Ett urholkat bistånd – ett svagare FN?


Idag firas FN-dagen världen över.

De Förenta Nationerna är världens största aktör för fred, säkerhet och internationella relationer. I det uppdraget ingår ett aktivt arbete med både medlemsstater och beslutsfattare, med global policyutveckling och globalt samordnade insatser för humanitära katastrofer och långsiktigt utvecklingsarbete. Detta arbete fyller en viktig roll i att garantera människors frihet från förtryck, förföljelse och akuta behov som tillgång till mat, rent vatten och akut sjukvård i konfliktsituationer.

FN är helt beroende av att medlemsstaterna bär kostnaderna för organisation och verksamhet gemensamt. Detta sker genom en medlemsavgift som fastställs utifrån staternas BNI, och kan därför variera från år till år, men även frivilliga bidrag från organisationer, stater och privatpersoner är viktiga. Speciella FN-program som inte inkluderas i den generella budgeten, likt UNICEF och WFP, måste däremot förlita sig på frivilliga donationer från stater, företag och privatpersoner för att kunna bedriva sina projekt.

2014 är ett rekordår för antalet flyktingar i världen med över 50 miljoner människor på flykt, rapporterar FN:s flyktingorgan UNHCR. Inte sedan andra världskriget har så många människor tvingats på flykt. Med den humanitära situationen i världen idag, där miljontals människor tvingats fly från exempelvis kriget i Syrien och förföljelsen av IS, så har stor press lagts på länders förmåga till att bemöta och ta emot dessa flyktingströmmar. Även konflikterna i Sydsudan och Centralafrikanska Republiken har visat att det krävs fortsatt kraftfulla och ökande insatser för att bemöta den humanitära situationen på både nationell, regional och global nivå. Att öka de globala resurserna till migrationsområdet, är därför både nödvändigt och önskvärt. Men det är viktigt att de humanitära insatserna inte sker på bekostnad av ett långvarigt och hållbart globalt utvecklingssamarbete.

I den nya svenska regeringens första budgetförslag som presenterades igår ser vi två intressanta tendenser som har bäring på internationell humanitär krishantering, migrationspolitik och långsiktigt utvecklingsarbete:

För det första ser vi tydliga tecken på en vilja att höja Sveriges profil i FN och verka för en reformerad och effektivare världsorganisation. Utrikesminister Margot Wallström beskrev visionerna för Sveriges nya FN-politik i ett tal i konserthuset i onsdags. Sverige kandiderar bl.a. aktivt till en plats i säkerhetsrådet. Inom nedrustningsområdet har vi redan sett en tydlig politikförändring där Sverige nyligen ställt sig bakom det så kallade humanitära initiativet för att förbjuda kärnvapen på folkrättsliga grunder. Detta är mycket välkommet! Därför är det lite svårt att förstå varför budgetförslaget för internationellt samarbete (utgiftsområde 5) är minskad med 100 miljoner jämfört med 2014. Detta behöver följas upp.

För det andra har regeringen aviserat en stor ökning av avräkningarna från det svenska biståndet till framför allt flyktingmottagandet. Detta betyder att biståndsvolymen faktiskt minskar efter avräkningar som totalt uppgår till 27% av den totala summan. Avräkningar till migrationskostnader fördubblas nästan, från 4,988 mrd år 2014 till 8,415 år 2015 enligt förslag och argumentet är för att kunna svara effektivt mot de oerhört stora utmaningarna som flyktingmottagandet innebär. Ett generöst flyktingmottagande är förstås oerhört viktigt men att finansiera detta med medel för fattigdomsbekämpning inte är rimligt.

Hållbart utvecklingsarbete är långa processer som sällan kan mätas utifrån generella ekonomiska definitioner, och utförs av organisationer med stark förankring i lokalsamhällen.i utsatta regioner. Arbetet avser både insatser för civilsamhällets stärkande och uppbyggnad, utbildning och påverkansarbete, och mångårigt engagemang krävs för att skapa den legitimitet som krävs i mötet med lokala aktörer. Ett urholkat bistånd är därför bara ingen bra lösning långsiktigt. Arbetet med pågående humanitära katastrofer och de globala utvecklingsmålen måste snarare stärkas finansiellt och politiskt. Sverige vill ha ett progressivt FN, vilket indikeras i den nya budgeten. Det är inte möjligt om kapaciteten för att stärka lokala samhällen på plats försämras. Målsättningen förflyttas enligt budgetförslaget till förmågehöjande insatser inom exempelvis rättssektorn och gränshantering. Ett hållbart utvecklingsarbete är också en viktig förutsättning för att minska sårbarheten inför framtida humanitära katastrofer.

Kärnfrågan handlar inte om att prioritera bort, eller undervärdera olika arbetssätt och frågor. Den handlar om vilket bidrag som olika delar av biståndet och det internationella samarbetet tillför, och hur dessa områden bör förvaltas för att uppnå en hållbar utveckling på flera områden. FN är idag en stark aktör i globala sammanhang, och migrationen måste hanteras på ett sätt som skyddar de mänskliga rättigheterna, men ett långsiktigt hållbart utvecklingsarbete är nödvändigt för att kunna lösa djupare satta problem. Lösningen är inte att skapa en målkonflikt genom att urholka en del av arbetet till förmån för ett annat, utan pengarna måste hittas från en annan källa. Annars riskerar det svenska biståndet, de globala insatserna inom FN, och utvecklingsarbetet i längden att få negativa konsekvenser för stora delar av den befolkning som är i behov av stöd.

Martin Sundsten, Masters-student och praktikant på policyenheten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *