Så här dagen efter sista dagen vid klimattoppmötet i Qatar pågår fortfarande förhandlingarna. Eftersom det finns en överhängande risk att förhandlingarna kraschar idag tänkte jag försöka hinna förklara den fråga som dessa förhandlingar egentligen borde handla om. Och om man hade tagit denna fråga på allvar redan på 1970-talet när forskarna insåg allvaret i det så hade vi kanske sluppit vara här idag. Det är frågan om utsläppsminskningar.
Man kan tycka att klimatförhandlingar borde handla om hur vi minskar världens utsläpp, och det på ett snabbt sätt. Men i stället blir det frågor om skadeersättning, finansiering till anpassning till ett nytt klimat, handel av ett överskott av utsläppsrätter, ”klimatinvesteringar” i utvecklingsländer som snarast är ett sätt för näriingslivet att få subventioner för att kunna vinstmaximera investeringar, ersättningar till länder som ”tvingas” sluta exportera olja och så vidare. Frågan om hur vi bäst och snabbast sänker våra egna utsläpp och hur vi för över teknik och finansierar grön tilväxt i utvecklingsländerna hamnar längst bak i listan. Hade denna omställning skett för 40 år sedan hade vi inte behövt flyga till alla dessa ”förhandingar” för att försöka göra så lite som möjligt själv.
Det finns en tom stol vid förhandlingarna och det är planeten. En färsk rapport från Världsbanken visar att vi är på väg mot fyra graders uppvärmning men det akuta här verkar mest vara att se om sin egen rygg. Bara för att ge ett litet exempel på hur bakvänt det är i förhandlingarna; För att utvecklingsländer ska få finansiering för att minska sina framtida utsläpp krävs att man tydligt redovisar vilka omställningar man ska göra. (På klimatlingo kallas dessa NAMA:s) Samtidigt kommer de rika länderna, de som ska ha bindande åtaganden, undan med att säga hur mycket man ska minska sina egna utsläpp utan att redovisa hur det ska gå till. Man måste givetvis verifiera sänkningen genom tydliga sätt att räkna på utsläppen, men det finns inga planer som kan granskas som kan avslöja hur pass lite insatser som egentligen krävs för att få till dessa minskningar.
När vi egentligen borde vara här för utbyte kring den senaste tekniken och nya möjligheter att minska utsläppen är vi i stället låsta i förhandlingar som mest handlar om ekonomi. Utan att en enda finansminister är närvarande.
Rubriken till detta skulle ha varit ”Det som borde vara den brännande frågan vid klimattoppmötet”.
Lämna ett svar