder behöver skrivas ned?
Vi pratade också om begränsade förslag som kan ge resultat på kort sikt:
- Resolution i FN:s konvention mot korruption UNCAC, som gör det omöjligt att driva in lån som vilar på korrupta avtal.
- Ekonomiskt stöd till specifika initiativ, så som arbete för att öka transparens och ansvarsutkrävande på nationell nivå i låntagarländer, påfyllnad av IMF:s “akutfonder” som ska stötta länder som drabbas av till exempel naturkatastrofer eller epidemier, sekretariatet för den nybildade ”Borrowers’ platform”, samt de klimatsårbara ländernas (V20) nya akutfond Lifeline fund.
- Möjligheten att IMF säljer en liten del av sin guldreserv för att kunna finansiera akutstöd utan att behöva be om bidrag från ägarnationerna.
Några reflektioner
- Även om skuldfrågan inte uppmärksammas alls i den dagliga debatten är det helt rätt att lyfta den nu. Den påverkar möjligheterna att hantera en massa andra kriser och alla vi mötte bekräftade att detta är en STOR FRÅGA. Det är bättre ju förr den kommer högre upp på agendan. Som Sidas chefsekonom Elina Scheja sa: ”Om det inte vore för kriget i Iran skulle vi alla prata om skulder nu.”
- Det finns ingen konsensus om att det krävs radikala beslut för att lösa problemen. Men även de som tror på det nuvarande system för hantering av skulderna systemet medgav att utmaningarna är stora, särskilt när det gäller att få med sig privata fordringsägare på skuldlättnader.
Sist men inte minst:
Sverige har en stolt historia av att driva på för de internationella initiativ som ledde till omfattande skuldlättnader förra gången. Människorna som var med då finns kvar, och delar gärna med sig av sina erfarenheter. På bilden samtalar Matthew Martin med Ruth Jacoby, långvarig diplomat och en av Matthews ”hjältar” från skuldavskrivningarna som inleddes på 1990-talet.
Men det institutionella minnet sviktar. Och har Sverige tillräckligt självförtroende idag för att spela en liknande roll igen?